THE LAND OF STEADY HABITS

Nicole Holofcener är en av mina absoluta favoritregissörer. Hennes filmer handlar ofta om till synes ”ingenting alls” men alla vi som har fler än tolv år i backspegeln vet ju att det är det där ”ingenting” som är det mest intressanta. Det är ju det som är livet och ingen film, ingen bergochdalbana, ingen tripp med kemiska substanser inkluderat kan mäta sig med att få uppleva den här fantastiska ”ingenting” som är livet.

Hennes nya film The land of steady habits finns att se på Netflix. Det finns få saker som gör mig lika glad som att upptäcka filmer jag inte visste fanns av regissörer jag försöker hålla koll på men uppenbarligen missat. Det är som julafton banne mig, det ger pirr i magen!

Den här filmen kretsar kring Anders (Ben Mendelsohn) som är skild sen ett halvår tillbaka från Helene (Edie Falco, nurse Jackie, du vet?). Helene dejtar en ny man, Anders ligger med allt som rör sig. Han är imponerande snabb på att få damer i säng, försöker komma i ordning i en ny lägenhet med få personliga inredningsdetaljer, är uppenbart svartsjuk på Helene och har precis sagt upp sig från sitt jobb (elle(här gått i pension som han själv säger).

Det är lite vardagsstruligt kan man väl säga, ja, sådär som många av oss kan känna igen oss i. Många små eldar som måste släckas varje dag samtidigt som man ska försöka hinna se sig själv i spegeln och orka le.

Har du sett och gillat Nicole Holofceners tidigare filmer (här är tre exempel) så kommer du säkert att uppleva 98 mysigt puttriga minuter med fint skådespeleri av både Ben Mendelsohn och Edie Falco. Jag tyckte om filmen, den känns både vanlig och innerlig på en och samma gång och som sällskap en vardagkväll är det precis vad man kan behöva.

LUCKA #11: THE FITZGERALD FAMILY CHRISTMAS

Familjen. Detta ord som rymmer så mycket utav glädje, gemenskap, sammanhållning, genbank och traditioner men också hemligheter, bråk, öppna sår och tid som aldrig läkerdessa, ångest och annan blandad panik. Och julen är en familjehögtid, eller hur? Massor med mys och skit som kommer upp till ytan i väldigt många hem, inte enbart hos The Fitzgeralds.

Edward Burns har skrivit och regisserat denna lilla film som rymmer så väldigt mycket. Kanske upplevs den jobbig för många som eventuellt känner igen sig, kanske upplevs den som banal för dom som gått genom livet utan tillstymmelse till familjebekymmer. För mig blev den ”bara” en bra film men det är inte kattskit det heller.

Edward Burns spelar själv huvudrollen som Gerry Fitzgerald, den äldste – och vuxne – storebrodern som fungerar som nåt slags nav i familjen. Hans fem (?) yngre syskon verkar se honom som en fadersgestalt, kanske för att den riktiga pappan lämnade familjen för tjugo år sedan och mamman fortfarande inte kommit över det. Och nu vankas det både födelsedag för modern OCH jul OCH den försvunne pappan har mage att leta sig tillbaka – med jobbig information dessutom.

Det är bra skådespelarinsatser rakt igenom men för mig är Connie Britton den starkast lysande stjärnan, vilket hon i och för sig alltid är i dom filmer och serier hon är med i. Förtjänar hon inte betydligt mer cred än hon får, va va va???

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla i filmen:

SEEKING A FRIEND FOR THE END OF THE WORLD

21 dagar kvar till jordens undergång. Det finns inga men eller ifall eller kanske, jorden KOMMER gå under om tre veckor. Vad skulle du göra under dessa dagar? Vilka människor skulle du umgås med? Skulle du puttra på i sedvanlig vardagslunk eller skulle du tänka YOLO och dra dit näsan pekar?

Dodge (Steve Carell) säljer försäkringar och går till jobbet precis som vanligt. Hans fru tänker dock precis tvärtom och lämnar Dodge vind för våg. Dodges granne Penny (Kiera Knightley) har strul med sin pojkvän och vill göra slut och i samma veva hittar Dodge ett brev från sin high school sweetheart och bestämmer sig för att leta upp henne.

Det är nån vansinnigt fint över denna film. Den serverar verkligen den ödesmättade känslan på ett silverfat och det är Steve Carell som håller i fatet. Jag märker att min blick punktmarkerar honom varenda sekund han är i bild (vilket är dom flesta) och även om han oftast är väldigt bra i alla filmer han är med i (även om filmerna i sig inte alltid är toppen) så kan jag tveklöst säga att hans roll som Dodge LÄTT är topp-tre-någonsin. Kanske ännu högra faktiskt.

Tyvärr matchas inte Carells briljans av en kvinnlig skådespelare av samma kaliber och det är SYND för filmens skull men inte för Steve Carell för han lyser ju om möjligt ännu mer utan nån att ”tävla” mot. Men jag orkar inte skriva en enda negativ rad till om Kiera K, det får vara bra så nu. Obegripligheten i att hon kan försörja sig inom detta gebit är och förblir en gåta för mig.

En väldigt sevärd film är det hur som helst och tycker du om Steve Carell det allra minsta ska du verkligen inte missa denna lilla pärla. Den finns att se på Netflix.

Filmen:

Steve Carell:

Den här filmen är Filmklubbsfilm i avsnitt 56 av podcasten Snacka om film så både jag och Steffo pratar en hel del om den där.

 

SJU JÄVLIGT LÅNGA DAGAR

Den senaste boken jag läste som fick mig att på riktigt gapskratta var Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Storyn i sig var inte särskilt upplyftande men formuleringarna var. Han skriver otroligt på pricken, det är inte ett skiljetecken för mycket.

Och nu har historien om Judd Altman vars liv havererat blivit film. Och Jonathan Tropper har skrivit om boken till ett filmmanus. Och Shawn Levy regisserar, ja precis, han som regisserat alla Natt på museet-filmerna samt menlösa The Internship. Och rollistan är lika imponerande som den är skön. Jason Bateman, Tina Fey, Corey Stoll och Adam Driver spelar syskonen Altman, Jane Fonda deras mamma, Connie Britton är flickvän till Phillip (Driver) och min nya favorit Kathryn Hahn är hustru till Paul (Stoll).

Om jag säger såhär, filmen är inte lika rolig som boken. Det är svårare att skratta åt det jag ser än åt det jag läste även om det är precis samma berättelse. Varför jag funkar så vet jag inte. Därmed inte sagt att filmen inte är rolig, den ÄR rolig men då det är tämligen svart humor det är frågan om (inget kiss och bajs här inte!) så beror det nog mer på ens egen sinnesstämning om man kan ta den till sig eller inte. Om man orkar och ens vill.

Familjehistorier av detta slag kan ju komma väldigt nära ens personliga liv ibland och då kan det vara rätt svårt att se det komiska i situationerna. För en gångs skull snuddar historien inte det minsta vid min egen verklighet och det känns befriande, det är som att andas i en syrgasmask. Det händer skit men det är inte min skit. Ha ha ha (<— torrt skratt).

Det här är helt och hållet skådespelarnas film. Lyckas dom göra historien trovärdig, ja då blir filmen bra. Lyckas dom då? Hmmmm….om jag säger såhär, JÄVLAR ALLTSÅ, castingen….här snackar vi fingertoppskänsla. Vilket gäng! Jag tror på den här galna familjen och det beror framförallt på Jason Bateman. Han är som alltid otroligt bra, det är nåt med hans blick som känns så…skön. Han är närvarande, levande, en verklig människa helt enkelt.

Mitt tips är helt enkelt detta: se filmen. Jag tycker den är jättebra, jag tyckte boken var jättebra men jag kan inte jämföra dom även om jag skulle vilja. Det är två olika universum som lever på samma föda, typ.