Etikett: Common

Publicerat

HERE AND NOW

Av någon anledning har jag sett en del på ytan ”små” filmer på sistone, filmer som känns anspråkslösa och ”enkla” att titta på men som visat sig vara både djupa, fina och rätt ”jobbiga” att se. Jobbiga i betydelsen krävande men inte på grund av att filmen på något sätt är dålig. Jag har bara hittat mig själv sittandes i soffan med tårarna rinnande fler än en gång senaste veckan och detta på grund av dessa små filmer som egentligen ”bara” handlar om livet.

(Nej, det är inte SM i citationstecken jag försöker vinna idag)

I dagens film, Here and now (som också går under titeln Blue Night) spelar Sarah Jessica Parker den framgångsrika jazzsångerskan Vivienne som försakat det mesta i livet på grund av sin karriär. Dottern bor hos pappan, vänner träffar hon sällan, relationen med mamman, den egocentriske passivt aggressive fd skådespelerskan Jeanne (Jaqueline Bisset), är allt annat än fridfull och KK-förhållandet med trummisen i bandet verkar inte bli mer än just det.

Vivienne har besvärats av huvudvärk under flera år men har aldrig tagit tag i det, aldrig satt sig själv i första rummet på det sättet. När filmen börjar sitter hon i ett väntrum på ett sjukhus och väntar på provsvar. Svar som hon får. Svar som förändrar hela hennes liv.

Here and now påminner en hel den i uppbyggnaden om den svenska filmen Dag och natt, den där Mikael Persbrandt åker runt under ett dygn för att ”säga hejdå” då han bestämt sig för att ta livet av sig. Vivienne har inte bestämt sig för just det men under det dygn filmen utspelar sig hinner många känslor passera och dom allra flesta av dessa visas via Sarah Jessica Parkers ögon, inte genom ord. Väldigt väldigt fint spelat av henne. Att hennes dygn av taxiåkande och extrempromenerande även innefattar gående på New Yorks gator i 15 cm sylvassa klackar är en annan femma. Inte ens klackvana fötter och vader hade pallat den natten.

Jag tycker om den här filmen. Den tickar på, den liksom glider fram, ungefär som någon som lever exakt bara här och nu. Sådär som jag önskar att man alltid kunde leva och helst utan att hamna där på grund av yttre påverkan. Det är som att livet sitter bredvid en i soffan och knackar en på axeln. Hallå. Hallåååå. Jag är här nu. Precis här och nu. Imorgon är en annan dag och den vet vi ingenting om så….andas…och lev NU.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

JOHN WICK: CHAPTER 2

Det får bli en kortis om den här filmen för det finns inte så mycket att skriva om den annat än att om du gillade första John Wick-filmen kommer du gilla denna. Jag tyckte den här var snäppet ännu bättre faktiskt. Snyggare, råare, ännu mer pang-poff-action liksom. Och Keanu är GRYM i den här rollen. Han är en maskin, han är ostoppbar, outtröttlig, odödlig, skäggig och less på livet. En väl fungerande kombination om man har hans yrke.

Sen är det en bonus att få se Keanu Reeves spela mot Laurence Fishburne igen. Har det hänt sen Matrix? Tror inte det.

Det här är en film för alla som gillar stenhård känslokall old-school-action med en hund inblandad. Det gäller både första filmen och denna.

Steffo och jag pratar om den här filmen i avsnitt 93 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Publicerat

EVERY SECRET THING

Ronnie och Alice är två små tjejer, båda lite utstötta och annorlunda, dock på olika vis. Ronnie är en udda enstöring, Helen den lite mulliga som kör med sin mamma Helen (Diane Lane) och verkar gilla att bli behandlad som prinsessan på ärten. Helen verkar dock tycka (mer) om Ronnie och ”tvingar” flickorna att umgås.

På väg från ett kalas går nånting jättefel. Ronnie och Alice går förbi ett hus med ett skrikande barn i en vagn och ingen vuxen människa syns till. Helt sonika tar dom barnet, rövar bort det och ett tag senare hittas den lilla babyflickan död. Både Ronnie och Helen döms till sju års ungdomsfängelse och när filmen drar igång på riktigt är tjejerna ute från fängelset, har precis fyllt 18 och försöker på varsitt sätt hitta tillbaka till nån form av vanligt liv.

I samma veva försvinner ännu ett barn spårlöst och vilka blir misstänkta? Jo, Ronnie (Dakota Fanning) och Alice (Danielle Macdonald) såklart. Utredningen hamnar på den målmedvetna polisen Nancy Porters (Elizabeth Banks) bord och det är inte en kvinna som backar i onödan.

Om man bryr sig om A-märkning och Bechdeltest så är det här en film som kammar hem full pott. Manuset är skrivet av min favorit Nicole Holofcener efter en roman av Laura Lippman och filmen regisserad av Amy Berg (hennes långfilmsdebut).

Männen i filmen spelar andra fiol på alla plan, dom som är med är egentligen inte med av någon direkt anledning och hade kunnat strykas helt utan någon märkbar skillnad för filmens handling/känsla.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

Publicerat

RUN ALL NIGHT

Den spanske regissören Jaume Collet-Serra gillar Liam Neeson. Det gör jag med – ibland. Och ibland inte alls. Det känns som Herr Neeson väljer att göra en hel del filmer enbart för att klara privatekonomin, knappast för att det är kreativt stimulerande eller ens särskilt roligt. Han spelar nämligen samma roll i film efter film efter film efter film efter fil…..zzzzzzzzzzz.

Jaume Collet-Serra jobbade ihop med Liam Neeson i Unknown och Non-stop innan det var dags för dagens film. Run all night, ja precis, filmen utspelar sig under en natt, eller en dryg sådan. Sexton timmar, typ.

Joel Kinnaman spelar Neesons son. Neeson är packad. Nu längtar jag efter att se Neeson som IOGT-höjdare eller ägare av ett kattpensionat eller nåt. Räcker det inte nu, har han inte osat sprit på vita duken tillräckligt många gånger?

Det hade kunnat bli litervis med dreggel på kudden när jag såg Run all night OM det inte hade varit så att det bjöds på pangpang med en decibellstyrka som endast kan klås av en Motörheadkonsert. Det smattrade i öronen så det ekade i hjärnan och det tog liksom aldrig slut. Så det var ljudkillen som fixade biffen, inte skådisarna eller regissören.

Publicerat

SELMA

Martin Luther King var en spännande man som gjorde mycket gott för världen. Han var pastor, ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och fick Nobels fredspris 1964. Filmen Selma handlar om honom och den handlar om medborgarrättsmarschen som gick från Selma till Montgomery i Alabama 1965. Behöver jag tillägga så mycket mer än så?

Ja. Jo. Liiite mer kanske?

Selma är en klassisk BOATS, en film baserad på en verklig – och i det här fallet viktig – historia men det är också en film som jag känner att jag ”bör” se men egentligen inte är så värstans sugen på. Jag erkänner utan omsvep att hade den inte varit en av dom Oscarsnominerade Bästa film-filmerna hade jag skippat den, trots att David Oyelowo är med.

Oyelowo spelar Martin Luther King och utan att vara nån superpåläst MLK-kännare tycker jag Oyelowo är alldeles otroligt lik sin rollfigur. Och bra. Framförallt bra. David Oyelowo är en väldigt trivsam skådespelare. Varm liksom. Han känns hygglig.

Sen är det rätt intressant att se britten Tom Wilkinson som president Lyndon B. Johnson och Dylan Baker, superpeddot från Happiness, som J. Edgar Hoover i mixen av kända skådespelare som spelar mindre kända verkliga människor och tvärtom, tämligen okända skådespelare som spelar väldigt kända människor. Ett exempel på det sistnämnda är Nigel Thatch som Malcolm X.

Det kliar i huvudet, det gör verkligen det. Jag blir konfys å det grövsta. Filmen är väldigt snygg, ger nästan ett dokumentärt intryck i färger och känsla, många av skådespelarna högpresterar och det går verkligen inte att säga att historien inte är intressant. Så jag säger det, filmen ÄR intressant, den är bara inte intressant på det sättet att jag håller mig allert och pigg i psyket. Vi snackar nämligen 128 minuter nu, självklart är det en lååång film, va fan den är OSCARSNOMINERAD för Bästa film, klart den är lång.

[Tar en paus här och räknar på medel-speltiden på årets nominerade filmer: 132 min, 119 min, 165 min, 99 min (*ritar kors i taket*), 114 min, 128 min, 123 min, 107 min = medel-speltid på 123,38 min. Det var The Grand Budapest Hotel som ”höll nere” siffrorna]

Back from the paus.

Det jag ville säga var att jag fann filmen sövande, ja det gjorde jag. Och kanske till och med lite tråkig, fy på mig. Men jag är glad att jag har sett den för nu är det gjort. Tadam.

 

Publicerat

NOW YOU SEE ME

Wohaaaaaaa! Så känns det i magen när jag ser den här filmen. Det känns som att jag har en liten glittersprakande cowboy i magen, en som sitter på en skenande vit häst som skrattar med stora guldtänder i hela munnen. Ja, hästen har guldtänder, inte cowboyen. Som jag ser det saknar cowboyen tänder, han låter helt enkelt tungan fladdra ut genom munnen som Toker när han dansar med Snövit.

Now you see me, en trollerifilm, en thriller, en heistfilm. Vad härligt det är med en film som är påkostad, häftig, mysig, superunderhållande och som samtidigt bjussar på kanonskådespelare och ett manus som är både smart och korkat på en och samma gång.

Några gånger suckar jag, som när huvudrollsinnehavarna hux flux hystar fram ficklampor ur fickorna fast dom inte visste att dom skulle behöva ficklampor (och folk tyckte jag var konstig som sprang omkring med en hylsnyckelsats i handväskan i tio år. Obs! Preskriberat). Men går det att bortse från uppenbara dumheter – och det går – så är Now you see me sommarens hittills mest underhållande film.

Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson och Dave Franco (James lillebror) som magikergänget The Horsemen, Michael Caine, Morgan Freeman, Mélanie Laurent och Mark Ruffalo i dom andra stora rollerna. Finns det nåt att klaga på? Nix, inte ett jota, faktiskt så pass lite att filmens första två tredjedelar är uppe och nafsar på toppbetyg och jag sitter i biosalongen och myser, pyser, jäser, njuter och ler.

– Ska vi se om den? säger sonen när eftertexterna rullar och jag nickar. Klart vi ska se om den.

Publicerat

WANTED

Hur kommer det här sig? undrar jag när filmen kör igång. Hur kommer det sig att jag missat den här, den är ju lika snajdig som Matrix. Gick den ens på bio? Var kommer den ifrån? Den måste ha kostat hur mycket pengar som helst och så har den gått mig obemärkt förbi. Vilken tokig miss.

Jag tänker mycket när jag ser Wanted. Jag tänker att Angelina Jolie är så plastig att det är svårt att tänka sig henne bajsa, än mindre klubba på en offentlig toalett. Tänk dig henne sitta och läsa inkarvade meddelanden på en motelltoa, det funkar inte för mig, det blir en glitch nånstans i synapserna. Jag har lika svårt att se mig henne krysta ut en moderkaka eller ha svartpeppar mellan tänderna eller en bortglömd snorkuse i vänstra näsborren. Hon är bara så fruktansvärt perfekt. Luktar hennes svett svett? Ehhmmm…..näääeee.

Jag tänker en hel del på James McAvoy också. Jag tänker att han är bra och att han kommer bli än bättre med stigande ålder. Han har en rolig roll i den här filmen. Hans karaktär Wesley är en man som växer som människa på många sätt under dom här 110 actionpackade minutrarna. Från att vara hunsad och totalt ryggradslös blir han fokuserad, stenhård och helt på det klara med vad han vill med sitt liv.

Mycket med filmen är ganska larvigt, det är ju Matrix med om jag tänker efter, men tänker jag inte så mycket så bjussar  Wanted på en riktigt underhållande stund framför TV:n. Det är kul att hitta dom här små pärlorna, bortglömda ligger dom där i sina skalfodral och bara väntar på rätt kväll och en ostronkniv.

Varför den bara får en trea? Den är liksom inte bara lite larvig men effekterna är å andra sidan nästan en fullpoängare. Ett givet tips är det i vilket fall, den här filmen kan lysa upp vilken grå och trött vardagskväll som helst.

Här finns filmen.