DEN BLOMSTERTID NU KOMMER

I oktober 2015 drog filmskaparkollektivet Crazy Pictures igång en Kickstarterkampanj där dom bad om ekonomisk hjälp för att kunna färdigställa en filmidé dom hade. Ett thrillerdrama om vad som händer några personer när Sverige attackeras utifrån. En film med stora visioner vad gäller effekter. Målet var 300000 kronor men redan efter två dygn var det uppnått med råge och totalsumman slutade på imponerande 788000 kronor.

Igår hade filmen svensk premiär och runt om i Sverige finns dom 2285 kickstarter-backarna och ännu fler filmintresserade som är osedvanligt peppade på en SVENSK film. Det är just det där. Den blomstertid nu kommer är en svensk film som verkar locka även dom som normalt sett inte tittar på svensk film och redan DÄR är filmen intressant.

Det har snackats om att filmen är en svensk katastroffilm a la Hollywood och efter att ha beskådat både första och andra trailern ett antal gånger (med ståpäls!) är jag med på tugget. Filmen kändes verkligen så. Imponerande stämning, snygga scener och coola effekter, precis som man vill ha det! Men med facit i hand och en summering av filmen i både skallen och magen måste jag säga att filmen är betydligt mer än så.

Det tar en stund innan filmen ”kör igång”, om man med ”kör igång” menar att det händer något som har med katastrofen/attacken att göra, och det är både ett lyckokast (i mina ögon) och modigt.

Går man och ser filmen i tron att det är en svensk Olympus has fallen (typ) med dumaction från början till slut, ytligt skrivna karaktärer och tuggummidum dialog så finns det en risk att man blir besviken. En ganska stor risk till och med. Det är därför jag tycker det är så satans MODIGT att göra som Crazy Pictures-killarna gjort, att skriva ett manus som grundar karaktärerna långsamt i en dåtid som gör att man förstår dom bättre i en nutid.  Detta plus att den manliga huvudrollen Alex (Christoffer Nordenrot) är en komplex ångestriden antihjälte som inte ens är särskilt trevlig gör att historien känns genommänsklig på ett helt annat plan än man oftast ser i denna typ av film.

Det finns så mycket som är jättebra med den här filmen att jag väljer att inte bry mig om småsakerna som inte känns riktigt hundra. Jag vill inte gnälla för gnällandets skull. Jag vill istället hylla filmen för dess förmåga att få Sverige att se ut som Sverige gör men genom en kameralins som snappar upp varenda liten detalj alldeles perfekt. Den lilla traktorn som syns i fjärran genom en öppen bildörr. En midsommarstång som vajar i blåsten. Inte bara en utan två SAAB:ar med varierande produktionsår. Domedagskänslan av Stockholms innerstad under otäck attack, doften av östergötsk skog, sommarregn mot hud, bildäck på grusväg, den där kyrkan som är så vit och ståtlig nånstans mitt ute i spenaten. Oh, det finns så mycket att tycka om, speciellt om man är van vid att befinna sig på lite olika ställen i Sverige sommartid. Man känner igen sig, det är stört omöjligt att inte göra det.

När jag såg filmen på galapremiären i Stockholm igår blev det en stående ovation under eftertexterna som inte ville ta slut. Jag var en nanometer från att börja gråta och jag kände mig så glad och stolt å dessa filmmakares vägnar att dom drog projektet i hamn och att dom aldrig tummat på ambitionsnivån.

Den blomstertid nu kommer ÄR en film som aldrig setts och gjorts i vårt land förut och det är en film som i backspegeln kommer sätta ett avtryck och göra ett avstamp för en helt ny nivå på svenskt filmskapande. Jag känner mig bombsäker på det. Crazy Pictures har visat ATT det GÅR att göra det som många säkerligen trodde var omöjligt. Ett svenskt katastroffilmsdrama som rör, rör om och berör.

Så gå och se den här filmen på bio nu! Bara gört! Se den på bio, betala för att se den! Ladda för i helvete inte ner den om du kommer över nån skakig suddig version och se den INTE på en datorskärm/mobil när den släpps på blu-ray. Se den så stort och så högt du kan och titta på mängden av namn i eftertexterna. Allt går att göra om man hjälps åt. Precis allt.

I avsnitt 144 av podcasten Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Han såg den på filmskaparnas hemmaplan, Norrköping. Lyssna här om du vill.

JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är ”bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.

2 X KORTFILMER: MITT HJÄRTA OCH MOTORSÅGAR

2013 gjorde Christoffer Nordenrot och Mårten Lindsjö en kortfilm som heter Motorsågar.

Filmen visades på Stockholms Filmfestival, på Göteborgs Filmfestival och på SVT och baseras på den sanna historien om Niklas Håkansson och hans våldsamt tragiska öde. Niklas blev slagen i bakhuvudet med en flaska och fick permanenta hjärnskador. I filmen heter han Pontus och säger detta om sitt eget öde: ”Pontus blev mördad”.

Trots att filmen visats både här och där hade den helt passerat min radar. Jag visste inte att den fanns förrän förra veckan när jag fick ett mejl från Christoffer med information om deras nya kortfilm Mitt hjärta. Jag blev nyfiken, tittade på den och bröt ihop. Det var natt och jag borde ha sovit, istället satt jag i sängen med datorn i knät och grät.

Storyn i Mitt hjärta är enkel, tror man. Jag trodde jag greppade den ganska direkt. Det gjorde jag inte. Den pendlar som våg mellan genres och jag tror att det finns lika många tankar om vad den egentligen handlar om som det finns åskådare. Handlar det om psykvården, om att åldras, om ensamhet? Är det en skräckfilm, en kärlekshistoria, ett allmänmänskligt drama? Jag tänker inte berätta hur jag tänkte om filmens baktanke, jag tänker bara hoppas att du har några minuter över och tar dig tid att se filmerna.

Jag har själv aldrig blivit så berörd av dryga tio minuter film som jag blev av båda dessa filmer, det är inte så ofta man får sina värsta mardrömmar synliga i koncentrerad form på det här viset. Men när jag satt där mitt bland tårar och snytpapper kunde jag inte låta bli att fundera på vad dessa filmare skulle kunna skapa i ett längre och större format.  Dom är nåt riktigt stort på spåren.

Båda filmerna är gjorda av Mårten Lindsjö (regi), Christoffer Nordenrot (manus & skådespelare) samt Josefin Eriksson (producent)

 

Här kan du se Mitt hjärta.

 
 

Här kan du se Motorsågar.