WIDOWS

Det här med att använda hämnd som katalysator för en filmisk historia, alltså det finns ingen HEJD på kreativiteten när det kommer det det. Oavsett om filmens huvudperson blivit utsatt för brott, sett familjen bli mördad, frun bli våldtagen, något hemskt har hänt barnen eller själv blivit illa behandlad så kan vi inte få nog av hämnd. Det ligger i människans natur, i vårat DNA, att ge tillbaka för gammal ost.

I Widows är det några kvinnor som allesammans blir änkor när deras kriminella män dör i en gemensam stöt som går åt helvete. Kvinnorna känner inte varandra och hade dom inte förenats i samma (taskiga) smak gällande män hade deras vägar säkerligen aldrig korsats. Men nu, nu har dom något att kämpa för gemensamt. Som en framtid. Som ett jävlaranamma då snubbarna försatt dom i en situation dom verkligen inte bett om själva.

Viola Davis, Michelle Rodriguez,  Elizabeth Debicki och Connie Coon är fyra balla kvinnor jag gärna ser på film, Colin Farrell, Liam Neeson, Jon Bernthal och Robert Duvall är inte heller helt oävna. Lägg därtill att detta är en originalmanus skrivet av Lynda La Plante, omskrivet av Gillian Flynn och filmens regissör Steve McQueen.

I mina ögon är det här en ”Film-Film”, en ”riktig film”, välgjord in i minsta detalj, en bra historia, sevärd, underhållande och i vissa scener riktigt känslomässigt jobbig att se. Helt klart ett måste att sätta tänderna i om du gillar filmer som vill berätta en ordentlig historia från A till Ö.

ROMAN J. ISRAEL, ESQ

Det var lite buzz kring den här filmen i allmänhet – och Denzel Washington i synnerhet – när det vankades Oscarsgala tidigare i år. Denzel var nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll och när nåt sånt händer får alltid filmen en extra skjuts.

Men, varför har jag inte sett den förrän nu? Kan det bero på att den försvann som en fis i rymden från biorepertoaren (om den ens gick upp på bio i Sverige? Men det gjorde den, väl?) Eller har det gått inflation i Denzel Washingtons namn när det kommer till oscarsnomineringar, sådär på samma sätt som Meryl Streep? Att man till slut inte tror på filmen utan känner det som nån form av standard att om dessa två har gjort en film som fått någorlunda bra betyg så är deras namn däruppe som ett brev på posten? Det är klart jag gillar Denzel, det är klart jag inser att Meryl är Queen, men ändå, blir det inte lite….trist? Tänk Zlatan och Guldbollen. Klart han var bäst alla dom åren MEN det hindrar mig inte från att känna mig smått…blasé…åt prisutdelningen.

Nåja. Denzel fick se sig slagen av Gary Oldman den här gången precis som han fick se sig själv slagen av Casey Affleck (!) i samma kategori förra året (för Fences) men frågan är, om Roman J. Israel, Esq kommit något annat år, något år då lägstanivån på medkombatanterna inte var 120% av normalkapaciteten , då hade han nog fått gå hem med en guldgubbe. Det hade han.

Regissören Dan Gilroy lyckas nämligen med det smått otroliga, att kräma ur den briljanta essensen av det som är Skådespelaren Denzel Washington precis på samma sätt som han lyckades med Jake Gyllenhaal i Nightcrawler. Jag VET att dom är bra, att dom båda är bland det mest högpresterande man kan få se på vita duken och ändå – ändå – sitter jag där med hakan i handen och tamejfan dregglar. För Denzel är inte Denzel här, han ÄR Roman J. Israel. Han ÄR den OCD-drivna juristen med sitt stora hår, glugg mellan tänderna, ständigt lyssnande på sin ipod med 8000-låtar (varav en fick försämrad bas när han var tvungen att köra ipoden genom en metalldetektor) och med ett Rain Man-minne utöver det vanliga när det kommer till datum, paragrafer och lagar.

Roman har jobbat på en och samma advokatfirma i 36 år. En liten firma, bara han och advokaten William och Roman har varit mannen i periferin i alla år, han som skött allt, läst allt, haft koll, luskat bland lagar och domar. William var den som syntes, den som orerade i rättsalarna. När William råkar ut för en hjärnblödning och hamnar i grönsaksläge på sjukhus rämnar Romans trygghet på alla plan. Han tvingas ta över klienter – rent fysiskt – och han tvingas titta utanför sin välkända låda för att hitta ett jobb som betalar räkningarna.

Det här är en sådär film som jag inte ville skulle ta slut. Den är sjukt jävla mysig och jag älskar verkligen advokatvärlden på film. Det är liksom ordning och reda, det är män och kvinnor i kostym, det finns lagar och regler och dom som inte håller sig till dessa vet vad som gäller. Antingen blir man dömd eller så vet man var kryphålen finns. Eller vem man ska betala för att hitta dom.

Alla som någon gång tänkt tanken att ”Denzel Washington, fan alltså, han är en snubbe i min bok” bör se den här filmen. Det är min fasta övertygelse. Det, och att Dan Gilroy är en jävla KING på att göra film!

SOLACE

Jeffrey Dean Morgan ser verkligen ut som Colin Farrells storebror. Det är ju en kul ”slump” att dom båda är med i denna film. Anthony Hopkins är också med och han ser ut som när han spelade Picasso men pratar som Hannibal Lecter och Abbie Cornish ser ut som en ung Magdalena Graaf. Sådär. Nu har jag gått igenom det i filmen som är totalt betydelselöst, nu kan jag ta resten.

Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) och Katherine Cowles (Abbie Cornish) är två FBI-agenter som försöker hitta en seriemördare. Dom tar hjälp av en synsk snubbe (Hopkins) som också verkar vara en ”gammal vän” till Joe men som beter sig som en typ av man som inte har vänner. Han ser dock saker, sånt som andra inte gör och även om han GÖR det förefaller det mig ytterst märkligt att FBI tar in en sån outsider i mördarjakten på ett sånt tidigt stadium. Jag menar, det verkar inte vara panik eller så. Än.

Som seriemördarthriller betraktad finns det många många mååååånga bättre filmer men gillar man genren kan man kanske se en del små plus här och där. Som psuedo-intelligent svamlande av en Hopkins som tittar i fjärran. Som regn på markis vid en food truck. Som nattliga bilturer. Som Jeffrey Dean Morgan i glasögon som ser ohyggligt nya och/eller rengjorda ut.

Alla ihopklippta scenkonstellationer som mer upplevs som videokonst än ren film skulle dock gå att stryka helt. Eller så tar man en snabb kisspaus när dom sätter in, för det är några stycken och man behöver en hel del kaffe för att hålla sig vaken filmen igenom. Den är helt enkelt alldeles för svag för att vara engagerande men som tidsfördriv en vaken sommarnatt fungerar den.

 

THE KILLING OF A SACRED DEER

Jag avskydde Dogtooth. Jag avstod Alper. Jag gav The Lobster ett alldeles för snålt betyg, jag gillar den skarpt.

Det där är mina samlade tankar kring greken Yorgos Lanthimos tidigare filmer. Lite hitan och ditan alltså, men egentligen inte alls ”min bag”. Ändå valde jag att se hans nya film The killing of a sacred deer på Malmö Filmdagar och detta var ett enkelt val. Jag var helt enkelt nyfiken. Jag är ofta det och lika ofta till synes utan genomtänkt anledning.

I The killing of a sacred deer får vi se Colin Farrell igen (han spelade huvudrollen även i The Lobster) och denna gång spelar han Steven, en snyggt skäggig kirurg. Gift med Anna (Nicole Kidman), pappa till Kim (Raffey Cassidy) och Bob (Sunny Suljic) och ganska fyrkantig i sitt sätt att vara. Eller ”ganska” förresten, han är VÄLDIGT fyrkantig. Strikt, stel, fåordig och han, precis som övriga rollfigurer, har ett ganska onaturligt sätt att prata på. Känslolöst, korthugget, effektivt. Inte ett ord för mycket. Detta är något jag kan tänka mig kan reta många som ser filmen men för mig funkade det bra, det kändes som ett med filmen på nåt vis.

Filmen som helhet är nämligen också väldigt kall. Nästintill klinisk. Mina tankar far iväg till en kombination av Stanley Kubricks filmer och ljudet av broskbitar mot metallskål, eller njursten och sånt där kiss-bäcken. Typ. Vissa likheter med Michael Hanekes Funny games kan jag också hitta men likheterna stannar vid oresonligheten, vid det där otäcka i gränslösa personligheter, människor som helt saknar sociala koder och som tar sig innanför huden.

2011 kom det en film som heter Sleeping Beauty. En udda historia, suggestiv, kall, svår, jobbig och den satte sig som en tagg i mig, jag tänker på den väldigt ofta och jag blir inte riktigt klok på varför. The killing of a sacred deer kommer göra Sleeping Beauty sällskap nu, dom kommer häfta sig fast i mig och gäcka mig till död-dagar. Fantastiskt egentligen med såna filmer, speciellt med tanke på hur MÅNGA filmer jag faktiskt ser. Dessa filmer blir verkligen som diamanter i filmminnet och hur otäcka och skakande dom än är så vill jag inte vara utan upplevelsen. För jag kan lova att det ÄR en resa att se The killing of a sacred deer. Du har troligtvis inte sett nåt liknande och du har definitivt inte sett någon obehagligare ”vanlig” kille på film än Barry Keoghan, inte sen Arno Frisch och Frank Giering tog på sig äggplockarhandskarna 1997.

För mig är detta Yorgos Lanthimos tveklöst bästa film, betyget är betydligt närmare en femma än en trea och det är en jättebra anledning till att fortsätta att aldrig säga aldrig till filmer man kanske inte tror på ”på pappret”. Plötsligt händer det!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Jojje. Christian har också sett den.

Fredagsfemman #302

5. Yorgos Lanthimos

Den här grekiske regissören har jag ett mycket speciellt förhållande till. Jag avskydde hans första film Dogtooth som pesten, jag avskydde den så mycket att jag sket totalt i hans andra film Alper men när han gjorde sin första engelskspråkiga film The Lobster gav jag honom en chans. Och det blev bra. The Lobster är en MYCKET bra film. Det är en film jag tänker på nån millisekund varje dag – faktiskt – fortfarande. Betyget 3/5 är således alldeles tokfel och jag kommer troligtvis jacka upp den vid en omtitt. Och nu, i år, kom The Killing of a sacred deer. Som sagt, man ska aldrig ge upp. Man ska aldrig kategoriskt dissa någon för nåt man själv tycker är en rejäl dikeskörning.

.

.

.

4. Colin Farrell

41 år gammal har denne spillevink hunnit bli och 2017 känns det som att han peakat skådespelarmässigt. Det finns dock ingenting som tyder på att han i framtiden kommer bli sämre, jag tror han kommer att utvecklas massor, få chanser till filmroller som gör att han får rediga tuggben att bita i och jag kommer få äta upp många gånger om att jag länge tyckte att han bara var en prettyboy utan varken begåvning eller djup.

.

.

.

3. Nicole Kidman

Är Nicole Kidman The Hardest Working Woman In Movie Business? Jag tror banne mig det. År ut och år in gör hon filmroll på filmroll på filmroll och det är inga skitfilmer hon väljer. Det coola med henne är dock att hon känns totalt orädd i sina val och kanske hjälper det till att hon mixar riktiga blockbusters (som ger kanonhög lön såklart) med mindre filmer som med hennes namn i rollistan får en extra skjuts och når ut. Sen är hon en av få nu levande skådespelare som aldrig – ALDRIG – är dålig. Hon är helt enkelt BÄST!

.

.

.

2. Barry Keoghan

Du kanske har sett honom i en roll i den irländska filmen ´71? Du kanske har sett honom bli slagen i huvudet i en liten båt i Dunkirk? Har du inte sett honom i någon av dessa filmer, lägg denna mening på minnet: Barry Keoghan kommer bli nästa generations största karaktärsskådespelare! Tror du mig inte? Gå till biografen och köp en biljett till The killing of a sacred deer!

.

.

.

1. The killing of a sacred deer

BÄSTA. FILMEN. FRÅN. 2017.
– HITTILLS.
(Recensionen kommer imorgon)

.

.

.

 

MISS JULIE

Häromveckan skrev jag här på bloggen om det OTROLIGA i att jag fastnat framför en viss Fröken Julie-film trots att det kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Den här historien är gäsptråkig oavsett om jag ser den på en teaterscen eller i någon av dom filmversionerna som finns. U R T R Å K I G.

Men så samlar regissören Liv Ullman ihop Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton och gör något så otippat som en FRÄSCH version av detta urvattnade elände och jag gillar det. Jag gillar det så pass mycket att jag tittar klart. Och förundras över hur otroooooligt bra Jessica Chastain är, i ALLT hon gör. Och Colin Farrell, denna skådis som jag hade allt annat än gott att säga om när han var pojkvasker men jösses, han har verkligen vuxit och blommat ut. Nu är han en väldigt stabil skådespelare tycker jag och den senaste tiden har jag sett honom i ett par 5-plus-roller (De Bedragna samt The killing of a sacred deer. Recension av den sistnämnda kommer inom en snar framtid).

Miss Julie finns på Netflix och är du det minsta nyfiken på denna pjäs, ge filmen en chans. Om inte annat kommer du få se en förstklassig Fröken Chastain och det är inte kattskit.

DE BEDRAGNA

När jag satt och tittade på Sofia Coppolas nya film som på svenska heter De Bedragna (i original The Beguiled) kunde jag inte sluta fundera på Bechdeltestet.

Jag har skrivit om det förut (här till exempel) och min åsikt är fortfarande att det är ett ytterst värdelöst sätt att mäta det här med vettig kvinnlig inblandning i film. För att klara testet måste filmen innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Jahopp. Det var det. Är det viktigt för att en film ska vara sevärd/jämnställd/politisk korrekt? Uppenbarligen är det så för många men jag köper inte det argumentet.

Som här till exempel.

De bedragna är en film regisserad av en kvinna med sju starka namngivna kvinnliga rollfigurer, alla med sin egen utmejslade personlighet och EN ynka man. Ändå är det tveksamt om filmen skulle klara Bechdeltestet då i princip varenda bildruta handlar om och syftar till mannen i centrum och kvinnorna som svassar runt honom med sin nedtryckta frustrerade sexualitet och brist på beröring och bekräftelse. Jag skiter en hel hög i om filmen får ”godkänt” eller inte, det spelar ingen roll annat än att det bevisar för mig att Bechdeltestet inte är något annat än rent larv.

En bra film är en bra film är en bra film oavsett kön på regissören, oavsett kön på rollfigurerna. Är det en välskriven historia som engagerar och berör så spelar könet absolut ingen roll, inte på någon av alla inblandade. Tycker jag. Måste tillägga det, då jag vet att många är av motsatt synpunkt. Men om man kan se en film som De Bedragna och ÄNDÅ hitta nåt kvinnosaks-jämlikhets-grej att klaga på då kanske man ska se över sitt liv och vara tacksam för att man inte har RIKTIGA problem att brottas med.

Svinbra film. Jag har inget mer att tillägga. Nicole Kidman, Colin Farrell, Elle Fanning, Oona Laurence och Kristen Dunst är härliga att se. Och i mitten av november får vi se Kidman och Farrell tillsammans igen, i en film jag redan har sett och som definitivt kommer finnas med när filmåret 2017 ska sammanfattas här på bloggen. Men fram tills dess, njut av Sofia Coppolas näst bästa film. Den här alltså.

 

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM

Okej, såhär var det. Jag hade inte alls tänkt att gå och se den här filmen på premiärdagen, jag hade inte tänkt att se den alls på bio faktiskt. Dels för att jag kände mig mer än lovligt skeptisk till nån slags reboot på hela Harry Potter-världen och dels för att det var Flykten till framtiden jag bestämt mig för att se. Men visningstider i kombination med hällregn gjorde att jag var totalt osugen på att lalla runt på stan i väntan på Ulf Malmros-filmen så jag smet in på Saga, sådär superspontant liksom. Jag slapp ju 3D:n där också vilket alltid är ett superplus.

Så, genomblöt och rätt så opepp gömde jag mig i en stol bakom en pelare. Den lite äldre biografvaktmästaren presenterade filmen och HAN var inte opepp kan jag säga. Dessutom la han till att mobiltelefoner inte fanns i 20-talets New York och jag tror alla lyssnade på hans uppmaning att stänga av elektroniken. Härligt ändå. Ungdomarna som fyllde ett par tre rader var inte heller det minsta neggo på förhand. Solklara Harry Potter-fans som var knäpptysta under hela visningen. Alltså jag överdriver inte nu, det hördes inte ett pip från dom. Det kan ha varit JAG som hördes mest av alla när jag försökte få min droppande jacka att torka under filmens 130 minuter.

Eddie Redmayne (nej Christian han är inte äcklig han är göllig) spelar huvudrollen som Newt Scamander, killen med dom lite underliga skorna som reser till New York med sin läderväska med mystiskt kloförsett innehåll. Han håller huvudet aningens snett filmen igenom samt biter sig lite på läppen hela tiden (samma sida av läppen som huvudet lutar åt) och den lilla lilla grejen gör att Redmayne lyckats få sin Newt att kännas som Newt och inte som ”Eddie Redmayne i ålderdomliga kläder”. Han är väldigt duktig att gå in i sina karaktärer oavsett om han sjunger musikalsånger i Les Misérables, härmar Stephen Hawking, är Marilyn Monroes assistent eller klär sig i kvinnokläder. Det är väl egentligen bara skurkrollen i Jupiter Ascending som varit ett riktigt magplask från tian hittills?

Newt teamar i vilket fall ihop sig med Tina (Katherine Waterston) vars arbete är att bekämpa onda trollkarlar, hennes telepatiska hottiesyster Queenie (Alison Sudol) och så Jacob Kowalski, en småtjock vanlig snubbe som i Harry Potter-världen hade kallats mugglare men här i den amerikanska trollkarlsuniversumet heter ”no-maj” (om jag inte minns helt fel nu). Det är en rätt skön kvartett som känns betydligt vuxnare än kidsen på Hogwarts, kanske av den enkla anledningen att dom ÄR äldre.

Filmen i sig är bitvis riktigt mörk och tänker man efter på vad man egentligen ser så är vissa saker faktiskt väldans otäcka. Jag tänker främst på Ezra Millers rollfigur Credence Barebone som spelar en mobbad ungdom med nedfälld blick och Jon Voight som den Trump-anhängare han är spelar en roll som skulle kunna vara Trump himself (utan att han för den skull tar någon direkt stor plats i filmen). Kanske kan det också ses som ytterst tveksamt varför Colin Farrell tackade ja till sin roll då den inte är stor och han inte gör nåt spektakulärt av den, men filmmakarna kanske ville ha ännu ett känt fejs och betalade bra?

Hur som helst, jackan torkade, jag hade mysigt i biografen och filmen var inte alls så pjåkig. En härlig fredagseftermiddag.

THE LOBSTER

Om jag har 45 dagar på mig att hitta en kärlek att leva tillsammans och jag inte skulle lyckas och då tvingas att förvandlas till ett djur i resten av mitt liv så skulle jag välja lemur.

Colin Farrells rollfigur i den här filmen, David, valde hummer. Jag fattar inte valet alls. Hummer? Stenhård och vass och knallröd när den är kokt. Lemurer är ju i alla fall söta. Och randiga.

Nej, det är inte jag som fått värmeslag, The Lobster handlar nämligen om precis just det här. David är ensamstående och det är inte okej, han måste hitta någon att leva med, han måste leta upp en Sann Kärlek – och det pronto! Det enklaste sättet är att checka in på ett särskilt hotell där det bara glider runt andra singlar, det är som Match.Com The Real Thing kan man säga. Men, MEN, med en liten asterisk efter ”chansen att träffa rätt”, träffar man fel eller ingen alls förvandlas man alltså till ett djur, det djur man själv valt. 45 dagar. No more. No less. Och Davids hund har varit hans bror. Ja, du hörde rätt.

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har verkligen inte blivit någon personlig favorit efter att jag sett filmen Dogtooth och jag ska erkänna att jag var jävligt skeptisk även till denna hummerfilm. MEN det visade sig vara helt i onödan! Filmen är – precis som Dogtooth – knepig så jag nästan smäller av men där Dogtooth BARA blev pretentiös och tillkrånglat jättesvår muntrar The Lobster upp mig med scener som faktiskt fastnar både på näthinnan och i skallen. Bra gjort måste jag säga!

Colin Farrell gör samma typ av man som Joaquin Phoenix gjorde i Her, en beigebrun man på jakt efter nån form av lycka. Men där Her var visuellt alldeles underbar är The Lobster mer lik det forna fiket Skitiga Bullen i Flen. Det är mer ”Roy Anderssonskt” kan man säga, utan att skrämma bort eventuella läsare som eventuellt inte finner någon som helst glädje i Roy Andersson.

Mitt tips är att försöka se filmen. Det är den värd. Bara för att den är konstig betyder det inte att den är värdelös. Titta bara på mig. Nu har jag 44 dagar kvar sen skrivs denna blogg med lemurtassar.

Fredagsfemman #177

5. Sommar sommar sommar

Okej, det regnar den här sommaren. Okej, det regnar mycket, okej, typ varenda dag. Men okej, VAD KAN MAN GÖRA ÅT SAKEN? Nej precis. Ingenting. Men man kan göra väldans massa mysiga saker när det regnar, typ slippa skuldkänslor för att man är inomhus när solen skiner. Typ sitta i soffan och lyssna på Sommar i P1. Typ beta av några av filmerna på vill-se-listan. Typ slippa bli solbränd. Och regn är ju bara vatten. Tänk om det vore syra, så mycket värre det vore.

.

.

.

4. Novellix

Den här veckan har jag läst fler noveller av fler olika författare än jag gjort i hela mitt liv sammantaget. Det har varit en himla trevlig sysselsättning och något jag definitivt tänker fortsätta med. Det finns liksom ingenting att skylla på, man hinner läsa en såndär minimal bok, det finns tid till 30 sidor. Kolla in novellix.se vettja!

.

.

.

3. Emilia Clarke

I Game of Thrones är hon drakmamman Daenerys, i Terminator Genisys är hon Sarah Connor. Jag skrev om filmen igår och vidhåller att bland det bästa med filmen är att Emilia Clarke är så satans normal. Det här är inte den sista actionrökaren vi ser henne i, inte om det finns någon rättvisa i filmvärlden.

.

.

.

2. Billy Idol

White wedding, Dancing with myself, Mony mony, Cradle of love, minns du hittarna från 80-talet? Jag minns. Jag tyckte han var cool och jag lyssnade på hans skivor även om det var liiite för lite synthljud i låtarna för min smak. Nu såhär trettio år senare dyker han upp på Gröna Lunds scen och verkar knappt ha åldrats alls. Söndag kl 20. Kommer du?

.

.

.

1. True Detective 2

När gänget bakom andra säsongen av True detective teamar upp ett gäng skådisar som i mina ögon är ett riktigt rövgäng, Hollywoods B-liga med Vince Vaugn, Colin Farrell och Taylor Kitsch i spetsen, ja, inte fan kokar man över av höga förväntningar direkt. MEN SE PÅ FAN! Första avsnittet visade sig vara waaaaay över förväntan! Jag klappar händerna så mycket jag bara kan, det kan bli bra det här, riktigt bra. Bara det att jag såg om avsnittet direkt säger en hel del. Det gjorde jag inte ens första säsongen. Snyggt jobbat Nic Pizzolatto!

.

.

IN BRUGES

Varför vill alla döda Brendan Gleeson hela tiden?

Jag blir bekymrad här. En sån härlig skådespelare, en man med en sådan varm aura, varför måste hans liv stå på spel i varenda film jag ser?

Okej, varenda film är att ta i. För inte så länge sedan såg jag Calvary och blev totalt knockad av denne skådis som jag sett i så himla många filmer men aldrig förut brytt mig om. Nu skulle jag vilja sitta med honom i en skumt belyst hotellobby, dricka mörkt urinfärgade drycker i breda kristallglas och prata om livet, kanske med en sprakande öppen spis i bakgrunden och uppstoppade djur med horn på väggen. Av nån anledning tänker jag mig att jag är barfota och att jag trycker in tårna i en djupt lurvig och – för att vara en hotellobby – otroligt ren matta men det är en bisats i tankeverksamheten. Huvudsaken är Brendan Gleeson.

Jag fick ett twitter-tips om att se In Bruges då Gleeson är med och filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh, bror till John Michael McDonagh som skrev och regisserade Calvary och självklart lyssnar jag på tips. In Bruges har legat på min bör-se-lista väldigt länge men då jag och Colin Farrell inte är några BFF:s direkt ramlar den alltid ner i förmån för andra, mer lockande, filmer. Men nu, en plötsligt ledig fredagsförmiddag, blev det av. Frukostmys och en filmisk resa till Belgien med två kriminella män kändes på pricken rätt.

Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) försörjer sig som lönnmördare. Efter en misslyckad ”operation” i London blir dom beordrade av sin överordnade Harry (Ralph Fiennes) att fly till Brygge (ja det är det svenska ordet för Bruges), en liten stad i Belgien.  Ken tycker att det är ganska najs, han gillar den gamla staden, att se sig omkring och dricka en öl eller två. Ray däremot han klättrar på väggarna och tycker livet suger. Två veckor ska ha bo i ett hotellrum tillsammans med gubben Ken, vilket jävla mörker!

Dom båda försöker dock göra det bästa av situationen på sina olika vis vilket leder till förvecklingar, galenskaper, slagsmål, förälskelse, en dvärg, hästbedövning, nyttjande av pistol samt blodmos.

Jag tyckte om filmen under första halvan, den kändes som en stabil trea, en BRA film helt enkelt. Gleeson och Farrell kompletterar varandra bra och jag gillar att det är så många närbildsscener. Man kan se varenda rynka, skäggstrå, ögonryckning, tår, skådespelarna kommer inte undan, dom kan inte gömma sig bakom smink och balla filter. Men när halva filmen har gått så händer det nåt. Det är som att man slagit på undersidan en upp-och-nedvänd ketchupflaska i fyrtio minuter och sen plötsligt säger det ploffs och den torra ketchupen liksom…vaknar. Saker och ting ställs på sin spets och storyn hettar till ordentligt.

Filmen tar slut lagom till sista klunken kallt kaffe, eftersmaken sitter i länge och det är inte kaffet jag syftar till. Brendan, ååå Brendan Gleeson. Jag lider med dig och dina snälla ögon. Colin Farrell är bra här men han imponerar inte så det känns i magen. Kanske får jag vänta på andra säsongen av True Detective för att han ska nå dit?

Nu ska jag ta mig an John Michael McDonaghs The Guard och Martin McDonaghs Seven Psychopaths. Ett par till lediga förmiddagar bara så.

Fredagsfemman #138

5. Biljettsläpp!

Nu är biljetterna släppta till höstens Monsters of film-festival. Zombeavers på stor duk, bara en sån sak! Biljetterna hittar du här.

.

.

.

4. Idris!

Luther är inte en serie som kan stoltsera med det mest genomarbetade manuset men herregud, med Idris Elba i huvudrollen är det mesta tittbart.

.

.

.

3.True Detective 2-pojkarna

Jag fattar att man inte kan ha sån tur två gånger. Att para ihop Matthew McConaughey och Woody Harrelson i samma TV-serie var som en Trissvinst med tre framskrapade TV-apparater för en sån som mig (och typ resten av världen?). Nu är det klart att Colin Farrell och Vince Vaughn blir nästa par ut och jag kan lätt hålla mig för garv. Regelbundna läsare av denna blogg har nog rätt god insikt i exakt hur illa jag tycker om i alla fall den ene av dom. Men å andra sidan, det går att se det positivt. Mina förväntningar är nere på noll, nu kan det bara bli bättre och ingen kommer vara gladare än jag om jag får anledning att hylla Farrell & Vaughn på samma sätt som Rust och Marty.

.

.

.

2. Patricia Arquette

Patricia Arquette är en skådis som jag mer eller mindre dissat i hela mitt liv, lite på samma sätt som Vince Vaughn. Hon är en skådis som jag aldrig förstått storheten i, en skådis som fått kanonroller i bra filmer men jag har aldrig förstått varför. Idag har Boyhood premiär. Från och med nu älskar jag Patricia Arquette!

.

.

.

1.Idol

Jag kämpar. Jag försöker. Ibland funkar det. Det är inte helt enkelt att hitta TV-program (eller filmer) som klaffar för hela familjen längre. En 17-årig tjej, en 15-årig kille och en 42-årig mamma har helt enkelt ganska olika smak, samtidigt är det jättemysigt att kura upp sig i soffan allihop och titta på nåt tillsammans alla tre. Jag tänkte att Idol kunde vara en sån gemensam TV-kraft. Vi tittade på uttagningarna tillsammans. Det är inte riktigt min grej men det gick bra, det var både kul och trevligt. Sen fastnade jag. Började heja på några av dom sökande, kollade på extraprogrammen på TV4Play (bara DET är fan värt en mamma-guldstjärna!) och nu när det är fredagsfinaler så kommer jag antagligen sitta framför TV:n och kolla. Fast själv. Kidsen har tröttnat, Idol är inte kul längre. Fast det tycker jag. #vadmanängörblirdetfel

 

SAVING MR BANKS

Hon heter P. L. Travers, kvinnan som skrev boken Mary Poppins. Han heter Walt Disney, mannen som har ett filmbolag samt unga döttrar som har en favoritbok som dom tjatade om att få se filmad. Favoritboken är…Mary Poppins.

Saving Mr Banks handlar om när den tradigt envisa P.L.Travers (Emma Thompson) efter tjugo års tjatande beger sig från England till Los Angeles för att träffa Walt Disney (Tom Hanks) för ett möte om filmrättigheterna. Om det inte vore så att boken inte sålde så bra längre och att hon var i behov av pengar hade hon nekat Disney i många år till. Nu tycker hon sig inte ha något val men kämpar med näbbar och klor för att få boken filmatiserad på hennes sätt, som en spelfilm, inte nåt ”larvigt tecknat”.

Saving Mr Banks är en klurig film att tycka till om. Dels är den välgjord, välskriven, välspelad men den är också väääääldigt tråkig. Sidoberättelsen om Travers barndom, om den supande fadern (Colin Farrell) och livet på det fattiga landet är inte tillräckligt stark och i ärlighetens namn så är inte Mary Poppins-pratet på filmbolaget det heller. Samtidigt är det ljuvligt att se Emma Thompson och Tom Hanks men kanske inte lika härligt med Paul Giamatti.

Det var inte förrän jag sett filmen som jag la märke till skuggorna på filmaffischen. Hanks och Thompson,  Disney och Travers, blev Musse Pigg och Mary. Men att filmen kommer få SF:s Smultroneställetstämpel kan en blind klura ut. Blåhåriga tanter och andra tanter med redig vintermössa kommer vallfärda till Victoria för att se den här filmen. Alla andra not so much.

TOTAL RECALL

Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.

Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.

Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.

Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.

Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.

Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.

För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.

Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.