Christine är en av dom bästa Stephen King-böckerna jag hittills läst. Okej, det var länge sedan jag läste den sist men jag minns den som otroligt bra, speciellt om man betänker hur lökig berättelsen är – egentligen.
En mordisk Plymouth Fury ´58 som lagar sig själv, kan framföras på vägar utan förare och som verkar vara smått galen, jag kan inte låta bli att tänka att Christine är en självklar inspirationskälla till Quentin Dupieux film Rubber. Döda ting som har känslor och som dödar utan att till synes själv kunna få en skråma, den finns en hel del såna ”typer” i filmvärlden, kolla bara på Terminator.
Men nu handlar dagens film om en bil, en 50-talare och filmen utspelar sig på 50-talet med allt vad det innebär av tidstypisk musik och övrig feeling. Mysigt. Trivsamt. Keith Gordon spelar Arnie Cunningham, huvudrollen, den unga nörden och ägaren till den röda mordiska bilen och föga förvånande blev det inte skådespelaryrket som betalar hans lön som vuxen. Han sadlade om en smula och försörjer sig numera mest som TV-serieregissör och har hoppat in och regisserat avsnitt i allt från The Killing, Dexter och amerikanska Bron (The Bridge) till Homeland, The Leftovers och Fargo.
Utan att riskera att bli spydig så är detta inte skådisarnas film, nej verkligen inte. Det här är Christines film. Köper man känslan i filmen och premisserna med bilen så funkar den. Tycker man hela historien är blaj, ja då är det klart filmen är en flopp.
För egen del tycker jag John Carpenter lyckats så bra man kan med grundförutsättningarna och även om filmen inte är den fullträff jag tyckte mig se 1994 så är det en fullt godkänd film, trivsam för stunden. Och ärligt talat, vad är det första man tänker om man en mörk kväll plötsligt ser en bils strålkastare riktas mot en?
.
Nästa tisdag dyker en annan King-film upp här på bloggen, en som innehåller betydligt färre bilar.