Etikett: City Island

Publicerat

FILMÅRET 2009

2009 var ett bra filmår. Jag hade jättemånga filmer att välja mellan när listan skulle göras, några filmer såg jag om för att försäkra mig om att jag tänkt rätt och nu känner jag mig mer än nöjd med årsbästalistan.

Bubblarna är många men hade lätt kunnat fördubblas. Det finns alltså dröööösvis med filmtips från det här året.

Uppdaterad 2014-08-02. Case 39 (10) och En enda man (9) åkte ur listan (och blev bubblare).

 

.

10. TILL VILDINGARNAS LAND
(Where the Wild Things Are, Regi: Spike Jonze)

Spike Jonze fick till en alldeles lysande och stämningsfull liten film efter Maurice Sendaks bok med samma namn. Vem hade kunnat tro att det gick att göra tecknade vildingar levande på detta vis?

 

.

.


9. MARY & MAX
(Regi: Adam Elliot)

Philip Seymour Hoffman är rösten till Max, en ensam man i övre medelåldern med ölmage. Toni Collette är rösten till Mary, en ung flicka som inte har några kompisar. Mary och Max börjar brevväxla och det är starten på en hjärtskärande vänskap som sitter som en smäck i hjärtat.

 

.

.


8.  FISH TANK
(Regi: Andrea Arnold)

Det var Andrea Arnolds Fish Tank som gjorde att jag ”fattade” Michael Fassbenders storhet men det var en fenomenal Katie Jarvis som spelade huvudrollen som 15-åriga Mia. Det här är en gripande film, en film som ruskar om, sitter kvar, gräver sig in. Jobbig och jättebra.

.

.

 

7. MAMMUT
(Regi: Lukas Moodysson)

Lukas Moodyssons Mammut försvann lite efter hajpen med Fucking Åmål, Tillsammans och Lilja 4-ever och jag förstår inte varför. Mammut är minst lika bra, dock en helt annan genre. Michelle Williams och Gael García Bernal är perfekta ihop.

.

.


6. THE LAST HOUSE ON THE LEFT
(Regi: Dennis Iliadis)

Jag var inte lika rädd när jag såg den här filmen som när jag såg Case 39 men jag var så jääävla förbannad. Sällan har en rape-and-revenge-film funkat lika bra på mig som denna och då är den ändå en remake på Wes Cravens film med samma namn från 1972.

.

.

 

5. UP IN THE AIR
(Regi: Jason Reitman)

Up in the air är en mystisk liten film. När jag såg den på bio fick den en trea. När jag såg om den på DVD höjde jag inte betyget men tänkte ”jävlarns vad bra den är”. När jag såg den tredje och fjärde gången undrade jag varför jag inte gett den en femma redan första gången. Det här är en film som växer för varje tittning och det är en film jag tycker väldigt mycket om. George Clooney och Vera Farmiga är ett mycket trovärdigt kärlekspar och Anna Kendrick visade redan här var både skåpet och pappmuggen ska stå. Hon är grym den tjejen!

.

.

 

4. I LOVE YOU MAN
(Regi: John Hamburg)

Det här är en anspråkslös och svinmysig film om det här med manlig vänskap och svårigheterna med att som vuxen hitta, lära känna och behålla nya vänner. Paul Rudd gav letandet efter en man-date ett ansikte och bas som instrument ett helt ny dimension av coolhet. Paul Rudd, Jason Segel och Rashida Jones – I love you guys! Och Lou Ferrigno, dig med!

.

.


3. PRECIOUS
(Regi: Lee Daniels)

Bilden här ovan säger allt om filmen. Den är trashig. Jobbig. Osnygg. Hemsk. Vidrig. Äcklig. Smutsig. Vore det lukt-TV skulle jag säga att den stinker av mögliga matrester, kiss, smutsiga bäddmadrasser och sur sperma. Men, hur sjukt det än låter, filmer som denna behöver man se ibland, om inte annat så för att värdera upp sitt eget liv (om det känns tradigt) eller uppskatta maskroskänslan. Maskroser växer nämligen där maskroser ska växa. Ibland även i asfalt.

.

.

 

2. INGLORIOUS BASTERDS
(Regi: Quentin Tarantino)

Att Quentin Tarantinos moderna klassiker inte nådde ända upp till toppen beror inte på att filmen på något sätt saknar substans, spänning, underhållningsvärde, genialiskt manus, våld eller blod, det beror enbart på att det fanns EN film från detta år som berörde mig mer, ända in i ryggmärgen faktiskt.

.

.


1. CITY ISLAND
(Regi: Raymond De Felitta)

Man skulle nästan kunna tro att hela familjen Rizzo samlats runt bordet på den illa vattnade gräsmattan bara för att fira att deras film City Island hamnat i topp på min filmlista över 2009-års bästa filmer. Pappa Vince (Andy Garcia) har dagen till ära blårutig skjorta, beiga shorts och seglarskor och står det inte en chokladtårta på det lilla runda sidobordet? Hurra, hurra, hurra, hurra säger jag och tackar så väldans mycket för en supermysig liten film som verkligen tog mig med storm.


Bubblare: An Education, Life during wartime, Upp, Dumpa honom, The house of the devil, Pandorum, Zombieland, Man tänker sitt, Case 39, En enda man och Enter the void.

Intressanta filmer jag har kvar att se: Sin Nombre.

Idag listar även Flmr, Filmitch och The Nerd Bird sina favoriter från 2009, Fripps filmrevyer har uppdaterat sin lista, Jojjenito har också gjort en och Movies-Noir gjorde sin sammanfattning för ett bra tag sedan.  Vill du läsa fler av mina filmårslistor så hittas dessa här.

Vad säger du, håller du med? Vilka filmer hade hamnat på din topplista?

Publicerat

Årets filmbloggsfilmer 2012

Jag gjorde det 2010 och 2011 och självklart ska jag göra det även igår: summera mitt filmbloggarår.

Den här listan handlar om mer än bara årets bästa filmer, den listan kommer som vanligt framåt vårkanten då jag sett dom flesta filmer från 2012 som är värda att se.

Det är svårt varje år att göra en årssammanfattning men i år känns det riktigt knivigt för jag tycker att 2012 varit ett ganska svagt filmår såhär långt. Men jag har ju sett filmer från andra år än det som tar slut idag och det har hänt andra grejer som gjort att både filmbloggen och jag fått en kick. Så håll i hatten, här kommer en liten återblick.

 

Årets filmbloggssnackis.

Prometheus och The Dark Knight Rises är självklara men Cabin in the woods sladdar in från sidan liksom The Innkeepers och The Raid som många av oss filmbloggare letade upp och skrev om.

 

Årets egoboost.

Malmö Filmdagar. Fantastiskt roligt på ALLA sätt!

 

 

 

Årets mest klickade inlägg.

En film om Olle Ljungström. Tänk vad ett deltagade i Så mycket bättre kan göra för min lilla blogg. 2289 klick och 99,99% av dessa är under dom senaste två månaderna.

 

 

Årets bloggnyhet.

I februari började jag med mina fredagsfemmor och dessa fullständigt menlösa listor tänker jag fortsätta med även nästa år.

 

 

 

Årets mysigaste sedda film.

City Island. Den har några år på nacken men 2012-års mysigaste film Friends with kids har ingenting att sätta emot, City Island vinner den här kategorien med hästlängder.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg.

Fram till att en viss liten hob gjorde entré på filmduken var Citizen Kane (38 kommentarer) det mest kommenterade inlägget i år. Nu är den slagen med hästlängder. Hey ho, här är The Hobbit kungen av dom alla (68 kommentarer)

 

 

Årets knepigaste filmupplevele.

Holy Motors. Herregud alltså. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var jag såg men jag vet att det här är en film jag kommer köpa och se om, kanske till och med många gånger.

 

 

Årets överraskning.

Att  The amazing Spider-man var så bra som den var och mitt betyg på Holy Motors (kanske?)

 

 

 

Årets svenska film.

Bitchkram är så överlägsen att den får både guld, silver och brons – sen kommer Hypnotisören.

 

 

 

Årets mest brutala sågning.

War Horse? Cosmopolis?

 

 

 

Årets filmscen-som-inte-släpper.

Första tio i The Dark Knight Rises, kejsarsnittet i Prometheus, slutmusiken (och tårarna) i Bitchkram och dragspelsscenen i Holy motors.

 

 

 

Årets mesta skådespelare.

Susan Sarandon (21 recensioner) fick veckovis fokus under våren men har även setts i ett par sprillans nya filmer och det är kul. Tom Berenger (14 recensioner) är tvåa och han lever mest på gamla meriter. Joseph Gordon-Levitt ligger trea (6 recensioner).

 

 

 

Årets serietidningshjälte på film.

Mark Ruffalo som Hulken i The Avengers. Supercharmig, jätterolig och asgrön!

 

 

 

Årets mesta regissör.

Jane Campion (7) Hon fick fokus en hel vecka i sträck i september.

 

 

 

Årets huvudkliare.

Nej, det är faktiskt inte löss (tro´t eller ej, biolössen har hållt sig borta i år, *donk donk* ta i trä). Min tankenöt att knäcka är om jag ska twittra eller liveblogga mig nästa års Oscarsgala. Har du nån tanke om detta åt något håll får du gärna dela med dig. Söndagen den 24 februari vet du vad jag kom fram till.

 

 

Årets roligaste filmrelaterade händelse.

Tveklöst skapandet av Filmspanarna. Jag är så himla GLAD att jag är med i det där sköna gänget! Det enda som är roligare än att titta på film är att titta på film och prata om film med andra som gillar det lika mycket som jag. Tillsammans är man mindre ensam. Så är det.

Trots att det kommer ett inlägg till innan 2012 blir 2013 så passar jag på att säga Gott Nytt År här också. Imorgon är en annan dag, en annan månad och ett helt annat år och jag hoppas att du får en riktigt bra nyårsafton. Skål å tack för det här året!

Publicerat

THE THING ABOUT MY FOLKS

För ett tag sedan såg jag en film som heter City Island, en bagatell som totalt drog undan mattan under mina fötter. Jag blev våldsamt förälskad i den där lilla filmen och helt naturligt blev jag nyfiken på Raymond De Felitta, regissören jag aldrig hört talas om förut. The thing about my folks är hans tredje långfilm och den kom ut fyra år före City Island.

Dessa två filmer är lika på många sätt. Fokus ligger på familjen, på nära relationer som är långt ifrån okomplicerade, på vardagshumor och på en driven dialog som känns helt naturlig. Manus till City Island hade De Felitta skrivit själv medans manus till denna film är skriven av Paul Reiser som även spelar huvudrollen som Ben Kleinman, den medelålders mannen som befinner sig på en ofrivillig roadtrip men sin gamla pappa (Peter Falk) som precis blivit dumpad av sin fru sedan många år, Bens mamma Muriel (Olympia Dukakis). Det finns inte många likheter mellan den sonen och den fadern.

Det finns mycket att tycka om den här filmen – och mycket att tycka OM. Jag gillar verkligen Raymond De Felitta, jag fattar att han måste vara extremt duktig på det han gör för han lyckas få skådespelarna att prestera det yttersta av sin förmåga i båda dessa filmer. Paul Reiser är ingen Andy Garcia men han är tillräckligt bra och personlig för den här filmen. Peter Falk är ingen gubbfavorit men han växer i takt med filmen, han dominerar, han levererar och till slut lyckas han till och med få mig att tycka om honom. Bra gjort. Borde ha varit en omöjlighet.

The thing about my folks är en sevärd film, jag hade en väldigt mysig stund framför TV:n. Trots att det är en ganska gripande tragikomisk historia så är det är inte den som är filmens starkaste kort, det är skådespelarna. Speciellt en scen (den med en massa löv som underlag) är otroligt fin och en riktig tårframkallare.

Nu ser jag fram emot Married and cheating, De Felittas kommande film där han både regisserat och skrivit manus. Det där är en snubbe jag kommer hålla koll på.

Här finns filmen.

Publicerat

CITY ISLAND

Här sitter jag och känner efter litegrann.

Det händer ganska ofta, både att jag sitter, att jag tänker och att jag känner efter. Jag tycker det är en meningsfull sysselsättning, jag blir klok av det, eller klokare i alla fall. Att känna efter i magen hur saker och ting verkligen känns leder mig in på små vägar, vägar som för andra kanske inte verkar så spännande men som för mig är helt rätt. Såna vägar tycker jag är bra. Alla vägar som får mig att känna mig mindre vilsen är det. Jag gillar liksom inte att känna mig vilse i pannkakan.

Jag är som Pippi Långstrump. Jag tror mig inte behöva andra. Jag kan själv. Det är en rätt bra egenskap i många lägen men jag tror samtidigt inte att meningen med livet är att vara ensam. Jag tror att meningen med livet är att våga njuta av sammanhang, att kunna känna glädje för vardagliga små händelser och att lära sig förstå vad ordet lycka betyder.

Jag har lärt mig att för att genuint kunna tycka om andra måste man tycka om sig själv. Det tog mig ett tag att fatta det. Jag vandrade på alldeles för leriga och på tok för gropiga skogsvägar och ibland var jag så vilsen att jag inte visste vad som var upp och ner, än mindre vägen hem. Jag satte mig på en sten och kände efter och promenerade vidare åt det håll som gjorde att klumpen i magen blev mindre och mindre. Till slut såg jag solstrålarna trycka sig ner genom trädtopparna, jag märkte hur dom kämpade sig ner mot mig för att smälta dom sista isbitarna och en vacker dag var jag framme, eller om det var en regnig, jag minns inte riktigt.

Lycka för mig är inte överflöd, det är inte dyra materiella ting, det är inte att jämföra mig med andra och inbilla mig att jag leder eller vinner. Lycka för mig är att jag förstår hur bra jag har det. Lycka för mig är varmvatten i kranen, att bilstereon fungerar, att jag trivs i mitt hem, att mina barn skrattar och mår bra, att jag kan se mig i spegeln och känna mig stolt över mig själv, mitt liv och mina val.

Men på senare tid har en ny sorts lycka smugit sig in i mitt medvetande: lyckan över underliga sammanträffanden. Det kan handla om möten med människor som på ett eller annat, stort eller litet sätt förändrar mitt liv och det kan handla om att sätta bollar i rullning som leder till mål jag aldrig trodde jag skulle göra. I detta fall är det min blogg som är bollen och filmen City Island som är målet.

Hade jag inte suttit och funderat på vad som gjorde mig riktigt glad där i mitten av november 2009 så hade jag kanske aldrig startat Fiffis filmtajm. Jag hade kanske aldrig läst någon annan filmblogg, jag kanske hade fortsatt leva i villfarelsen att filmrecensioner var dom minutrarna som erbjöds i dom största TV-kanalerna och dom fjuttiga raderna som skrevs i kvällstidningarna. Men nu satt jag på min sten med en vilja att skriva, ett fritidsintresse som inbegrep filmtittande och en vetskap om hur roligt det är att ha en blogg som blir läst. Men hur roligt det än är att skriva och hur roligt det än är att bli läst så finns det ingenting som går upp emot att via underliga sammanträffanden få tips på filmer som förändrar mitt liv.

City Island är en film jag aldrig hade kommit på tanken att se hur mycket jag än gillar Andy Garcia. Ett jättefult fodral, en sunkig poster, en handling som känns som en dussinprodukt, inga direkt kända skådespelare (utom Garcia då) och en regissör jag aldrig hört talas om (Raymond De Felitta).  Men där, precis under det ointressanta skalet finns en skinande blank vit sak som jag försiktigt har plockat upp och lagt i min vadderade låda med filmpärlor.

City Island må vara en simpel dramakomedi på ytan men gnussar man det allra minsta så handlar den om precis det jag nyss beskrivit, om att hitta sina vägar, våga känna efter och gå åt rätt håll. Den har helt enkelt precis allt som ett mästerverk i den här genren ska ha. Jag är rätt igenom hyperförälskad, jag mår så bra, det bubblar av glädje under huden och nuförtiden vet jag vad det betyder. Det betyder lycka.

Tack till Movies-Noir som gav mig City Island-tipset och tack till alla som förgyller mina dagar med filmrecensioner skrivna med kärlek och engagemang. Det är fantastiskt att få vara med om det här, att känna vardagslycka genom att läsa och skriva genomtänkta bokstäver och att hitta filmer som kommer hänga kvar i medvetandet resten av mitt liv.

Här finns filmen.