Etikett: Corbin Bernsen

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

Publicerat

Veckans Berenger: VÄRSTA GÄNGET

Det finns många filmer jag minns med stor värme från min tonårstid men det finns rätt få som jag minns fick mig att skratta. Dagens film, Värsta gänget, är en av dom få.

Jag minns Värsta gänget som varm, mysig och rolig och med en handfull bra manliga skådespelare som gör sitt absolut bästa för att få fason på en på pappret rätt vanlig baseballfamiljefilm. Nu är det många år sedan jag såg filmen och jag inser att mitt minne antagligen spelar mig ett spratt. En omtitt av Värsta gänget kan vara förödande men det kan också bli fullständigt uuunderbart. Jag spelar högt, jag tar en chansning och jag avsätter ett par timmar en söndagseftermiddag till att återse Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen och Wesley Snipes i rumptajta vita baseballkläder.

Baseballaget Cleveland Indians har fått en ny ägare, ett riktigt osympatiskt as till bling-slampa. Hennes vision är att det ska gå så dåligt för dom som möjligt, det är hennes enda chans att flytta laget. Helst ska dom komma sist i ligan. För att nå detta mål anlitas ett gäng sportutövare som av olika anledningar passerat bäst-före-datumet med råge men det hon missat med sport som företeelse är att inte allt handlar om hur vältränad man är,  inställning och vinnarskalle kan ibland betyda mer för slutresultatet.

Om jag säger såhär: jag skrattade inte en enda gång men jag satt uppkrupen under filten och hade en väldigt mysigt stund framför TV:n. Värsta gänget är bästa sortens sportfilm. Inget krångel, bra flow, engagerande matchscener, ett tydligt slut. Att Tom Berenger klär i sin rött och att Wesley Snipes springer ofantligt snyggt i slowmo gör inte filmen på nåt sätt sämre.

Corbin Bernsen är en skådis som är snygg på det där 80-tals-viset – lite som Bros-bröderna – och det är något som ligger honom i fatet,  i alla fall nuförtiden. Ingen kan beskylla honom för att vara en karaktärsskådespelare men han gör det han ska och sätter känslan i filmen med sin blonda 80-tals-frilla. Charlie Sheen är också bra, han var bra då vilket är lätt att glömma när jag ibland zappar förbi nåt gammalt avsnitt av Två och en halv män.

Som omtittsupplevelse var det ingen katastrof och det är jag glad för. Jag tycker – fortfarande – att det här är en liten sportfilmspärla och jag kommer se om den igen vad det lider. Även om jag inte vrålskrattade.

Publicerat

Veckans Berenger: DÖDLIGT SPEL

På 80-talet gjordes det en hel drös med thrillers som både var lite småsmarta, kluriga och ganska annorlunda sett till hur thrillers görs idag. Dödligt spel är en av dessa. Det är ingen stor film, inget ögonbrynshöjande, ingen klassiker av något slag MEN det är en film som fortfarande håller, som utsöndrar nåt slags charmigt 80-tal, är lite småspännande, har en twist som man kan genomskåda efter fem minuter om man är lagt på det viset eller inte fatta förrän på slutet om man är utarbetad och tokseg när man ser filmen. Jag gillar det.

Dan Merrick (Berenger) råkar ut för en bilolycka, hamnar som en påse köttfärs på sjukhuset och tappar minnet. Hans hustru finns lojalt vid hans sida och tillsammans jobbar dom med att få honom på fötter igen. Men i takt med att minnet kommer tillbaka blir Dans liv mer och mer skumt. Vad har egentligen hänt och är hans liv det liv han trott?

I den här typen av roller är Tom Berenger som bäst. Han känns absolut självklar och dom höga jeansen är på plats. Filmen håller över lag rätt hög klass både vad gäller manus, regi och övriga skådespelare. Det är helt enkelt inte så pjåkigt. Perfekt film att se en kulen höstkväll, speciellt om du inte sett den förut.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Atomic Twister

När tornados drar in över delstaten Tennessee på USA´s östkust är det inte husen och vägarna, bilarna och boskapen folk är mest rädda om, det är kärnkrafts-verket. Men för att jag som tittar på en katastroffilm som handlar om det otäcka att ett kärnkraftsverk riskerar att haverera ska förstå vidden av det så kanske – kanske – reaktorn måste se aningens störrre ut än ett dockskåp och kylanläggningen för dom radioaktiva reaktorstavarna snäppet över ett akvarium i size.

Det är liksom ingen idé att börja denna recension på något annat sätt. Det är ingen idé att luras, hålla på halser, beskriva handling och karaktärer på ett objektivt sätt för min ironiska munterhet kommer lysa igenom precis som könshår i en vit blöt baddräkt. Atomic Twister är nämligen så dålig att den på något sjukt sätt blir underhållande.

Det första jag ser när jag sätter på filmen och förtexterna börjar rulla är namnet Carl Lewis. Herregudminskapare tänker jag och genast förpassar sig min hjärna till OS i Los Angeles 1984 och den där sommaren då jag satt som fastnitad framför TV:n och tittade på just Carl Lewis och hans genomgraciösa och supervinnande springstil. ”Men inte fan kan det väl vara han?” tänker jag i nästa sekund och släpper den idén precis samtidigt som en ung (snygg?) kille presenteras i bild och jag förstår att han kommer ha lite av en huvudroll. Kanske är det han som är Carl?

Mamman med chefsbefattning på kärnkraftsverket introduceras, likaså att hon är lämnad av sin man och ensamstående med 12-årige pojken Campbell som tror sig vara en man bara för att han kommit på att kvinnor har bröst. Den unge (snygge?) killen Jake är deras granne och han har blivit en riktig brudmagnet sen ex-fästmön och sheriffsdottern Ashley bröt förlovningen för att han inte kunde bestämma sig för bröllopsdatum. Men han jobbar fortfarande extra som sheriffsbiträde när fd svärfadern (Corbin Bernsen) knäpper med fingrarna, vilket han givetvis gör när det är tornadovarning. Då skickar han ut Jake i polisbilen och själv är han kvar på stationen.

Innan dess får vi självklart se kärnkraftsverket både interiört och exteriört och däribland vaktkuren vid infarten där Stu jobbar. Stu som spelas av ingen mindre än: CARL LEWIS!!! Alltså, vi snackar den riktiga Carl nu!! Jag trodde jag skulle få hicka när jag såg att det var han, jag tänkte vad faaaan har det tagit åt honom och när han bara några minuter senare dessutom DÖR så förstod jag ingenting, i alla fall inte varför han skulle vara första namn i förtexterna.

Atomic Twister är över lag en film som sätter igång alla mina tycka-illa-om-amerikaner-triggers. Den är så dumjävla korkad att jag ibland sitter och kippar efter andan som en fågelunge som istället för daggmask fått överkokt tagliatelle till middag. Det kryllar av konversationer som denna:

– Är alla telefoner döda???

– Ja. Dom flesta.

Men telefonerna är bara döda när det passar in i den ”spännande handlingen” precis som att strömavbrott bara existerar när det behövs. Hela reaktorn släcks, allt blir mörkt men i rummet bredvid lyser taklampan. Samtidigt ska skådisarna försöka förmedla att det är en stor jävla katastrof på gång i hela västra Tennessee när det där minimala kärnkraftsverket riskerar att haverera och säger orden som inte alls vittnar om jänkarhybris: It´s gonna make Chernobyl look like a firecracker. Nä hörni. I don´t think so!

Atomic Twister är ingen film jag någonsin kommer rekommendera att en enda människa på jorden ser OM det inte är så att man njuter hämningslöst av att beskåda riktigt värdelöst skådespelande. För här har samlats kanske världens mest obegåvade – men ändå avlönade – skådespelare och det är bitvis stor humor att iaktta dom in action. George Henare som Manuel Fluentez, storbossen på verket, är värst av dom alla och jag kan inte hålla mig för skratt. Tyvärr finns det ingen människa i bild som passerar något som helst nålsöga och ännu mer tyvärr, ingen inblandad icke-i-bild heller.