Contagion

5. Pineapple Express

Jag gav Seth Rogen och James Francos film This is the end 5/5. Jag älskade den. Jag gav Seth Rogens och James Francos film Pineapple Express 1/5. Jag avskydde den. Det är sällan jag ser om filmer jag gett en etta, det känns liksom onödigt på nåt vis. Finns ju bättre saker att göra med sin fritid än att tortera sig själv. MEN, det finns ju också en chans att jag haft fel. Att jag sågade Pineapple Express av fel anledningar. Att jag faktiskt tycker det ÄR kul med boffande lowlife-snubbar som är så höga att dom hö-hö-garvar åt vad skit som helst. Sig själva till exempel. Jag gav Pineapple Express bloggens lägsta riktiga betyg 2010 men såhär är det: jag var för snäll. Det här är bland det sämsta skit filmvärlden skådat. Den borde inte betygssatts alls. Och den borde definitivt inte ha setts en gång till.

4. Ett hus av sand och dimma

När man ser en film man upplever är en pärla och sen ser om den kan det kännas på två sätt. Antingen förstår man inte alls vad man såg i filmen sist, nyhetens behag är borta och känslan av filmen blir som ”vilken som helst” eller så är en pärla en pärla en pärla. Ett hus av sand och dimma var en pärla när jag såg den 2009 och det är en pärla nu. Ben Kingsley och Jennifer Connelly är fenomenala tillsammans. Den fyra jag gav filmen då är en given fyra även nu.

3. Transformers – Age of extinction

Jag ÄLSKADE den här filmen när jag såg den på bio. Jag var helt bubblig i magen när den var slut och det berodde inte på att jag ätit blomkålsgratäng. Trans4mers är en perfekt biofilm, svulstig tokaction, svinball, en härlig tömma-skallen-film helt enkelt. Att se den hemma är inte riktigt samma sak men….nästan. Ja faktiskt. Nästan. Av respekt för mina grannars nattsömn drog jag inte på riktigt så hög volym som jag hade velat men jag kan inte skylla den lilla betygssänkningen på det. Den här filmen ÄR en biofilm och den 4:a jag gav den sänker jag lite. Liiiite. 3,5/5 nu.

2. Horton

Det finns en handfull filmer jag har i bakfickan när hjärnan känns som en tryckkokare och att det när som helst kommer att spruta exploderad potatis ut genom öronen. Horton är en av dessa. Oftast räcker det med att jag ser en kvart-tjugo minuter för att bli alldeles lugn i själen, filmen är så freaking störd att allt jag går omkring och tänker på på dagarna liksom hamnar nån annanstans. Kvar blir funderingarna om alternativa planeter, hela världar som ryms i blommor, trattar, alltså jag tänker på randiga trattar av nån anledning. Den fyra jag gav Horton 2010 är orättvis. Det här är en klockren femma!

1. Contagion

Jag har varit sugen på att se om Contagion i ett par veckor, så sugen att det nästan blev fysiskt. Så sugen att jag hyrde den för 39 spänn på Itunes när jag inte hittade den på varken Netflix eller Viaplay och det kändes som ett KAP. Jag hade nån fix idé om att jag missförstått den, att den medeltrea jag gav den i betyg 2011 var snål och felaktig. Det var härligt att se om filmen och nästan ännu härligare att se att jag hade fel. Jag var nämligen inte snål 2011, jag hade helt rätt. Contagion är en trea, varken mer eller mindre. En kliniskt berättad historia utan tillstymmelse till känslor. Återseenden kan vara såna med. Egala.

För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?

Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.

Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.

Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?

Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.

Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.

Etikett: Contagion

Fredagsfemman #163 – PÅ ÅTERSEENDE