IT COMES AT NIGHT

Återigen, trailers är ett jävla skit och nu har den tagit mig ända hit.

It comes at night har en trailer som är nåt grönjävligt missvisande jämfört med filmen i sin helhet. Trailern visar mörka läbbiga scener som får mig att hamna i en skräckfilm där det KAN vara monster som döljer sig i skogen, det KAN också vara något helt annat men oavsett vad det är så blir jag sugen på att se mer. Filmen däremot, filmen är jordnötter jämfört med trailern. Osaltade jordnötter.

Filmen hade biopremiär igår och det var en riktigt charmig visning jag var på. Fullsatt på en av Filmstaden Sergels minsta salonger med allt från tonårstjejer till pensionärer i publiken. Det tjejskreks redan till Annabelle 2-trailern som visades före filmen (jävligt bra trailer den med by the way) och alla kändes pepp på att se skräckfilm klockan 15 på dagen. Det var förväntningar i luften som man säger.

Till och från filmen igenom ser jag huvuden som nickar till. Jag hör små snarkningar, det kollas klockor och mobiler och ja, jag förstår varför. Filmen har nämligen – bitvis – ett tempo som får bilregisterdjuret i Zootropolis att kännas rask. Historien berättas otroligt sakta för att nån gång här och där tjonga till med en jump scare som får en att skaka till en smula men knappast bli rädd. Fan alltså, jag känner mig besviken faktiskt, jag hade ju trott så väldigt mycket mer om den här filmen.

Joel Edgerton går får klarhet till klarhet och han är mycket bra även här. Hans son Travis spelas av Kelvin Harrison Jr och det är en ung man vi lär få se i många filmer framöver. Väldigt närvarande och duktig. Carmen Ejogo spelar frun och även hon är bra. Riley Keough, Christopher Abbott och en liten pojke vid namn Griffin Robert Faulkner har resten av dom bärande rollerna och jag tycker om dom alla tre.

Att filmen inte är någon toppenrulle i mina ögon beror nog mest på kombinationen FÖR höga förväntningar och att den är mer ett psykologiskt drama än den regelrätta skräckfilm den säljs in som. Jag hade gärna sett lite monster om man säger så.

Det absolut bästa med filmen är dock ljudet. Vilket JÄVLA ljud alltså! Tänk att du står i en tunnel och slår på ett oljefat med nåt stort strumpförsett föremål och att man sen lägger en djup basgång på ljudet, så låter det genom hela filmen. Brummar liksom. Ashärligt. Med en budget på knappt 5 miljoner dollar har man ändå lyckats få ut väldigt mycket bra, det är bara inte tillräckligt för mig.

Filmen:

Ljudet:

JAMES WHITE

Ännu en film i raden av alla som handlar om att det där lilla i livet egentligen är det stora Som hur vardagen ser ut för en strax-under-trettio-årig kille vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hur går dagarna? Hur reagerar han? Hur orkar han? Hur går det med framtidsutsikter, dejtande, partyprisselivet? Jobbsökande? Drogande? Sorgbearbetning?

James White spelas av Christopher Abbott (Charlie i Girls) och han är jättebra trots att han är en smula lik Kit Herrington (Jon Snow i Game of Thrones). James sjuka mamma spelas av Cynthia Nixon (Miranda i Sex and the City) och ska jag skriva direkt från hjärtat (vilket jag givetvis ska) så tycker jag inte hon är jättebra på att spela någonting annat än Miranda i Sex and the City. Jag får lite klåda av henne, kan inte specificera det bättre än så.

Det här är en film som vunnit en massa priser, bland annat publikens pris på Sundancefestivalen 2015 och den visades på Stockholms Filmfestival förra året. I min värld är det här urtypen av en festival-indie-film och som en sådan är den helt okej.