ANON

Ja, vad ska man knappra ihop för smart om den här rullen då? Första tanken är nämligen att filmen i sig ÄR smart. En science fiction-film med påkostad datagrafik som kollrar bort mig mentalt en stund i början och som får intresset att gå från svalt till engagerande. Men efter en sisådär fyrtio minuter av tusenmiljonerinformationsbokstäver i varje bildruta och inzoomade kvadrater orkar jag inte riktigt längre. Jag zoomar ut. Jag sonar ut. Jag somnar till. Det är bra skönt ibland, lägga sig ner i soffan, gona ner huvudet i en skön kudde och slumra till. Kanske kommer det lite eftermiddagsmysdreggel på kuddfodralet när man tjugo minuter senare kommer tillbaka till verkligheten bara för att se att ingenting, absolut ingenting, har hänt i filmen. Det är fortfarande samma inzoomade kvadrater. Samma stora Seyfried-ögon. Samma stentrista Clive Owen-face.

Dom här Netflix Original-filmerna imponerar inte sådär jättemycket på mig har jag märkt, det känns som att det är mer kvantitet än kvalitet som räknas. MEN det är ändå Andrew Niccol som ligger bakom filmen (både regi och manus) och det är alltså snubben som skrivit både Truman Show, Gattaca, In time och Lord of war. MEN, igen, det hjälper inte riktigt den här gången och dom utvalda skådespelarna gör inte heller att jag skriver ett plus i kanten.

Jag får inte riktigt till slutklämmen i den här texten märker jag och bestämmer mig för att googla fram nåt clever. Efter några sekunders letande på IMDb hittar jag tre personliga quotes från Amanda Seyfried som kanske är det mest intressanta med hela den här recensionen. Lägg märke till djupet. D.J.U.P.E.T.

”I love low-rise, boot-cut, perfect fitting jeans.”
”I collect jeans. I don’t care how expensive they are.”
”Jeans are just so sexy, there’s something about them that turns me on, you know?”

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES
(2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

BLOOD TIES

Jag känner mig lite förvånad över att hitta en film som Blood ties på Viaplay. Alltså, det är inte förvånande att den finns där men det är förvånande att jag inte hört talas om den. Med namn som Billy Crudup, Marion Cotillard, James Caan , Matthias Schoenaerts och Mila Kunis i rollistan är det än mer intressant att filmen gått mig spårlöst förbi men jag kanske kan skylla på Clive Owen som är det första namn som dyker upp när man läser om filmen.

Clive Owen, denne obegripligt spretige skådespelare, som egentligen spelar på exakt samma sätt i exakt alla filmer – UTOM i Children of men i vilken han fullständigt briljerar. Men här spelar han (precis som vanligt) Nicolas Cages aningens mer introverta lillebror och jag jämför med Cage enbart för att jag tycker dom är vansinnigt lika utseendemässigt, inte för att han är med i filmen.

Man har sett grundpremissen såååå många gånger förut. En moralisk och snäll polisbror ska försöka handskas med en kriminell lillebror som hamnat helsnett i tillvaron.

Som sagt, jag har sett det förut, du kommer att ha sett det förut, ändå fortsätter Hollywood göra filmer i samma fåra av en enda anledning: det funkar. Jag tittar ju. Och det är helt okej. Filmen tickar på. Bra skådisar syns i rutan och gör skäl för lönen. Det är snyggt och skitigt samtidigt, det är en familjetragedi på så många plan när någon är ute och snedseglar så som Chris (Owen) gör här.

Sevärt för stunden och ett fullt godkänt tidsfördriv.

THE CONFIRMATION

Ännu en film om en alkoholiserad pappa som missköter sig själv och relationen med sin son och det hjälps inte att rollistan är fullskiten med stora namn och duktiga skådespelare, det här är tråkigt så klockorna stannar.

Jaeden Lieberher, den lille killen från St Vincent och Midnight Special, fortsätter dock att imponera stort på mig. Det känns jättespännande att få följa honom framöver och se vad det blir av honom. Han finns i samma tycka-om-låda hos mig som den lille Room-killen Jacob Tremblay och därför är det extra kul att dom båda kommer dyka upp i samma film nästa år, Colin Trevorrows The Book of Henry. Men det hjälper ju inte nu. Det finns nämligen bara ett betyg värdig den här filmen.

CLOSE MY EYES

När filmåret 1991 skulle listas hittade jag av en slump denna lilla….film….som jag misstänkte kunde vara något jag behövde se för att kunna göra listan komplett.

Det var helt fel. Den här filmen behöver ingen människa på jorden se, inte av någon som helst anledning. JO! Känner du ett omänskligt sug efter att se Clive Owen spritt språngande näck så är filmen ett måste, annars inte. Och knappt då ska jag ärligt säga.

Den här filmen handlar om incest, varken mer eller mindre. Den handlar om en vuxen storasyster (Saskia Reeves) som inleder ett förhållande med sin vuxne lillebror (Clive Owen) medans hon samtidigt har ett förhållande med rikisen Sinclair (Alan Rickman). Syskonen kan inte hålla varken tassar eller andra kroppdelar borta från varandra fast systern känner att det är fel och brodern skiter i vilket, han är typ kär.

Om jag går till mig själv så tänker jag att ett triangeldrama av detta slag borde kunna twistas till rätt rejält och kunna bli både otäckt, trasigt och till och med lite mordiskt om man har tur. Nu blir det ingenting. Absolut ingenting. Syskonen knullar som kaniner och överklassmannen är lugn som en filbunke både när han misstänker otrohet och kommer på hur det hela ligger till.

Han är inte så bra i den här rollen, Alan Rickman. Det är mycket pratandes-medelst-att-endast-röra-på-underläppen och det blir tröttsamt rätt så fort. Clive Owen är ung och jättevalpig (fast han är 27 år när filmen spelas in…) och alla dom lillebrorsfasoner han spelar upp ger mig tok-klåda. Saskia Reeves kände jag inte till alls innan jag såg den här filmen men hon är tydligen med både här och där, i TV-serien Luther och den engelska Wallander till exempel. Hon lyckas spela känslomässigt schizofren på ett…tydligt…sätt i alla fall.

En TOTALT meningslös film som inte har något på någon topplista att göra.

Vilka filmer som dyker upp på 1991-års-listan kan du se här på bloggen på onsdag!

Dagens duo: HEMINGWAY & GELLHORN

Nångång ibland händer det att jag slår på TV:n och just precis i samma sekund börjar en film jag längtat efter att se. Nångång ibland händer det även att filmen visas på SVT och att jag därmed utan minsta tveksamhet sätter mig ner och ser den. Filmer som går på reklamkanaler är i 999 fall av 1000 helt ointressanta för mig.

Denna SVT-mitt-i-prick hände mig med Hemingway & Gellhorn, en film jag haft på ska-se-listan länge. Alla filmer med Nicole Kidman ligger där men oftast inte så länge. Jag gillar henne, fy tusan alltså vad bra hon är. Och här, här börjar filmen med Nicole som gammal, med massiva rynkor sitter hon och röker och tittar rätt in i kameran. Kanonstart! Trovärdig sminkning, en blick som säger massor, Nicole är så klockren som Martha Gellhorn, jag känner det direkt. Jag är desto mer nervös för Clive Owens gestaltning av Ernest Hemingway, den karismatiske författaren, gift med Pauline Hemingway (Molly Parker) och pappa till ett gäng barn (tre för att vara exakt) men jag behövde inte oroa mig, Clive fixade biffen.

Historien om när Hemingway träffade Gellhorn och hur deras relation utvecklade och invecklade sig gör sig väl på film. Båda var krigskorrespondenter, båda bevakade såväl det spanska inbördeskriget som andra världskriget och båda var stora personligheter med integritet och stark vilja. Martha Gellhorn var även inspirationskälla till Hemingways roman Klockan klämtar för dig som han skrev 1940.

Hemingway & Gellhorn är precis som Behind the candelabra en TV-film och båda dessa är långt mycket bättre än många av filmerna som görs för biodistribution. Ser vi en ny era för TV-filmer? Det kanske är dags att sluta se dessa som något B, något sämre än ”riktig film”, något som luktar Hallmark?

Som filmduo betraktad är Clive Owens Hemingway och Nicole Kidmans Gellhorn kanske inte hundraprocentiga men väldigt väldigt bra. Det sprakar om dom, deras kärlek – och framförallt passion – är trovärdig och dom är snygga ihop. Ingenting att klaga på där. Herregud, Clive Owen spelar knappt över! Bara en sån sak.

 

 

Nästa måndag sätter jag tänderna i en ny duo.

.

.

Måndagar med Matt: THE BOURNE IDENTITY

Jag har sett The Bourne Identity förut, jag tror till och med att jag sett den två gånger. Andra gången var för att överbevisa mig om att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra vad än alla andra sa och ja, jag tyckte att jag hade rätt.

The Bourne Identity, actionfilmen som kretsar kring Jason Bourne (Matt Damon) som hittas med minnesförlust ute på havet, är en remake på The Bourne Identity (Identitet okänd)  från 1988, då med Richard Chamberlain i huvudrollen. Robert Ludlums roman ligger till grund för manuset och plotten fungerar även om liknande män-utan-minne-historier dykt upp i tidningsartiklar och kanske gör att fictionen känns onödigt trolig. Ett bankfack med pistol, pengar och allsköns pass är kanske det enda överdrivna jämfört med verkligheten.

Jason Bourne hittas och med hjälp av minnesfragment, plötsliga språkkunskaper och ett aggressivt självförsvarslynne som verkar sitta i ryggraden bestämmer han sig för att ta reda på vem han är – och varför han beter sig som han gör. Av en slump träffar han på en kvinna med bil, Marie (Franka Potente), som även hon verkar lida brist på sammanhang och nära relationer och hon blir hans partner-in-crime på resan.

Nu har jag alltså sett filmen en tredje gång och nu endast för att jag sett Matt Damon med helt nya ögon. Såg jag då filmen med nya ögon också? Blev den bättre? Nix. Jag tycker precis som förut. Jag tycker filmen är tittbar men inte så mycket mer. Jag tycker actionsekvenserna är hattiga och det blir fånigt med superlååååå*gäsp*ååånga biljakten med den minimala bilen i trånga europeiska gränder (vet inte vilken stad dom var i, har ingen koll, dom åker runt så dant men jag fattar aldrig riktigt varför). Kärlekshistorien biter inte heller på mig.

Det är fullt möjligt att jag är en iskall jävel utan minsta koll men jag ser inte det extraordinära i den här filmen som så många andra verkar göra. För mig är den väldigt basic som actionfilm och Matt Damon som då såg ut som en i-princip-pojkvasker (fast han var 32!) hjälper inte upp den till varken nya höjder eller högre betyg.

Jag tror jag struntar i att se filmen en fjärde gång. Jag ser om The Bourne Supremacy istället.

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

DERAILED

Det var många många veckor sedan jag såg den här filmen och jag har fortfarande inte skrivit om den. Det är inte likt mig. Oftast brukar texten ta sig från hjärtat via hjärnan till fingertopparna som ett rinnande vatten men här har det varit tji. Tomt, tyst, ingen inspiration, ingenting vettigt att varken skriva eller tycka. Det är synd tycker jag, jag tyckte den var helt okej, en vardagsfilm på nåt vis men som underlag för ett tjommig text är den lika inspirerande som bakplåtspapper.

Clive Owen, Jennifer Aniston, Vincent Cassel i en thriller regisserad av Mikael Håfström (som gjorde Ondskan).

Jaha. Det var väl det.

Tre om en: Actionfilmer som inte är urdåliga men som ändå får mig att somna – igen å igen å igen

The A-Team

Den här remaken av den gamla TV-serien hade kunnat bli en riktig hit för mig om den inte hade varit så jävla kackig. Filmen vill så hemskt gärna vara rolig, charmig och tuff samtidigt och det funkar inte, sånt funkar typ aldrig.

Bradley Cooper är söt, visst är han, men det hjälper inte. Det här gänget veteransoldater behöver en helpall C-vitaminbrus, fyra hundra halvkilon Löfbergs Lila och nån miljard förpackningar Dextrosol för att få mina ögonlock att hålla sig i upprätt tillstånd.

Det sprängs och skjuts och häppas och happas men mina smilband töjs inte det minsta, det är ungefär noll procent spännande och trots att jag avskyr att bli kittlad under fötterna så tror jag det är det enda som skulle ha hjälpt för att hålla mig vaken.

Jag är aningens besviken, jag hade förväntat mig lite mer än något halvdant mediokert men sånt är livet ibland.

 

 

Until Death

Jean-Claude van Damme.

Jean-Claude van Damme!

Jean-Claude van Damme?

Timecop, kom tillbaka.

 

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

 

 

 

 

 

Killer Elite

När en film börjar med texten ”Based on a true story” så kanske man kan tycka att det borde ge en pigghetsinjektion i en trött filmtittarkropp, lite på samma sätt som att trycka i sig en påse polkagrisar. Det gör det inte, inte när det gäller filmen Killer Elite.

Jason Statham skrattar så han visar tänderna i den första scenen, det hjälper inte heller. Clive Owen i porrig musche då? Nej, inte ens det. Att Robert De Niro är med är inte det minsta pulshöjande för mig då jag tycker han är en duktig men ganska tråkig skådespelare och det börjar klia och svida i ögonen trots att bilar sprängs och vapen avfyras.

Jag slocknar första kvällen. Jag slocknar andra. Filmen får en tredje chans men nej, den funkar inte på mig. Visst har den sina förtjänster men det är inte tillräckligt.