Etikett: Claes Ljungmark

Publicerat

FARLIGA DRÖMMAR

När en Nobelpristagare i litteratur Andreas Hallman behöver hjälp med att skriva boken om sig själv (???) får Puck (Tuva Novotny) det ärofyllda jobbet.

Att det ingick att vara i princip inlåst på den stora herrgården tillsammans med författaren aka Den Store och Otrevlige Patriarken Hallman (Claes Ljungmark), hans hunsade fru (Siw Erixon) och deras tre barn (Simon J. Berger, Vera Vitali och Joel Spira) visste hon nog inte. Eller så gjorde hon det. Dom enda utomstående Puck träffar på är husläkaren Isalnder (Peter Carlberg) och Jons (Joel Spira) hustru Cecilia (Hanna Alström).

Självklart är den en i familjen som mördas, såklart är Puck den första som kommer till platsen och givetvis hör hon den mördade väsa ”mord” precis innan hen drar sin sista suck. Kroppen begravs innan den knappt hunnit kallna och att någon polis skulle tillkallas kommer inte på tal men Puck lyckas snika till sig ett telefonsamtal till sin äkta man Eje (Linus Wahlgren) och han kontaktar deras gemensamma vän och kriminalpolisen Christer Wijk (Ola Rapace) som nästlar sig in i det Hallmanska hemmet.

Om man kan bortse från den mycket underliga i att ett gäng vuxna människor i princip lever under husarrest och att alla beter sig som bittra as så är det här en ganska spännande mordhistoria. Svaret på frågan om vem den skyldige är böljar fram och tillbaka bra länge och det blir aldrig ointressant. Sen händer det lite spännande grejer i Pucks privatliv som ger ett extra plus åt filmen och som gör att jag vill se hur filmmakarna tar det vidare i nästa film.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

Svensk söndag: DET ENDA RATIONELLA

När man är liten tänker man att vuxna som grupp beter sig på ett visst sätt, att vuxna ”beter sig vuxet”.

När man blir lite äldre inser man att begreppet ”uppföra sig vuxet” kan ha lika många betydelser som det finns människor som använder uttrycket. Tänk på orden en liten stund, att uppföra sig vuxet. Vad betyder det – för dig? Betyder det betala räkningar, vara snäll, ha bruna skor, kamma håret istället för borsta, dricka kaffe utan mjölk och socker, prata tydligt, uppskatta att ha tråkigt, ha glasögon på nästippen, kissa med öppen dörr, längta efter hund, ha morgontidning, köpa kvällstidning, tycka om sill, prata om dåtid med dimmig blick, irriteras på ”dagens ungdom”?

Äktenskapscoachen Erland Fjellgren (Rolf Lassgård) har i alla fall sin syn klar på vad vad det betyder att bete sig vuxet och han vill verkligen göra det även om han satt sig själv inte bara på pottkanten utan faktiskt trillat i – och pottan är inte tömd.

Erland har sedan många år varit gift med Maj (Stina Ekblad) och tillsammans föreläser dom om konsten att hålla mångåriga äktenskap vid liv. Erlands bäste vän Sven-Erik (Claes Ljungmark) har inte mått bra en längre tid men är nu på banan igen och livet känns lite roligare. Sven-Erik är gift med Karin (Pernilla August).

På Sven-Eriks 51-årsfest klickar det mellan Erland och Karin och en stormande passion inleds. Men då Erland är en tänkande man och Karin en känslostyrd kvinna kallar dom till familjeråd för att försöka lösa problemet. Det enda rationella är väl kanske att rida ut stormen? Att låta passionen så att säga ”ha sin gång”? Att inte skiljas utan att bo tillsammans, alla fyra?

Filmen börjar som en ganska svag dramakomedi, fortsätter som en ganska svag men twistad dramakomedi för att sluta som ett starkt svart drama med lagom få komiska inslag. Härligt med en sådan utveckling! Det är även härligt att se stora skådespelarnamn leverera. Rolf Lassgård känns genuin på ett bra sätt (inte som i *host* Den fördömde), Pernilla August känns vanlig på ett bra sätt och Stina Ekblad har ett par scener som kommer klassas som filmhistoria i mitt huvud. Bland annat hennes sista scen i filmen.

Claes Ljungmark vann en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll 2010 för sitt porträtt av Sven-Erik och har du inte sett filmen kan jag bjussa på en snabb fördomsanalys av vem Sven-Erik är.

Jag tror att Sven-Erik är en man som läser i Aftonbladet att Creedence Clearwater Revival kommer till Sverige, att dom ska spela i idrottshallar i Hedemora, Sölvesborg och Älmhult och han blir så glad att han tar semester en vecka, hyr en minibuss så att gänget kan åka tillsammans bara för att komma på att han inga vänner har och när det väl närmar sig åker han ensam halva Sverige runt i en alldeles för dyr bil bara för att nynna sig igenom Creedence Best-of-tour iklädd skjorta av dressmanflanell längst bak på parkett. Sven-Erik är ingen ordens man, ingen kama sutra-mästare, han är så tystlåten, så snäll och så vanlig att han är otroligt lätt att känna igen band folk man mött genom åren. Guldbaggen till Claes Ljungmark var ytterst välförtjänt!

Manuset är skrivet av Jens Jonsson, mannen som även skrivit manus till Vi, Ping-Pongkingen, Ciao Bella och Snabba Cash – Livet Deluxe. Dom sista tre filmerna har han även regisserat.

Publicerat

DEN SOM SÖKER

”Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt”  säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.

När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.

Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.

Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.