Etikett: Colin Firth

Publicerat

KURSK

JAG VILL ALDRIG MER SE MAX VON SYDOW I EN FILM. JAG HATAR HONOM NU. HATAR HONOM SÅ JÄVLA MYCKET!

Om vi säger såhär, nu planerar Max von Sydow för fullt för sin kommande 90-årsdag i april men om vi säger att han varit 30 och spelat den typen av roll som han gör i den här filmen då kanske…kanske….kanske han hade fått vara beredd på att få ruttna tomater kastade i ansiktet när han visade sig. Eller chili-cheese-tops inkletade i hörselgångarna. Tänk på Jack Gleeson till exempel, killen som spelade Joffrey i Game of Thrones. Han måste ha varit (och är) i den sitsen.

Men Max von Sydow alltså, fi fan vad jag vill slå honom. Att hans karaktär dessutom inte är en fiktiv karaktär utan högst verklig människa gör INTE saken bättre alls.

Kursk är nämligen en film baserad på verkliga händelser och känner du inte till historien om ubåten K-141 Kursk, namngiven efter staden, så föreslår jag att du låter det vara så tills efter du sett filmen. Det går jättebra att läsa mer sen om du vill. Efteråt. När du är upprymd efter att ha sett en bra film, totalslut efter att ha hållit andan i nittio minuter och asförbannad på Max von Sydow.

Att låta familjeångestens mästare, danske Thomas Vinterberg, regissera en ubåtsfilm är ett genidrag. Har man gjort filmer som Festen, Jakten och Kollektivet kan man det där med att filma relationer och gruppdynamik. Jag tror att filmen har mycket att tacka honom för att den blev så pass gripande som den blev, åtminstone JAG satt som på nålar och mådde skit när familjer splittrades, sörjde och aldrig förlorade hoppet om sina pappor och män som satt fast på havets botten i en farkost av plåt.

Matthias Schoenaerts spelar huvudrollen som Mikhail, gift med Tanya (Léa Seydoux) och det tog en halvtimme innan jag såg att det var just Léa Seydoux. Hon ser ut som urtypen av en rysk kvinna, perfekt castad om du frågar mig. Mikael Nyqvist står med i rollistan på IMDb men är inte med alls i filmen, jag satt och tänkte mycket på om och varför han i såna fall blivit bortklippt. Annars håller Gustaf Hammarsten och Pernilla August svenskflaggan högt, båda gör bra insatser även om dom inte är så stora. Colin Firth spelar den brittiske och givetvis genomsympatiske kommendören David Russell.

Jag brukar tycka om ubåtsfilmer och vet du med dig att du INTE brukar göra det kanske mina ord inte känns så relevanta. Men, jag vill tillägga att jag TROR det här är en film även för dig som eventuellt inte brukar gilla ”denna typ av film”. För det här är inte ”denna typ av film”. Det är ingen actionrulle, ingen Jakten på Röd Oktober eller Hunter Killer. Det här är ett Drama med stort D. Det är ett familjedrama, ett spänningsdrama, ett verklighetsbaserat drama och jag satt som på nålar hela filmens speltid. Väl värd att se på bio.

Publicerat

Återtitten: MAMMA MIA!

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

Publicerat

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

Publicerat

GENIUS

Ännu en del i det stora pärlband av BOATS som filmvärlden inte verkar tröttna på.

Den här gången är det den amerikanska författaren Thomas Wolfe som i Jude Laws gestaltning ska göra oss nyfikna nog på filmen men i ärlighetens namn, lockar inte Colin Firths namn på filmaffischen mer? Han spelar i vilket fall den andra huvudrollen, den som förläggaren Maxwell Evarts Perkins som ”hittade” Wolfe och var modig nog att ge ut hans från början megasuperlånga mastodontböcker, efter omarbetning och nedkortning såklart med van och bestämd hand från honom själv.

Wolfe är en excentriker, högljudd, ”mycket” och ganska jobbig i mina ögon. Hans käresta Aline Bernstein (Nicole Kidman) lämnade man och barn för Wolfes skull och det känns som en ganska dysfunktionell relation (utan att gå in på spoilers).

Maxwells fru (Laura Linney) och dom fem (?) döttrarna får se mindre och mindre av sin man och far då Wolfe tar allt hans engagemang och det är ett val Maxwell gör. Gör han det för att han gillar Wolfe? Gör han det för att han är beroende av Wolfe? Gör han det för att han ser Wolfe som en bästa vän eller ett psykfall han måste hålla under armarna för att han inte ska gå sönder? Det är mycket som är oklart här.

För att en ”figur” som Thomas Wolfe ska nå fram och ut till mig som tittar skulle jag behöva känna nån form av positiva känslor för honom. Jag behöver det för att förstå varför dom andra vuxna människorna runt omkring honom beter sig som dom gör. Men jag får ingen feeling för Wolfe, ingen alls faktiskt. Jag antar att Jude Law spelar honom så som han var men det kan också klassas som Överspel Deluxe om man inte är insatt i författarens maner, språkbruk och tonart.

Colin Firth har en blick som är helt unik för honom i den här filmen. Kanske är ena ögat sminkat att vara lite lite snett, men det är fint på nåt vis. Det är som att en liten glad tår bestämmer sig för att stanna i ögonvrån var gång han ler och han ler ofta. Filmen ler dock inte mot mig trots alla toppenbra skådespelare i rollistan. Det är synd.

Publicerat

BRIDGET JONES´S BABY

Det är ”nåt” med långa torra män. Nåt odefinierbart, lite som smaken av koriander. Hur ska man annars kunna förklara kvinnors dimmiga blickar när Colin Firth visar sig i bild? Han är fuktig som mossa efter en skogsbrand men det spelar ingen roll, han har ”det”.

Samma ”det” har inte Renee Zellweger. Tycker jag. Jag tycker hon är otroligt ”o-det:ig” men inte ens det spelar någon roll eftersom hon ÄR Bridget Jones och har så varit i två filmer redan. Synd att hon spelade över så infernaliskt i dom första två filmerna bara. Förväntningarna på denna film är nämligen noll och ingenting hos mig men jag märker i takt med att biosalongen fylls att kvinnorna runt omkring mig är av annan åsikt. ”Äntligen en ny Bridget Jones-film!” verkar dom tänka medan jag är mer i synk med min reptilhjärna som kör mantrat: mysigt-sitta-still-dricka-kaffe-mysigt-sitta-still-dricka-kaffe.

Så kör filmen igång och redan under förtexterna känner jag att jag ler. Jag ler mer under dessa två minuter än under hela förra filmen. Bridget har nån form av swag jag inte uppfattat henne ha förut eller så är det helt enkelt Renee Zellweger som är mer bekväm i sin normala smala kropp än hon var i den ”uppätna tjocka” som det skrevs spaltmeter om när första filmen var aktuell. Alla manér och överspelsklyschor hon drogs med i ettan och tvåan är nämligen helt borta här. Nu behöver hon inte ”spela tjock” utan kan slappna av och thank you Lord vilken skillnad det blir.

När filmen börjar fyller Bridget 43 och hon fortsätter följa min aktuella ålder minus ett. Hon är singel, hon är barnlös MEN hon har ett bra jobb och en mysig lägenhet (eller ska jag skriva och istället för men?). Hon går på begravning och springer på Mark Darcy (Firth). Dom har inte setts på tio år och han är gift nu med en långbent brunett vid namn Camilla. Nån vecka senare ska hon bli gudmor till sin kompis barn och på dopet träffar hon på Mr Darcy – igen – och det visar sig att han inte längre ÄR gift och att känslorna dom emellan inte riktigt slocknat helt. Så det blir lite härlig återförening mellan lakanen.

Mellan begravningen och dopet har Bridget dock hunnit besöka en musikfestival med sin roliga kompis/arbetskamrat Miranda (Sarah Solemani) och där fått till en lyxtälts-bortamatch hos en snygging vid namn Jack (Patrick Dempsey). När hon några veckor senare upptäcker att hon är gravid kommer den jobbiga frågan som ett brev på posten: vem är pappan? Jack eller Mark? Ångest, förvecklingar, knasigheter och en hel del frågetecken hopar sig – såklart.

Det här är en romantisk komedi som klockar in på strax över två timmar. Sånt funkar ju aldrig. Det här den tredje filmen i en serie som inte var kanonbra ens från början. Jag menar, vem orkar med en trea, egentligen? Det här är en film som fick mig att både mys-skratta och fin-gråta. ALLTSÅ HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT???

Jag trodde mitt Bridget Jones-hjärta var gjort av sten men närå, där satt jag och hade det alldeles förträffligt fint och – tro´t eller ej – jag KÄNDE TILL OCH MED IGEN MIG i Bridget! Ja faktiskt, hon dansade loss till Gangnam Style sådär som jag också kan göra ibland. Med vingar på ryggen. Som tur är stannar igenkänningen där. Det räcker liksom bra så. Men filmen är supermysig. Härlig nästan. Och Renee Zellweger, ja, jag gillar henne med. Det GÅR att lära gamla hundar att sitta!

Pssst. Spontana applåder i salongen när filmen är slut – på en pressvisning, det händer aaaaaldrig. Men det hände efter den här filmen. Just sayin.

Jag pratar mer om filmen och min förvåning att den var så bra i avsnitt 54 av Snacka om film.

 

Publicerat

PÅ SPANING MED BRIDGET JONES

Tre år har gått, inte sen igår men väl sedan första filmen kom (som jag skrev om igår). Bridget Jones är väl en sisådär tre år äldre och lever nu tillsammans med The Human Rights Lawyer Mark Darcy som är ungefär hälften så tillknäppt jämfört med förra filmen. Nu ler han och är charmig, herregud, han är ju Colin Firth!

Nu när Bridget borde kunna vara kär, nöjd och upptagen (precis som hon ju ville vara) så är hon istället osäker, svartsjuk och allmänt konstig. Hennes beteende gör inte att Mark kommer henne närmare direkt och så dyker Daniel Cleaver (Hugh Grant) upp igen också, virvlar in kan man kanske säga.

I den här filmen har dom verkligen lyckats göra Renée Zellweger så ful och fel som det är möjligt att göra en människa. Det gör att jag får svårt att tro på henne, på att hon skulle ha så pass lite koll på vad hon har på sig, hur hon ser ut i håret, vad hon säger, hur hon beter sig, det är liksom inte möjligt. Hon blir som en missanpassad seriefigur och jag tror verkligen inte att det var meningen att göra henne SÅ udda.

Den här filmen känns urvattnad, den känns som en quick fix för att få till en uppföljare innan världen glömt bort vem Bridget Jones egentligen var. Det bådar icke gott för ännu en uppföljare nu när det dessutom är tolv år mellan tvåan och trean. Men…man ska aldrig dissa en film osedd, det är sen gammalt. Nästa lördag kan du läsa mina tankar om Bridget Jones´s baby.

Publicerat

BRIDGET JONES DAGBOK

På allmän begäran och helt utan självbevarelsedrift har jag alltså återtittat båda Bridget Jones-filmerna eftersom trean har premiär på fredag. Det här var inga höjdare när det begav sig – tycker jag. Kanske var jag rätt ensam om det men ändock, mina åsikter är mina och dom var starka.

Bridget Jones spelas av Renée Zellweger och hon är INTE en skådespelare jag gärna beskådar på film. Att det mesta snacket kring filmen dessutom gick ut på att hon gått upp en MASSA kilo och till och med blivit TJOCK (!!!) gjorde att jag var trött på filmen redan innan den kom. Vadå tjock? Hon ser helt normal ut. Fucking rubbish! som Hugn Grant skulle ha sagt om det här var Notting Hill. Men nu ÄR Bridget Jones dagbok inte Notting Hill hur brittiskt det än är.

Den här filmen kom 2001, då var Bridget Jones 32 och jag var 29. Ungefär lika alltså. Jag borde kanske kunna känna igen mig i henne på något litet sätt men nej, inte på en fläck. Hon har varit singel i hela sitt liv, jag hade varit singel tre veckor sen jag var tretton. Däri låg nog den största skillnaden. Men nu när det gått femton år och jag snart är 44 kan jag faktiskt känna igen mig liiiite mer i hennes förehavanden. Inte mycket men det är ändå på plus jämfört med förra gången jag såg filmen. Sen kommer jag aldrig fatta hur man kan dränka sina sorger med Vodka och Chaka Khan eller hur man kan trilla av en motionscykel men det är en annan femma, eller tre.

En av dom största skillnaderna mellan då och nu (vad gäller mig själv alltså) är att jag inte hade fattat ”Colin Firth-grejen” när den här filmen kom. Love actually kom helt enkelt senare. Nu fattar jag storheten i både honom, Hugh Grant och Renée Ze……..näääääääru, SÅ lätt går det inte. Det tar emot där, det är lite samma sak som om man skulle bajsa ut ett bowlingklot. Eller….jaha….det var en liknelse till att föda barn….auhm…DIT ska vi väl ändå inte gå men likväl, jag föder hellre barn än ser Renée Z på film, det gör jag.

Men Bridget skriver i sin dagbok, gör bort sig, försöker, ramlar, tar sig upp, går vidare, blir kär, blir dumpad, blir kär, fattar ingenting, mår bra, mår piss, dansar, klär ut sig, klär upp sig, äter glass, har tvåmannatältstrosor, söker jobb, brottas med föräldrar, säger fel, letar lugnet, blir förvånad och vill bara att nån ska gilla henne precis som hon är. What´s the difference egentligen? Je suis Bridget Jones!

Publicerat

DEVIL´S KNOT

Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.

Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.

När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.

Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.

Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.

Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.

Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.

Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!

Publicerat

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE

Det finns egentligen bara tre saker jag vill få fram med den här recensionen.

1. Lägg namnet Tarin Egerton på minnet. Han är den unga förmågan som spelar ”Eggsy” i den här filmen, killen vars pappa var en agent, en Kingsman och som blev mördad när ”Eggsy” var liten.

Tarin Egerton är anledningen till att jag kan sitta lugnt framför TV:n och se Tom Cruise åldras i sin takt för Tarin är nästa generations Tompa. Dom till och med SPRINGER likadant! Mission Impossible-filmerna är säkrade i fyrtio år framöver, resten av mitt liv! Vilken glad pensionsförsäkring för alla oss blockbusterdiggare.

2. Vem kunde ana att Colin Firth var en sån badass?

Här ser han ut som George i En enda man men är lika dödligt smidig som James Bond och lika brutal massmördare som Danny Trejo i Machete. Alla vi som är med i Colin Firth Fan Club redan innan kan inte göra annat än att klappa händerna som crazy persons och dreggla lite osnyggt i en manglad linneservett.

3. Vilken sprudlande jävla gladbomb den här filmen är!

Regissören Matthew Vaughn visade redan med Kick-ass att han var en jäkel på att maxa sin ”kvart i rampljuset” och Kingsman: The Secret Service är inte ett dugg sämre. Här är det tjofaderittan-actiongalenskaper från första sekund till sista och trots att filmen är hela 129 minuter lång saggar den aldrig. Jag njuter av filmen, den är helt jävla galen, jag vill inte att den ska ta slut. Jag vill höra Samuel L Jackson lespa i flera timmar till, jag vill se Hanna Alström bjussa på analsex som den svenska prinsessan Tilde och jag vill se mer av Tarin Egerton. Jag hoppas på en Kingsman-film till, en två eller tre. Det här är en alldeles för bra grundpremiss för att släppas vind för våg.

Mer Kingsman åt folket, hör ni det over there!

Publicerat

BEFORE I GO TO SLEEP

Christine (Nicole Kidman) har råkat ut för en olycka, tror man. Genom otaliga slag i huvudet har hon fått en ovanlig form av minnesförlust som innebär att hjärnan varje morgon liksom raderat all information från dagen före, från livet innan. Hon minns inte någonting. Det konstiga är att hon minns hur man klär på sig, äter, pratar, räknar, pratar i telefon, fungerar socialt. Men såna petitesser får man inte tänka på om man ska stå ut i 90 minuter med den här filmen.

Christines man Ben (Colin Firth) har varit så hygglig att han gjort en ”tavla” på väggen bestående av foton och post-it-lappar som ska hjälpa henne med minnet. Väggen ser ut som nåt som skulle kunna ses i Seven eller När lammen tystnar, fast det är gulliga pussbilder istället för lik. Han är väldigt lugn, väldigt pedagogisk. Dom har varit gifta i fjorton år och hon har lidit av denna ”dygnsdemens” i fyra år, ändå sitter han på sängkanten vaaaaaarje morgon och berättar saaaaaaamma historia dag efter dag efter dag. En annan hade bara FLIPPAT! Orka dra samma grej varenda dag!!!??? Men Ben är en god man. Eller?

Detsamma gäller Dr Nasch (Mark Strong) som ringer Christine vaaaaarje morgon och berättar saaaaamma sak. Har han inget liv? Inget riktigt jobb? Inga andra patienter? Vad är det med just Christine som får världen att typ stanna bara hon andas? Jobbig situation javisst men i verkliga livet hade hon inte fungerat alls.

Nu är det här inte verkliga livet MEN jag kräver ändå någon form av trovärdig ram om jag ska köpa storyn. Det finns ingen. Det är korkat till max det här. Spännande någon sekund här och där men annars blaj.

Nicole Kidman är självklart jättebra. Colin Firth och Mark Strong är båda okej och jag tror att S.J Watsons roman som filmens manus är baserat på är fullt läsbar. Det är nånstans mellan bok och manus det tokat till sig ordentligt.

Alltså o r d e n t l i g t.

Det är klart att filmen är tittbar men den är inte bra.

Verkligen i n t e bra.

Publicerat

MAGIC IN THE MOONLIGHT

Charmiga Emma Stone. Charmiga Colin Firth. Charmiga Simon McBurney.

En historia om att inte tro på sånt som inte finns, om att vilja tro på det man ser och känner, om rädslan för att ens egen sanning kanske inte är den enda, om att föra andra bakom ljuset och om att hitta sin plats i livet.

Förra årets Woody Allen-film är ingen himlastormande upplevelse men småputtrig i all sin woodyiskhet. För egen del blev jag förvånad över hur svag personkemin mellan Stone och Firth är men 28 års åldersskillnad kanske gör sitt till? Det är kanske inte helt självklart att det ska osa värsta hardass-romantiken mellan en väldigt ung kvinna och en inte så ung man även om det i Woody Allens värld alltid har varit något av en praxis.

Magic in the Moonlight är såklart en måstefilm att se för alla fans av Herr Allen, alla andra kan utan att skämmas välja bort den. Se Stolthet och fördom, The amazing Spider-man 2 (eller Birdman) eller Rika vänner istället om du vill se dom tre ovan namngivna skådespelarna charma loss i bättre filmer.

Publicerat

THE RAILWAY MAN

Om vi säger såhär, jag tror inte det finns så många som har svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen längre men det finns å andra sidan människor som har svårt att välja mellan varmvit och lite lite mindre varmvit när det ska målas väggar. Tänk om denna veliga människa ska regissera en film. Tänk tanken.

Ojojoj, jag fick massa pengar här nu, wååååååååw uj uj uj nu ska jag göra en sån jääääääla bra film asså men hrmmmmmp vad ska jag göra för nåt dårå, ett romantiskt drama, en krigsfilm, en hämndfilm, nåt mysigt, nåt iskallt, en boats, en linjär historia eller en som hoppar i tiden? Äsch, va tusan velar jag för? Varför välja när jag kan få…ALLT?

Jag tror att regissören till The Railway Man Jonathan Teplitzky resonerade precis såhär. Jag tror att han var i det närmaste ohärligt omständig och jag har svårt att tro att dom inblandade skådespelarna hade koll heller. Jag tror att Colin Firth och Nicole Kidman gjorde sin grej och jag tror inte dom tänkte ett skit på slutresultatet och jag tror att den överskattade War Horse-skådisen Jeremy Irvine tackade ja för att han var trött på att käka nudlar för hur ska man annars kunna förklara att han ibland (men inte alltid – bara för att vela lite till) mimar till Colin Firths röst när han spelar honom som ung?

Jag blir helt enkelt inte klok på den här filmen. Den är både välgjord och hafsig samtidigt, jag både bryr mig om paret Eric och Patti (Firth och Kidman) och skiter en hel hög i om deras förhållande överlever eller inte. Filmen känns bara….konstig.

Att jag ger den en tvåa beror på scenerna som Nicole Kidman och Colin Firth har tillsammans. Dom två misslyckas inte, dom kan inte göra dåligt ifrån sig på arbetstid och då jag gillar båda väldigt mycket njuter jag en hel del av att se dom jobba. Men resten av filmen…. Tillåt mig se ut som ett frågetecken.

Publicerat

THEN SHE FOUND ME

Helen Hunt regisserar sig själv i huvudrollen. Hon är April, en medelålders kvinna med stor längtan efter ett eget barn och lika stor motvilja att adoptera. Hon är adopterad själv och har sett sin mammas blickar, känslan av att mamman jämfört April med den biologiske sonen och att sonen alltid varit den mest älskade.

April är gift med Ben (Matthew Broderick), en ytterst blek snubbe och urtypen av ett förväxt barn. Colin Firth spelar Frank, en lite tufsig pappa bränd av kärlek och man vill bara gifta sig med honom och Bette Midler är Aprils riktiga mamma som letar upp henne på äldre dar.

Alltså. Jag vet inte. Är det här en bra film egentligen? Det som är bra är att alla inblandade är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är hjälte eller hjältinna, alla har sina specifika orsaker att bete sig som dom gör. Jag behöver inte förstå deras agerande, jag behöver bara acceptera och det är nog där skon klämmer för mig.

Then she found me är en film som har en hel del av ”verklig” stämpel över sig. Det är inte en saga, inte fiction på något vis och när vissa karaktärer beter sig som seriefigurer så blir det lite konstigt faktiskt.

Colin Firth är – föga förvånande – anledningen till att jag valde att se filmen och han gör mig sällan (aldrig) besviken. Suck. Tyvärr finns det alldeles för få Colin Firths i verkligheten. Helen Hunt är Helen Hunt. Hon spelar samma Helen Hunt som hon alltid spelar, en roll som ibland funkar alldeles ypperligt och ibland funkar sisådär. Här är det det sistnämnda.

Filmen ligger i en vågskål mellan betyg 2 och 3 men just idag väljer jag att hellre fria än fälla. Men det är banne mig ingen stark trea.

Publicerat

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)