Rachel (Ginnifer Goodwin) är en söt och charmig advokat med fötterna på jorden. Hon är bästa kompis med det snygga partydjuret Darcy (Kate Hudson), tjejen som lever på sitt utseende kanske liiiite mer än sin intelligens.
Dexter (Colin Egglesfield, snuskigt lik Eric Saade för övrigt) är Rachels kompis från juristutbildningen som hon haft en hemlig crush på sen dess men Dexter är även Darcys fästman. Darcy och Dexter är så olika som två personer kan bli, Dexter och Rachel är tvillingsjälar.
Är det uppladdat för komplikationer? Japp, skulle tro det. Gammal kärlek rostar aldrig och lika barn leka bäst och gräset är inte grönare på den andra sidan och hellre en tia i handen än en tjuga i foten och blablabla, vi känner till allt det där. Something borrowed är nämligen i uppbyggnad ett fullkomligt ordinärt amerikanskt romantiskt drama. Jag vet till förtexterna vad som kommer hända sekunderna före eftertexterna och det är ju föga spännande, men det finns ingredienser som kan förhöja även den mest slätstrukna av historier. Personkemi till exempel.
Kate Hudson är (som alltid) perfekt i rollen som snygg skata och energin mellan Ginnifer Goodwin och Colin Egglesfield är jättefin och toksprakande och dom två gör att jag tror på hela historien och sitter i soffan med en klump av olycklig kärlek i magen och en önskan om ett happy ending.
Önskan om ett happy ending??? Är jag sjuk på nåt vis? Vad är det för fel på mig? Har jag blivit en sentimental gammal hagga, en romantisk hurtflåsare som går ner i spagat över den sanna kärlekens ömma kyss?
Hahaha.
Ja. Tydligen.
(Det är ingen tokstark fyra, det ska tilläggas, men Something borrowed känns ändå som bra över medel i sin genre)