OJSAN kan vara rimligt att tänka när temat orgier kom på tal. TJOHEJSAN är ett annat bra ord i sammanhanget. VADFANGÖRMANNURÅ dök först upp i mitt huvud följt av en snabbspolning i hjärnan efter filmer som kan passa in i en orgie-lista. Jag har ju redan skrivit om Nymphomaniac, Salo, Brakfesten och Caligula.
Sen kom det.
Ordet.
Det magiska.
Det var som om blinkande neonbokstäver lyste upp en nattsvart men stjärnlös storstadshimmel.
Det är klart jag ska skriva om den filmen. Jag har recenserat så många konstiga filmer, obskyra, äckliga, vidriga, hemska så nu är det dags att ta ännu ett kliv ut på kvicksandsmyren, sjunka ner lite klädsamt till knäna och skriva om en riktig svensk klassiker.
Neeeej det är inte nån vanlig mosbricka med räksallad och Pucko jag pratar om, det är heller inte min jobbkollegas favoritlunch ”död mans hand” (fem kokta korvar i en tunnbrödsrulle), nu snackar vi en helt annan typ av korv. Nu snackar vi falu-fucking-korv.
På utrikiska heter filmen Come blow the horn. På svenska heter den Fäbodjäntan.
I maj 1978 kom ett filmteam till Skattungbyn utanför Orsa i Dalarna. Det skulle spelas in en ”kulturfilm” var det sagt, det var i alla fall vad filmarna sa till byns invånare för att få låna några av dom gamla gårdarna för inspelningen. Dom där vita lögnerna är inte så dumma att ta till ibland.
Den amerikanska och galet produktiva porrfilmsregissören Joseph W Sarno regisserade och skrev manus till Fäbodjäntan (under namnet Lawrence Henning) efter att ha kärat ner sig i Sverige i allmänhet och Dalarna i synnerhet. Han ville ha med allt det genuint svenska: gärdesgårdar, getter, bonniga män i bonniga jobbkläder, vackra vyer över landskapet, pittoreska inspelningsplatser och – såklart – blonda svinkåta lantlollor. Det går inte att säga annat än att han lyckades med det han företog sig – han lyckades med alltihop.
Filmen handlar om Monika som hittar en gammal vikingalur och när hon blåser i den blir byns kvinnor alldeles till sig av otyglad sexlust. Tänk dig något överljudsaktigt, typ en hundvisselpipa eller nåt fast det är ett uppkåtningsinstrument, ja, typ. Rätt kreativt ändå om nån frågar mig.
Hur som helst så blir kvinnorna alldeles till sig av det där hornljudet och finns det inte en karl i närheten använder sig tjejerna av devisen ”själv är bäste dräng”, eller ja, en variant av den i alla fall (själv är bästa piga?). Den mest kända scenen som passar in i denna devis är när en av kvinnorna helt oförhappandes tar fram en falukorv ur kylen och får för sig att förlusta sig med den. Kreativt det med kan man tycka. Och kanske lite äckligt. Det är nämligen ingen vanlig falukorvsring det här, den är nån dryg meter, ser fan helt grotesk ut. Men Joseph W Sarno har en hel del att tacka hjärncellen som kom på den där falukorvsgrejen, utan den scenen hade filmen knappast blivit den snackis den blev – och fortfarande är.
Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt vet hur man ska betygssätta en film som denna. Jag antar att den är helt okej i sin genre eftersom det fortfarande pratas om den, nån form av klassikerstämpel får man nog trycka dit på fodralet. Om jag tycker den är ”bra”? Nej, inte så värst. Om jag ser den som en ”kulturfilm”? Hahaahahaaaaa, jag skrattar i byxan. Vad är den då? Det är en porrfilm som är underhållande i sina stunder men kanske inte av den anledning en porrfilm borde vara. Men det mest intressanta är att ett filmspanartema återigen sprängt min comfort zone och denna gång fått mig att recensera en p-rulle på bloggen. Jösses. Var ska detta sluta?
Här kan du lyssna på en P4-dokumentär om filminspelningen.
Det ska bli grymt spännande att se vad mina filmspanarkompisar skrivit om. Orgier, haha, blir det Korv Stroganoff i hela bloggosfären idag eller vad kan det bli? Klicka dig vidare och kolla vettja.