Att ha presspass till Stockholms filmfestival betyder att man får gå gratis på vardagar innan klockan 17 i mån av plats. Dom där sista fyra orden har jag svårt för. I mån av plats.
Jag tycker inte det känns okej att ta ut semesterdagar för att blogga allt vad jag har och inte ens veta om jag är garanterad plats på visningar. Det är liksom inte värt mödan att kuska stan runt i jakt på en annan visning om det visar sig att jag inte fick plats på filmen jag valt att se. ”Dagtidsföreställningar blir aldrig utsålda, det är bara att gå dit, det finns alltid plats” sas det från festivalhåll men det kändes ändå inte okej. Filmfestivalen var till slut hygglig nog att göra skuggbokningar på dom dagtidsfilmer vi bloggteamare ville se och redan vid första visningen visade det sig vara ett en hiskelig tur. Visningen var nämligen – ta-daaaa – slutsåld.
.
Jag tillhör den typ av filmintresserade som gärna försöker mig på att se all sorts film, gärna film jag inte vet nåt om alls. Jag har inga problem med att denna typ av medveten icke-gallring medför att jag rätt ofta ser filmer som betygsmässigt är ”dåliga”. Livet kan inte bara smaka oxfilé, det måste silas lite havregrynsgröt mellan framtänderna också. Computer Chess är en film som jag fastnade för enbart av att se affischen. Svartvitt, 80-tal, gigantiska datorer och schacknördar, det låter som mumsmums i mina öron.
I programförklaringen står det såhär om filmen: ”Underfundigt porträtt av nördar och deras egenheter som sätter den samtida utvecklingen inom artificiell intelligens i ett charmigt perspektiv.” Nu såhär med filmen i färskt minne så känner jag att det är helt klart sant men det saknades ett tillägg: ”Sällan har 91 minuter känts längre än nu.”
Alltså, filmen är ERBARMELIGT tråkig. Den är OTROLIGT fånigt gjord. Den ska kännas som nån form av dramatiserad dokumentär om en schackturnering där dataprogrammerare tävlar mot varandra i grenen vilken dator är smartast men det enda jag ser är second-hand-glasögon och frisyrer som kammats åt olika håll för att verka nördiga (löjeväckande) och retro. Kanske är jag onödigt hård i min dom, jag kanske kunde nöja mig med att trycka fingret hårt och länge på en enda bokstavstangent istället.
Jag gör så.
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.
Jag såg filmen tillsammans med Jimmy från Except Fear. Länk kommer vad det lider.