Etikett: Clancy Brown

Publicerat

Veckans Berenger: SKJUT FÖR ATT DÖDA

Dagens film är en i raden från det fantastiska filmåret 1988.

Skjut för att döda, Shoot to kill, Deadly pursuit – kärt barn har många namn och även om denna film inte är ett barn så är det verkligen ett kärt återseende. Jag såg den här filmen åtminstone en gång i veckan under ett halvårs tid i början på 90-talet och det berodde inte på att jag bara hade EN videofilm i min ägo. Jag tyckte helt enkelt att den var SÅ HIMLA BRA. Precis som så många gånger förut så var jag en anings pirrig i magen när jag skulle se om den, det har gått så många år och kanske har jag en helt annan syn på både Tom Berenger och på vad en spännande film är för nåt.

Nu tänker jag skratta en liten stund.

HahahHAHahahaHAhahahahaaaaha.

Ååååå så sköööööönt, så befriande! Jag är precis samma människa 2012 som jag var 1991. Aj löööööööv it! Vilken JÄVLA bra film det här är. Visst ser jag många saker med helt andra ögon men på nåt sätt känns filmen ännu bättre nu. Den är liksom välgjord ända in i sömmarna även om jag kisar och tittar genom värsta panschisförstoringsglaset. Det finns en scen när Sidney Poitier ringer sin fru som slår mig som en cymbal i skallen. Vilken klockren scen! Den säger så mycket om honom som man och människa att femtusen ord inte hade kunnat förklara lika mycket. Sånt tänkte jag inte på ”förr”, då var fokus mer på han med jeansen.

I mina ögon är det här en actionthriller i toppklass. Den håller från början till slut, den har vissa sekvenser som är andlöst spännande, den är välskriven och ROLIG. Tom Berengers skogsmullesnubbe Jonathan Knox och Sidney Poitiers knivskarpa polis Warren Stantin är en helt osannorlikt bra och karismatisk duo och jag myser och ryser och fortsätter skratta hela vägen till betygssättningen. Jag kan inte värja mig. Den här filmen är banne mig perfekt, precis som så många andra från 1988.

(Nästa vecka får Tom Berenger semester, då händer det andra saker här på bloggen.)

Publicerat

COWBOYS & ALIENS

Jag gillar Daniel Craig, jag gillar Harrison Ford och Olivia Wilde är helt okej.

Jag gillar Jon Favreau, jag älskar utomjordingar och att jag inte är överdrivet förtjust i westerngenren kompenseras av att Daniel Craig tryckt upp sina mockabyxor mellan dom vältränade skinkorna på bilden här bredvid.

Alla yttre faktorer pekade på att Cowboys & Aliens borde vara en fullsmockare i min värld och ändå sitter jag här och undrar vad fan det var som hände. Hur kunde alla dessa parametrar sammantaget bli en sån infernaliskt dålig soppa?

Filip och Fredrik testade en grej i TV-programmet Boston Tea Party som jag tycker känns som en bra metafor i sammanhanget. Dom testade hur ett gäng goda maträtter smakade om man lägger dom tillsammans i en mixer och dricker som smoothie. Hawaiipizza med Fanta och Biff Bearnaise är goda var för sig men som en slabbig drickbar mix funkar det inte. Det är spyäckligt. Cowboys & Aliens gör samma fel enligt mig. Det finns en massa gottigheter men serveras som en blaskig gröt i vilket man missat saltet, snålat in på sylten och glömt mjölken framme över natten.

Jag önskar att jag kunde förklara lite av historien eller i alla fall knåpa ihop en kort sammanfattning men jag skiter i det för storyn är så spretig och så konstig och så fullständigt ologisk att jag inte kan bestämma mig för om jag bara vill brutalsomna eller elda upp DVD-skivan över öppen eld. Alltså, filmen är inte ens snygg. Det är inte ens extraordinära effekter att tala om. Det är ingenting. Det är som en hög med luktfritt mjukbajs.

Kajsa Varg kokade soppa på en spik och banne mig om inte den soppan skulle smakat bättre. Jag är riktigt besviken faktiskt.