Etikett: Christoffer Boe

Publicerat

Dagens duo: SPIES & GLISTRUP

Jag har precis köpt en bok som heter 100 balla ställen i Stockholm av Valle Westesson. I den finns ett kapitel om ett ufohus på Torö som den danske resebyråmagnaten Simon Spies byggde på 60-talet.

”Simon Spies gjorde många provokativa och knäppa saker. På Torö anställde han till exempel ett harem: tio kvinnor vars uppdrag var att gå runt nakna och vara redo när han var sugen på mys. Varje dag lät han dessutom flyga in de danska dagstidningarna med ett privatplan som släppte lektyren från ett flygplan ovanför huset. Sedan åkte planet tillbaka till Danmark.”

Föga förvånande, det där ufohuset lockar mig. Jag vill inte bara smyga dit, jag vill typ BO där. Jag fick även en snabb idé att den där Simon Spies intresserade mig, jag menar, en man som lyckas få igenom ett svindyrt klotrunt betongbygge mitt i Stockholms skärgård måste vara något alldeles extra. Av denna anledning blir jag jätteglad när jag hittar filmen Spies & Glistrup på triart.se. Utan att ha svinkoll på vare sig herr Spies eller Mogens Glistrup hyr jag filmen. Fan alltså. Ibland borde man googla – först.

Om Jimmie Åkesson och låt oss säga…Bert Karlsson…var kompisar, skulle du vilja se en långfilm om deras vänskap? Inte? Frågan är vem som tror att vänskapen mellan Glistrup (som startade den nationalistiska liberala Fremskridtspartiet) och hans forna klasskamrat och – som sagt – resebyrårikisen Simon Spies är så mycket mer tittvänlig. Danskarna kanske, inte vet jag.

Jag tycker filmen är ovärdig. Den är ovärdig att titta på, ovärdig att någon lagt ner tid och pengar på att producera, ovärdig att bry sig om. Fan alltså vilka grisiga män filmen handlar om! Satans äckliga. Orka engagera sig i dessa gubbslem… Jag läser om boken istället och planerar för mysiga utflykter i Stockholm i sommar.

Spies och Glistrup som duo? Jag skiter i dom, SKITER i dom.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

Beast

I onsdags hade jag något av ett (på pappret) skräckfilmsmaraton på Stockholms filmfestival. Jag såg tre (på pappret) läskiga filmer från tre olika länder och den här lördagen kommer samtliga tre filmer recenseras här på bloggen.

Jag började eftermiddagen med den danska filmen Beast som i festivaltidningen omskrivs som” en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och Alien”. Helt ärligt, vem hittade på detta? Har denne någon ens sett filmen?

Bruno (Nicolas Bro) och Maxine (Marijana Jankovic) är ett par och dom bor i en fin och dyr lägenhet i Köpenhamn. Om det stämmer att lika barn leka bäst så spelar Bruno inte riktigt i Maxines liga. Detta visas på ett övertydligt sätt genom att Maxine är vacker, smal, har perfekt hår, arbetar som smyckesdesigner och klär i tajta jeans och Bruno är gubbtjock och en typ av kille som jag tror gärna bär bruna bredspåriga manchesterbyxor och vägrar använda roll-on. Han är alltså lite småäcklig och hon är det inte.

För att på riktigt förklara olikheterna dom emellan så ska tydligen Bruno vara jättekär i sin flickvän medans hon inte riktigt är lika intresserad utan istället är otrogen med deras gemensamme vän Valdemar (Nikolaj Lie Kaas). Jag skriver tydligen för detta är inte glasklart för mig som tittar.

Vilken normal människa som helst kan se att deras förhållande är så infekterat, snedvridet och dysfunktionellt att jag inte kan förstå hur någon av dom vill vara kvar i det men tydligen ska det vara så. Hade jag inte läst på om filmen innan hade jag inte fattat att han var lycklig och kär för han är bara dum, BARA dum är han. Sen dricker han blod, Maxines blod och sen börjar han gilla kött, rått kött och någonting växer i hans mage (eller är det i hennes?) och det blir lite närbilder på nåt organiskt kladdigt fosteraktigt men mer än så blir det inte och om DETTA är tillräckligt för att filmen ska jämföras med Alien, ja, då blir jag lätt irriterad.

Och det var precis vad jag blev. Irriterad. 83 minuter danskt skräck-relations-drama kändes i baken som 383 låååånga minuter. Det här var ingen bra början på dagen men det kan bara bli bättre. Eller?

Filmen gick på Grand 4, den lilla lilla  – och sneda – salongen som var – tro´t eller ej – fullsatt! Tjejen bredvid mig hoade och tjoade och höll händerna för ansiktet vid varje scen som innehöll blod men det var jag bara tacksam över för hon höll mig vaken.