Etikett: Clea Duvall

Publicerat

THE INTERVENTION

Fyra par träffas över en weekend i ett sommarhus. Det är Annie (Melanie Lynskey) som varit den drivande till att denna sammankomst skulle bli av och den primära baktanken är att tre av paren ska säga till det fjärde att dom måste skiljas. Det fjärde paret anar dock ingenting av vad kompisarna tänker säga men vi som tittar på filmen kan lugnt se att Peter (Vincent Piazza) och Ruby (Cobie Smulders) inte är direkt varma och kärleksfulla mot varandra.

Alla människor har dåliga sidor och ingen relation är helt perfekt, i alla fall inte objektivt. Det är därför inget svårt att ställa sig frågan: hur mycket har man rätt att lägga sig i andras liv? Vad är okej? Är det inte upp till var och en att säga nej när det är nog, ska vänner vara kompispoliser och sätta ner foten?

Clea DuVall spelar inte bara en av huvudrollerna i denna film, hon har även skrivit manus och regisserat alltihop. Ett tämligen smart manus och ett gäng bra skådespelare gör detta till en angenäm film att titta på trots det svåra ämnet.

Publicerat

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

Publicerat

13 CONVERSATIONS ABOUT ONE THING

Jösses! Nu är det flera veckor sedan jag skrev om någon film med Matthew McConaughey! Så kan vi väl inte ha det? Nä. Kan tro det. Idag blir det bot och bättring.

Jag trodde jag hade rätt bra koll på Matthew McConaugheys filmproduktion men likväl dök det upp en film med hans namn i rollistan som jag inte hade en aning om existerade. Sånt är alltid spännande!

Att det är tretton konversationer om det ämne filmen handlar om får jag helt enkelt tro på, jag tror inte titeln ljuger men jag satt i ärlighetens namn inte och räknade under filmens gång. Det var så pass många intressanta karaktärer och jag kom in i filmen så pass snabbt att siffran var ointressant. Snarare började det röra sig funderingar om ämnet i mitt eget huvud  samtidigt som jag såg John Turturro lämna sin fru för vad han trodde var lycka med en älskarinna och en smarsmakad liten etta utan charm, Matthew McConaughey vinna ett mål som distriktsåklagare i tron att yrkesmässig framgång är lycka, Alan Arkin buttert konstatera att lyckan ler mot några men skrattar åt andra, Clea DuVall städar åt andra och känner sin lycklig när hon kan laga en skjorta åt den gifte arkitekten som hon tycker är så fin och William Wise som via sin karaktär Smiley Bowman är genomglad hela tiden, lycklig tillsammans med sin fru sedan 23 år och positiv till livet. Fy fan så provocerande nöjda människor kan vara. Uppenbarligen.

Filmens regissör Jill Sprecher har tillsammans med sin syster Karen skrivit manus och jag tycker det är synd att dom inte gjort mer tillsammans. Det är den här filmen och Thin Ice (2011), that´s it. Det finns nämligen nåt där, nåt som känns som Nicole Holofcener, nåt som känns varmt, personligt och smart.

När jag såg filmen kändes det som att den låg på en stabil fyra men då eftersmaken försvann lite för fort efteråt sänker jag betyget till en trea men den är stark och välsmakande medans man ser den och jag tror det här är en film som många kan finna mysig en mörk höstkväll.

Publicerat

ARGO

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en ”gammal” men ändå ny film på bio. ”Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.