Etikett: Christina Ricci

Publicerat

MOTHERS AND DAUGHTERS

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Dom heter namn som Sharon, Courtney, Christina, Selma, Susan, Eva, Mira. Några spelar döttrar, det är dom yngre. Några spelar mammor, det är dom sönderopererade.

Nä, nu är jag orättvis, jag vet. Varken Susan Sarandon eller Sharon Stone har förstört sina vackra nunor under knivar och nålar, det är bara Courtney Cox som ser ut som en misslyckad vaxdockekopia av sig själv. Och nu är hon här. I filmen. Och pratar med sin dotter i mobilen. Dom andra kommunicerar via Skype. Via sms. Genom en kameralins. Eller inte alls.

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Blundar. Ser ett par stora ögon framför mig. Ögon som tittar på mig till synes utan att blinka. Den lilla krabaten som ligger bredvid mig i sängen håller blicken så stadigt i min och det är som att hon förstår, som att hon ser ända in i mitt innersta inre, som att all klokskap i världen ryms i blicken hos en liten flicka på 3,5 kilo.

När jag ser dom där ögonen för mitt inre är det som att tiden stannat helt. Det har gått ganska många år nu men jag undrar vad det var hon såg? Vad jag själv såg är det mest självklara jag upplevt. Jag såg min största kärlek i livet. Jag var så kär i min lilla tjej att hjärtat slog dubbelslag. Att jag inte kunde sova. Inte äta. Inte göra något annat än att bara titta på henne, förundras över att hon var alldeles perfekt och njuta av varje sekund av den känslan.

Jag tittar på filmen. Mammor och döttrar. Döttrar som får döttrar. Mammor som blir mormödrar. Mammor som är besvikna. Döttrar som är ledsna. Alla tror att dom pratar men ingen säger nånting. Det är väggar av glas emellan. Retinaskärmar. Mil.

Nu såhär nitton år senare händer det att min dotter ligger på min arm i sängen och vi tittar på varann. Pratar, skrattar, fånar oss och jag tjatar om att vi ska titta på Bernard & Bianca. Jag är skitjobbig, jag vet det, men jag kan fortfarande önska att tiden stod still ibland och jag gör vad jag kan för att försöka. Hon tittar på mig och jag vet att hon förstår för hon är jag men ändå alldeles egen.

Jag tänker på skärmarna, på telefonsamtalen, på milen. På att det snart kommer en dag även för oss då det är som i filmen. Jag vill inte samtidigt som jag känner mig lycklig. Tiden går inte att stoppa. Hon är där nu. Hon står på egna ben och är så långt ifrån en randig babymössa i storlek mini man kan komma. Men ögonen, dom där ögonen, är fortfarande dom klokaste som finns.

Hon ser saker. Döttrar gör det. Och döttrar blir mammor ibland. Och mammor ser saker ingen annan kan förstå. Som att ens dotter är det absolut största som hänt och det finaste av allt.

[Filmen är verkligen inte nåt vidare. Vill bara tillägga det så du inte tror jag gett den fel betyg.]

Publicerat

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

Publicerat

BUCKY LARSON – BORN TO BE A STAR

Går det att köpa en lobotomering för hemmabruk på nätet?

Jag känner mig smutsig. Jag vill inte mer. Jag vill trycka in 220 volt i ena örat och stoppa en brödrost i den andra, jag vill radera min hårddisk och börja om.

Varför utsätter jag mig för detta? Vad är det för fucking feeeel på mig? Jag skulle vilja slita mitt hår, tvaga kroppen med outspädd  Alg&mögeltvätt och en duschborste så hård att en bastufinne skulle skrika av smärta om han skrubbade vaderna med den.

Jag mår lite illa också märker jag. Satan alltså. En smått efterbliven äldre tonåring med munkfrilla och framtänder stora som tändsticksaskar får för sig att han ska gå i sina föräldrars fotspår och bli porrstjärna. Så han tar sig till Los Angeles och visar sina färdigheter för alla i branschen som vill titta på.

Komedier som handlar om att skratta ÅT folk och inte MED funkar inte på mig. Jag mår dåligt. Bucky Larson är utrypen av ett mobboffer och jag tycker inte han är varken charmig, hjärtskärande, intressant eller något alls för den delen. Möjligtvis kan jag känna att det är synd om grabben men förutom det – nä, inget. Jo förresten. Adam Sandler var med och skrev manus. Nu åkte han ner på minus igen.

[Att Adam Sandler nu slagit nytt Razzierekord med inte mindre än 11 (ELVA!) nomineringar för sina filmer under 2011 säger en del om att han har haft bättre år på vita duken. Det är inte bara jag som tycker mig se en klar nivåsänkning. Läs mer här vettja.]

Publicerat

THE ICE STORM

Jag känner mig stark, jag känner mig tuff, jag känner mig modig.

Förra veckans omtittning av Almost famous gav mig mersmak och jag gav mig själv ingen rast och ingen ro, jag öppnade helt enkelt ammoniakflaskan, tog mig en sniff och slog med handflatorna mot kinderna. Ouuuufffff, på´t igen bara, in med nästa gamla favvo i spelaren, nu är det ingen återvändo. Se rädslan i vitögat och fäll ut naglarna, up in the saddle – jiiiihhaaaaaaa!

The ice storm var en stor överraskning när jag såg den en kall vinterkväll 1997. Med en halvårsbebis hemma var jag ingen frekvent biobesökare så varje film blev som ett äventyr, en flykt från bajsblöjor och Teletubbies och det var välbehövliga timmar i ensamhet. Jag fick energi så det räckte i veckor av ett enda biobesök, det var plåster för min egosjäl och jag njöt av varenda minut alldeles oavsett vilken film jag valt.

The ice storm var inget självklart val för mig, ett ångestdrypande familjedrama var kanske inte den verklighetsflykt jag egentligen sökte men hur som helst så satt jag där i salongen och kände hur lugnet infann sig mer och mer ju lägre temperaturen blev på filmduken. The ice storm heter The ice storm av en anledning och anledningen är att det är kallt som fan var man än sticker ner febertermometern.

Pappa Ben (Kevin Kline) tror att han har en tajt relation med sina barn Wendy och Paul (Christina Ricci och Tobey Maguire) men i själva verket har han en osynlig barriär på en halvmeter runt sig som ingen kommer igenom, ingen förutom Janey Carver (Sigourney Weaver) som är granne, mamma till dotterns polare/pojkvän samt Bens älskarinna. Bens fru Elena (Joan Allen) är en såndär typisk kvinna som vill att allt ska va så jävla ”trevligt” hela tiden så hon lägger locket på alla former av känslor, ingenting får bubbla upp, visas eller lösas. Konflikter är ett big no-no och sopa lååångt under mattan är hennes livsdevis. Det funkar ju ett tag men till slut går det inte längre. Hon anar att Ben är otrogen men hon tar inte upp det med honom, nejdå, snatta läppstift är en bättre lösning.

Som ung vuxen och någorlunda nybliven mamma såg jag på filmen med vuxna-är-fan-idioter-ögon. Vilka freaks, finns det verkligen såna här i verkligheten, hur tänker dom, varför pratar dom inte med varandra, varför bråkar dom inte, löser konflikter, skiljer sig, mår bra? Som en lite äldre vuxen, nu med barn i Wendy och Pauls ålder, ser jag på filmen lite annorlunda. Den berör mig inte lika mycket längre. Jag kan titta på familjerna utifrån, analysera, fundera men inte ta åt mig eller till mig. Jag vet att jag inte funkar som Elena, jag vet att jag aldrig kan bli en Janey och jag är lika glad för båda dessa insikterna.

Den taiwanesiske regissören Ang Lee har fångat känslan av Connecticut anno 1973 på samma fingertoppsskänsliga vis som Colin Nutley hade när han hittade den svenska personligheten i Änglagård. Scenografin är ypperlig, 70-tals-auran ligger som en blöt filt över hela filmen och jag skulle inte – INTE – ha velat vara en medelålders kvinna då, i den staden. Jag skulle inte ha velat vara tonåring heller faktiskt, eller man, amöba eller daggmask för den delen.

Att gå på fest med sin äkta hälft och lägga bilnycklarna i en skål i hallen för att sen när festen är slut se skålen användas som en tombola för vem som ska åka hem med vem känns inte som min grej. Jag säger tack men nej tack till det. Till filmen säger jag däremot ja tack fortfarande. Jag gillar den. Den är toppen! Att jag inte får en stor svart klump i magen efteråt känns mer som ett plus än som ett minus även om det är klumpbristen som gör att betyget åker ner ett snäpp mot förra gången. Men what the heck, om det är en superduperkalastoppenfilm eller bara en superdupertoppenfilm är väl hugget som stucket?

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

MONSTER

Aileen Wuornos (Charlize Theron) är en ensam, psykiskt störd och föga attraktiv stycke kvinna.

Hela hennes liv har varit kantad av misär och hemskheter och hon har aldrig haft någon att lita på, någon som tyckt om henne eller som ens behandlat henne som folk.
Sen möter hon Selby (Christina Ricci) som är lite av en ensamvarg på sitt sätt men tillsammans blir dom både vänner och älskarinnor och håller ihop i flera år.

Aileen försörjer sig som prostituerad. Richard Mallory raggade upp henne den 30 november 1989. Den bilturen blev hans sista och han blev hennes första mordoffer. Det hann bli sex till innan hon åkte fast och den 9:e oktober 2002 avrättades hon av en enig jury i Florida.

Dokumentären om Aileen Wuornos Life and death of a serial killer av Nick Broomfield var så läskig att jag nästan gräddade på mig när jag såg den på TV och då hade jag ändå sett filmen. Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig fast det är 6-7 år sedan och först då fattade jag hur otäckt porträttlik Charlize Theron är i filmen.

Det är i princip omöjligt att förstå att denna vackra uppenbarelse kan förvandlas till ett sådant monster. Hon är fucking grym!

Monster är en orgie i omänsklighet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men det är en orgie som är helt klart värd att orka se.