Jag förstår den här grejen med att känna sig som en superhjälte. Vissa dagar känner jag mig som Wonder Woman, vissa dagar som She-Hulk och ibland när jag tycker att ingen förstår mig är jag The Giant Woman from Outer Space. Men oftast när jag tittar mig i spegeln ser jag bara Fiffi Da Bastard, den där vanliga svartklädda tjommen som försöker kanalisera alla livets vedermödor och transformera dom till nånting bra.
Det skulle vara härligt att ha en dräkt. Så tänker jag ibland och tillverkar en. Det är nåt speciellt med att få vara kantig, färgglad och någon annan för en stund trots att denna någon annan kanske är mer en själv än en själv.
Det är okej att försvinna in i en annan värld ett tag, att se på den här knepiga verkligheten med andra ögon, att vilja förändra, förbättra och ställa till rätta. På det sättet tycker jag inte någon av ”galningarna” i Kick-ass-filmerna är just det. Det är ju bara vanligt folk som försöker göra världen bättre, dock på olika sätt.
Sen är det inte alltid galningarna i dom färgglada hemmasydda maseradkläderna är dom knäppaste. Efter att ha tillbringat lördagskvällen i en biosalong kan jag konstatera att det finns weirdos i Hollister-tröjor och 501:or också. Som han som skrattade högt och hjärtligt från den inledande Fantareklamen tills filmens eftertexter började rulla. Som han som satt längst bak och ljudligt och välartikulerat berättade för den i princip fullsatta salongen att ”jag mår lite illa här, lite illa mår jag, illa, illa, ja det gör jag jag mår illa det blev nog för mycket sött, mycket sött, mycket sött, ja det blev det, sött sött sött, jagmårjätteilla”. Som dom tre 15-åringarna på raden framför som gjorde high-five med varandra så fort det var nån ball fightingscen ända tills han i mitten sa ”mäh, lägg av nu!”. Som han som satt bakom mig och stönade och rapade samtidigt när den blonda bitchbruden skulle snyggdansa i gympasalen (sexljud, Sofia). Som hen som när filmen precis skulle ta slut ställde sig upp för att med knuten hand, rak arm och böjt huvud liksom förstärka det überballa vi just bevittnat.
Listan kan göras lång, längre, längst. Det var en osedvanligt knepig visning men publiken var stundtals minst lika underhållande som filmen.
Chloë Grace Moretz visade återigen var skåpet ska stå som världens tuffaste lilla (och lila) Hit Girl och hon är en lysande förebild för dagens unga tjejer. Skolans snyggaste tjej, den där blonda bitchen, är en jordnöt i jämförelse. Kick-ass himself (Aaron Taylor-Johnson) har backat lite sen första filmen, han tar inte alls så stor plats. Istället är det Christopher Mintz-Plasse som Chris D’Amico som tar ett steg fram. I första filmen hette han Red Mist, nu har han blivit föräldralös, hittat sin mammas handväska full med sexiga läderkläder som han tar på sig, beger sig ut på hämnarstråt och tar sig det skräckinjagande namnet The Motherfucker.
Jim Carrey är också med på ett hörn som den fårade rättvisekämpen och gängledaren Colonel Stars and Stripes. För lite screentid på den mannen om jag får bestämma. Han är cool.
Kick-ass 2 gjorde mig inte det minsta besviken. Jag fick en lite sämre version av första filmen vilket var på pricken det jag trodde. Kick-ass var något helt nytt när den kom, att fräscha till den/poppa upp den/förnya den till himmelska höjder hade varit att begära för mycket. Nu känner jag mig nöjd och heeeeelt slut i huvudet efter 103 minuter i en salong full av rövhattar. Behöver kaffe, Alvedon, sovmorgon och en… dräkt.
När de sena 80-talisterna och 90-talisterna ska ut på arbetsmarknaden kan man hålla sig för skratt. Det här är kidsen som fick applåder när dom lyckades gå på toa själva, som satts på pidestal och kallats för prinsar och prinsessor och som så fort dom fått mer än godkänt på ett prov vill ha betalt – och får det.
