Etikett: Christopher Plummer

Publicerat

ALL THE MONEY IN THE WORLD

Det var mycket snack om den här filmen när det begav sig. Den var precis färdiginspelad när drevet gick som värst mot Kevin Spacey och hans (uppenbarligen) skitbeteende och regissören Ridley Scott tvingades agera snabbtänkt och smart. Han kapade helt enkelt (fast SÅ enkelt var beslutet kanske inte ändå?) alla scener med huvudrollsinnehavaren Spacey och spelade in dessa med Christopher Plummer istället. 88-årige Plummer gick alltså in och satte scenerna på blott NIO dagar OCH fick en Oscarsnominering för sitt jobb dessutom. Starkt jobbat måste jag säga – redan innan jag sett filmen. Efter att ha sett den är jag ännu mer impoI dennerad. Christopher Plummer alltså, vilken hjälte!

I den här filmen spelar Plummer Paul Getty, en oljemiljardär, en man som vid denna tidpunkt (1973) var den rikaste människan i världen. Men, ibland känns det verkligen som att vettet går ut där pengarna går in. Paul Getty är nämligen ingen bra människa. Han är ett as, ett svin och han går över både lik och sitt eget kött och blod för att få det han vill och det han vill ha är mer pengar.

All the money in the world är baserad på verkliga händelser, på det som hände 1973 då hans barnbarn John Paul Getty III blir kidnappad i Italien och kidnapparna kräver en lösensumma på 17 miljoner dollar. Jämfört med en vanlig löntagare är det Piggelin-pengar för gubben Getty men han vägrar helt krasst betala och med detta sätter han unge Getty i en hemsk situation och hans mamma (Michelle Williams) blir så pressad som en utsatt ensamstående mamma kan vara.

Det här är en film som har mig i sitt grepp från början till slut. Det är en dialogdriven film, alltså inget för den som längtar efter en actionfilm. Mark Wahlberg är nedtonad och bra i sin roll, Michelle Williams är strålande, Plummer givetvis KUNG och Charlie Plummer (som inte är släkt med Christopher på riktigt) som spelar det kidnappade barnbarnet är trovärdig på alla sätt. Det finns helt enkelt inget att klaga på med filmen, den är välgjord in i minsta detalj och den visar på pengaproblematik i många lager. Så varsågod, här kommer ett filmtips i sommarnatten!

 

Publicerat

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES (2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

Publicerat

Dagens duo: ELSA & FRED

Sure, bittre, buttre Fred (Christopher Plummer) har tvingats flytta. Dottern (Marcia Gay Harden) har sett till att det kommer en hemtjänstassistent och tittar till honom varje dag, något som Fred tycker är skit. Han vill vara ensam och han vill klara sig själv.

Freds fru är död och det är något Fred tar rätt lätt på. Enligt egen utsago hatade dom varandra nästan hela livet och således är frugan ingenting Fred saknar. Han verkar inte ens sakna henne som sällskap.

Den nya lägenheten ligger granne med Elsas (Shirley MacLaine). Elsa är Freds totala motsats i allt, hon är vivid, hon är spontan, öppen och full av livsglädje. Hennes yolo-mentalitet sprider så sakteliga av sig på Fred även om han är extremt motvalls – såklart. Han är ju gammal och gubbe och det är en amerikansk film, klart han ska vara fullkomligt omöjlig att tycka om och givetvis ska Elsa vara en sån stark och envis kvinna att hon inte ger upp hoppet om att få Fred att dansa och le.

Suck.

Jag tror jag är alldeles för ung för det här. Jag kan tänka mig att Elsas och Freds jämngamla tittare kan oooooo:a och åååå:a sig röda i ansiktet men jag är alldeles för urbota skittrött på lättkränkta gamla gubbar att jag har svårt att se det charmiga i dom även om det är Christopher Plummers trevliga ansikte som spelar en av dessa just idag. Däremot är det en bra kemi mellan honom och Shirley MacLaine.

Som filmduo är Elsa och Fred jättegulliga. Jag tror på dom och jag köper historien – även om jag inte gillar allt jag ser.

Publicerat

Veckans varulv: WOLF

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

Publicerat

DANNY COLLINS

Hej Al,

Eller….jag kanske ska kalla dig Alfredo? Jag känner dig ju inte, du kanske inte vill att jag kallar dig Al? Fast jag tycker det KÄNNS som att jag känner dig, du har ju liksom varit med i hela mitt liv i roller som varit så stora och så balla att det inte har gått att göra annat än högakta dig.

Du är en sjujävlarns skådespelare, det har jag alltid tyckt. Eller alltid och alltid….den senaste tiden har det svidit rätt hårt att vara ditt fan. Vilka tokigt dåliga filmer du gjort. Och OJ vad du tar i från tårna hela tiden på äldre dar, du som alltid var så på pricken perfekt förut. Method acting och…vad heter överspel på engelska….hrmm….overplay (?) är inte samma sak – väl?

Strax före jul såg jag om Gudfadern och jag gjorde det både för att jag gillar att se dessa filmer just runt jul OCH för att jag behövde se dig i en riktigt bra roll igen. Det är Gudfadern som funkar när det känns så – och Frankie & Johnny. Du är grym där. Bandana och den där vakna blicken! Wow, Al, Alfredo, fan, den där blicken är nåt alldeles speciellt. Fast ärligt talat….det har varit en hel del fiskögon på dig dom senaste åren. Du har sett halvdöd ut i det mesta banne mig. Trött, glåmig, liksom less på jobbet.

Jag sprang över den här filmen av en ren slump. Jag visste ingenting, hade inga förväntningar annat än jävligt låga vad gäller dig – hahaha – men övriga rollistan gör mig glad bara vid åsynen. Annette Bening, otroligt stabil, alltid. Bobby Cannavale, en suverän birollsskådis som verkligen förtjänat Det Stora Genombrottet i typ tjugo år. Christopher Plummer, charmig gubbe. Jennifer Garner, fri från den där Ben-människan och (får jag för mig) därmed lycklig. Och sen DU. Old Al Pacino som Danny Collins, den stora ådrade artisten som lever gott på gamla meriter och hitten Baby Doll.

Tänk att Danny fick ett brev, ett handskrivet brev från John Lennon av alla människor på jorden! Och tänk vad handskrivna brev kan förändra livet på folk, alltså det ÄR verkligen så och filmens Danny är ju ett strålande bevis på det. Och DU spelar Danny! Och dina ögon LEVER igen! Du lyser, hela du! Jag har inte lett så mycket åt en film sen jag såg Bill Murray i St. Vincent.

Jag är så VARM i hela kroppen, jag mår så himla bra just nu. Vilken fantastisk jävla film du gjort! Allting stämmer, precis ALLT. Manuset, kemin mellan er skådespelare, myspyskänslan filmen igenom och musiken…alltså MUSIKEN! Jag kan inte hitta något enda litet att klaga på. Så är det. Du var som Rocky när han fick jättesmällen av Ivan Drago och alla trodde att den lille tjommen var helt uträknad. Men precis som Rocky knölade du dig upp precis innan domaren bröt matchen och du kom tillbaka. Du gjorde Danny Collins och – på riktigt – det var tjugo år sedan du var såhär bra.

Jag kan inte ge vare sig dig eller filmen något annat betyg än ett väldigt väldigt högt. Den står och gungar mot det allra högsta men klarar sig inte riiiiiktigt dit. Men det är en fullfräsarfilm. Satan i gatan vad mysig den är. Och nu ska jag se om den. Igen. För jag tycker om dig Alfredo.

Ha det fint och tack för allt!
//Fiffi

Både jag och Steffo pratar om denna film i det 25:e avsnittet av podcasten Snacka om film.

Vill du läsa mer om filmen kan både Movies-Noir och Flmr bjussa på positiva recensioner.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HUSET VID SJÖN

Kate Forster (Sandra Bullock) är läkare, ensam och har världens snyggaste frilla. Hon bor/hyr ett mycket speciellt hus vid en sjö, ett glashus som står på pålar i vattnet, alltså det är HUR ballt som helst.

Före henne bodde en arkitekt vid namn Alex Wyler (Keanu Reeves) i huset och plötsligt börjar det dyka upp brev i Kates brevlåda – från Alex. Dom båda börjar brevväxla och det blir starten på en stark och annorlunda kärlekshistoria. Dom befinner sig nämligen inte i samma tid, hon ligger två år före honom av nån anledning. Men hon är kär och han är kär och frågan kvarstår: kommer dom någonsin kunna mötas?

Nu ska vi se om jag kan bena ut mina känslor inför den här filmen. Jag köper Bullock och Reeves som kärlekspar till hundra procent. Dom är helt kanon i sina roller, båda två. Jag tror på hennes ledsna ögon och jag jag tycker om hans blick. Det som gör att filmen skaver är storyn, den är både larvig och luddig. Jag hade mycket hellre sett en straight lovestory som inte blandade in den här pruttiga tidsaspekten. Två människor som älskar varandra men som inte kan vara tillsammans, det bitterljuva i detta är stoft nog till vilken film som helst, det hade räckt även här. Men nejdå, det ska blandas in lite mumbojumbo också.

Jag gillar både skådisarna och stämningen men filmen i sig är fånig och därför blir betyget därefter.

Nästa måndag är det dags för en ny film med Keanu i huvudrollen. En betydligt bättre film.

Publicerat

Måndagar med Matt: SYRIANA

Ibland tror jag att jag är beskaffad med en strömbrytare i bakhuvudet som gör att kroppen stängs av när det vankas vissa politiska och/eller historiska gubbafilmer. Syriana är en av filmerna som har den inverkan på mig. Jag vet inte huuur många gånger jag börjat se den filmen bara för att vakna utsövd med nackspärr två timmar senare.

Grejen är den att jag VILL se filmen, jag vill även hemskt gärna hänga med och förstå den (har jag förstått) välskrivna och verklighetstrogna historien men det är ju tråkigt så man dööör. Män i kostym i olika färg som har diverse spännande yrken som jag inte förstår vidden av, George Clooney med sedvanligt snälla ögon men lite mer hud och skägg i ansiktet än vanligt. Chris Cooper är Chris Cooper, Jeffrey Wright är Jeffrey Wright och Matt Damon är Matt Damon. Det är gubbar, sand och snack om olja hela tiden.

Jag vet att jag fastnat i vinkelvolten gällande Syriana, jag inser såhär flera år för sent att jag borde ha sett den på bio när den kom för att kunna maximera koncentrationsförmågan men å andra sidan, vem vet, det kanske hade sagt *klick* nånstans vid nedersta nackkotan även där och jag hade slumrat in lugnt och skönt till spännande musik och enastående orerande och vaknat med salivstäng som letat sig ner längs kind och hals och ett stort frågetecken på huvudet.

Filmer som denna, filmer som framkallar narkolepsi, dom kan väl inte vara bra – väl? Det logiska svaret är nej, självklart inte. En film som inte får mig intresserad nog trots tio, elva, kanske tolv försök kan väl knappast vara sevärd? Vilken normal person som helst skulle ju ge upp, kasta filmen i sopen och återgå till ett viktigare liv. Men inte jag. Jag ger inte upp, inte när det är en film jag VILL se. Och nånstans långt inne i hjärnan känner jag mig rätt nöjd nu när filmen faktiskt ÄR sedd i sin helhet. Däremot förstår jag fortfarande inte riktigt dess storhet.

George Clooney vann en Oscar för Bästa biroll för sin gestaltning av Bob Barnes, något jag fann våldsamt orättvist när det begav såg. Varenda cell i min kropp höll på Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain) och med facit i hand är det få år i Oscarhistorien som genererat fler FEL vinnare än 2006. Men nu när Syriana är sedd så känns inte Clooney fullt lika pjåkig som vinnare. Jake borde fortfarande ha vunnit men Clooney är bra han också och han bjussade på en trevlig intervju som extramaterial på DVD:n.

I filmen är Matt Damon gift med Amanda Peet och i en scen sitter dom på en parkbänk och båda filmas i profil. Gode Gud vad lika dom är! Exakt samma näsa, samma drag! Vem kunde ana?

Det är konstigt, det känns som att jag sprungit Lidingöloppet när filmen är slut, eller varit med i Tiotusenkronorsfrågan i ett ämne jag inte behärskar. Både kropp och själv är utpumpad. Det här är ingen film man ser med mobilen påslagen eller familjemedlemmar i närheten som springer omkring och kräver uppmärksamhet. Det här är en film man helst ska se inlåst nånstans med kala väggar och ett paket Dextrosol som enda filmsnacks.

Publicerat

Veckans Sarandon: EMOTIONAL ARITHMETIC

Susan Sarandon, Christopher Plummer, Max von Sydow och Gabriel Byrne, är det inte en samling skådisar som får det att vattnas i munnen så säg. Här får vi möta dom i ett drama som handlar om att göra upp med det förflutna, kanske sätta punkt, sluta älta och gå vidare. I alla fall är det vad David (Christopher Plummer) önskar.

David är gift med Melanie (Sarandon) som har starka minnen av att som barn ha suttit i ett koncentrationsläger. Han är megatrött på hennes ältande och att hon till mångt och mycket har fastnat i det förflutna. I koncentrationslägret träffade hon Christoffer (Gabriel Byrne) som var jämngammal med henne samt den äldre killen Jakob som räddade livet på henne.

Nu, 40 år senare, har hon bjudit hem Christoffer och Jakob (Max von Sydow) till sin gård i Quebec och det blir både kära och jobbiga återseenden och David är allt annat än nöjd med mycket. Han kan inte ens säga att han älskar Melanie fortfarande, han är mest bara grympy.

Det är nånting som gör att den här filmen förblir tämligen ointressant från början till slut och det irriterar mig en smula. Jag undrar nämligen om det är jag som missat nåt väsentligt eller om det är filmen som kör sin lunk från A till B och det är tillräckligt så. Utan dessa fina skådespelare skulle jag nog ha stängt av filmen i förtid, nu lät jag bli. Jag satt och lät mig förföras av stort skådespeleri istället för spännande handling och god regi vilket är två ingredienser som jag tycker filmen saknar.

Det filmen har som ligger på plussidan är vackra vyer och en trivsam känsla av höst. Det är liksom vuxenmys fast lite jobbigt och med kläderna på.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa manliga biroll

Den här veckan kommer bloggen att se lite annorlunda ut. Hela veckan kommer inläggen enkom fokuseras på Oscarsgalan och det blir som en sju dagar lång förfest är tanken.

På söndag är det äntligen dags och varje dag innan dess kommer jag att presentera mina tankar kring dom nominerade men med tyngdpunkt på dom mest tongivande  kategorierna. Hänger du med hela veckan kommer du kunna samla in vad som skulle vara mina gissningar i Oscarstävlingen.

Jag börjar med dom manliga birollerna.

Kenneth Branagh är överspelets fader. Jag har apsvårt för honom.

I år är han nominerad för sin roll son Sir Laurence Olivier i  My Week with Marilyn och det är ju kul för honom. Personligen hoppas jag att det stannar där. Världen kryllar av skådespelare av god kvalitet, halvmesyrer behöver inte prisas.

 

Det är svårt att tro att en kille med filmer som The 40 year old virgin, På smällen, Supersugen, Dumpad och Get him to the greek på sitt samvete har nåt i Oscarssammanhang att göra men Jonah Hill visar här att fördomar är till för att spolas ner i toaletten.

I  Moneyball gör han ett lågmält och finfint porträtt av Peter Brand, baseballamerikas svar på Kalle med Kollen. Jag tror – och hoppas – att det här är startskottet för helt andra typer av filmer för Jonah Hill, filmer som kanske inte enbart kretsar kring det som finns mellan naveln och låren.

 

Nick Nolte gjorde tre filmroller förra året: Rösten till gorillan Bernie i Zookeeper, snubben Burt mot Russel Brand i Arhur och den alkade, nyfrälsta före detta boxaren Paddy i MMA-dramat Warrior. Utan att känna honom så tror jag han är mest stolt över den sistnämnda.

Det händer ibland att gamla insomnade stötar får en chans till en ny vår i sin karriär genom en dignande räkmacka, ett inoljat bananskal eller en roll av Quentin Tarantino och det här är Nick Noltes frivarv i drömfabriken.

Han är bra här, han är riktigt bra. Jag har inte sett såna här Noltiska kvalitéer sedan Tidvattnets furste och det var 21 år sedan! Jag unnar honom en vinst men jag tror inte det blir någon. Han må heta King i andranamn men i år tror jag inte han blir kung, startfältet är lite för starkt för det.

 

Tänk vad en tandblekning, ett par dyra designglasögon och tveksamma handleder kan göra.

Christopher Plummer knep en kanonroll i Beginners, en sån roll som inte växer på träd för 83-åriga gamla stötar och som han gjorde det. Han äger varenda scen han är med i och trots att filmen i sig inte är någon personlig favorit så kommer jag minnas homosexuelle Hal ett bra tag framöver, precis som jag minns honom i rullstol med slangar i näsan som Henrik Vanger i The girl with the dragon tattoo.

(Beginners är för övrigt från 2010. Är inte det lite konstigt?)

 

Max von Sydow, vår svenske Max von Sydow som enligt löpsedlar på Aftonbladet i december 2011 inte längre är svensk.

”Nöjesbladet avslöjar han att han sagt upp sitt svenska medborgarskap” och dom stora svarta bokstäverna kunde inte vara nog stora. ”Han bryter med Sverige” stod det och det var verkligen en nyhet av rang eftersom han varit fransk medborgare sedan 2002. En nästan tio år gammal nyhet alltså. Flaskpostvarning på den om du frågar mig.

Den 82-årige Max von Sydow är nominerad för sin roll i Extremely Loud and Incredibly Close (på svenska heter den Extremt högt och otroligt nära), en film där han delat arbetsplats med Tom Hanks, Sandra Bullock, John Goodman och Viola Davis (som också är Oscarsnominerad i år).

Mitt tips är att det blir en gubbavinst i år men personligen hoppas jag på Jonah Hill.

Publicerat

BEGINNERS

När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever,  allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.

Själv trodde jag att jag växte upp i en familj som alla andras och det var inte förrän jag blev vuxen ordentligt i huvudet som jag insåg att så nog icke var fallet. Nåja. Vad som än hänt i ens barndom så har man två val: 1. acceptera det jag inte kan förändra, lära mig nåt av det och gå vidare eller 2. älta detta in absurdum på psykologdivanen och skylla alla livets misslyckandet på taskig barndom.

Oliver Fields (Ewan McGregor) står även han inför ett vägval när hans pappa (en tandblekt och fräsch Christopher Plummer) kommer ut som gay vid 75 års ålder. Mamman är död och föräldrarna var gifta över fyrtio år. Vad säger man i det läget? Grattis pappa, bättre sent än aldrig. Ner i brygga och kör på dom år du har kvar eller Eeeeeeeeh, vadå, älskade du aldrig mamma?

Självklart ger det upphov till funderingar, speciellt eftersom pappan är svårt sjuk och träffar en ung pojkvän (Goran Visnjic, Armansky i The girl with the dragon tattoo). Själv möter Oliver fina Anna (Mélanie Laurent som var så fantastisk i Inglorius basterds) och deras förhållande är av det mer intressanta slaget.

Filmen som helhet är också intressant men ändå inte lika intressant som jag trott och hoppats. Christopher Plummer gör en minnesvärd insats som pappa Hal, en mer classy bög får man leta efter och Oscarsnomineringen för Bästa manliga biroll satt givetvis som gjuten. Mélanie Laurent är en personlig favorit som jag sett på tok för lite av och hon är toppen här. Filmens svagaste kort som jag ser det är Ewan McGregor. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans nakna underkropp i The Pillow Book och har lite svårt med koncentrationen i hans närhet men sen tänker jag på Obi-Wan Kenobi och då går det över.

The Velvet Café hade betydligt fler superlativer över för den här filmen medans Movies-Noir tyckte ungefääääär som jag.

Publicerat

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.