Etikett: Corey Stoll

Publicerat

FIRST MAN

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här ”mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av ”icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska ”åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

Publicerat

CAFÉ SOCIETY

Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.

I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.

Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.

Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!

Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.

Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.

Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

BLACK MASS

Ännu en såndär film om män, tänker jag. En film med en massa män, män i alla huvudroller, män i alla biroller, män som heter John och Jack och James och Brian och Steve och Kevin och alla andra vanliga amerkanska mansnamn man kan tänka sig. Och alla är elaka, alla har sluga jävulska baktankar, alla går över lik för att rädda sina skinn och alla ser till att rätt människor blir till lik om och när det passar deras agenda.

Black Mass handlar om män som är insyltade med varandra. Lögner, hårda knogar och handeldvapen. Jeans, kostymer, solglasögon och gubb-bilar. Ihopbitna kindtänder, ögon som säger hej men menar hej då och så denna jävla iskalla ondska överallt.

Den irländsk-amerikanska höjdaren i den del av Bostonmaffian som kallades Winter Hill Gang heter James ”Whitey” Bulger (Johny Depp) och det är han som är själva navet i filmen. När historien om honom berättas passerar en mängd namnkunniga skådespelare revy, bland annat Benedict Cumberbatch som hans bror William ”Billy” Burger som var senator och allt. Jag ids inte rabbla resten av männen, varken skådisarna eller rollfigurerna för du hinner gå i pension innan du läst klart.

Det roliga är att jag tittar på filmen och tänker att den är tråkig men ändå sitter jag framåtlutad på kanten på fåtöljen så fort Johnny Depp är i bild – och han är i bild OFTA. Han lyser, han gör det och det är så himla kul att se för det var banne mig inte igår han var klockren och jättebra i en roll. Så filmen är inte tråkig egentligen, det blir bara enahanda med alla dessa jävla…..män….överallt. Det är liksom inga nyanser alls och det är både synd och föga förvånande och jag har rätt svårt att hålla isär alla namn ända fram till eftertexterna faktiskt.

Filmen är alltså based on a true story (med allt vad det innebär) och vill du läsa mer om Whitey Bulger är mitt tips att du klickar här. Mitt andra tips är att du ser filmen. Den är nämligen betydligt bättre än vad min text eventuellt skvallrar om. En mycket stabil trea får den från mig.

Publicerat

THE GOOD LIE

Det här känns som det amerikanska försöket att göra en feel-good-film av typen Filip och Fredriks Trevligt folk. Men nja. Det gick väl sådär kan jag tycka.

Det känns som jag likt Nalle Puh druckit på tok för mycket håning. Gulligt och snällt och sockersött utan minsta klump eller annat tuggmotstånd. Filmen är så pass beige (ja beige, men inte för den skull dålig) att jag inte kan komma på så mycket vettigt att skriva så det får räcka nu.

Se den om du vill, skippa den om du vill, du kommer inte märka nån större skillnad i ditt vardagliga liv.

Publicerat

DARK PLACES

Gillian Flynn skrev romanen Gone Girl, samt även manus till den filmen. Utan att ha läst boken kan jag gissa att den är betydligt bättre än filmen, för filmen var allt annat än bra. Knappt ens duglig.

Samma Flynn har skrivit romanen Dark Places som denna film baserats på och nu med facit i hand kan jag känna att jag hoppas slippa se fler av hennes alster i filmformat för det här är verkligen INTE bra.

Libby Day (Charlize Theron, som för första gången i mitt vuxna liv inte levererar) var sju år gammal när hennes mamma och två systrar blev mördade i hemmet. Libby var hemma, liksom brodern Ben som i 28 år suttit fängslad för morden, mycket på grund av ett vittnesmål från den unga Libby.

Libby som tydligen levt på donationer från allmänheten som ”tycker synd om henne” ser nu sitt konto sina och behöver inkomst av något slag. Hon blir kontaktad av en ”hemlig nördgrupp” som roar sig med att forska och luska i gamla mordfall och dom är helt säkra på att Ben är oskyldig. Om tre veckor går deadline för överklagan ut och dom köper Libbys motvilliga närvaro i dessa tre veckor för att räta ut frågetecknen.

Just ja. Frågetecknen är lika många som bin i en aktiv bikupa. Ett såna jävla myller av lösa trådar, ”fakta” som känns helt kockobananas och Libby som är en totalt icke-trovärdig karaktär. Hoppen i tid mellan dåtid och nutid fungerar säkert jättebra i bokform men jävlar va illa det blir här. Tye Sheridan som unge Ben är däremot en ynnest att beskåda, Corey Stoll som den äldre ser mer ut som en blandning av nyfrälst och nyskiten.

Precis som när jag såg Gone Girl så lämnas jag med en känsla av att ha blivit behandlad som en idiot. Vem tror ni att jag är? Vilka tror ni är biopublik? Tror filmskaparna inte att vi har hjärnor att tänka med, ögon att se med? Tror ni att förmågan till kritiskt tänkande avtar i och med att man har biobiljetten i handen?

Grrr. En sån korkad story var det länge sen jag såg på film. Ja, det var förresten i oktober 2014 när Gone Girl hade premiär.

Publicerat

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

Publicerat

SJU JÄVLIGT LÅNGA DAGAR

Den senaste boken jag läste som fick mig att på riktigt gapskratta var Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Storyn i sig var inte särskilt upplyftande men formuleringarna var. Han skriver otroligt på pricken, det är inte ett skiljetecken för mycket.

Och nu har historien om Judd Altman vars liv havererat blivit film. Och Jonathan Tropper har skrivit om boken till ett filmmanus. Och Shawn Levy regisserar, ja precis, han som regisserat alla Natt på museet-filmerna samt menlösa The Internship. Och rollistan är lika imponerande som den är skön. Jason Bateman, Tina Fey, Corey Stoll och Adam Driver spelar syskonen Altman, Jane Fonda deras mamma, Connie Britton är flickvän till Phillip (Driver) och min nya favorit Kathryn Hahn är hustru till Paul (Stoll).

Om jag säger såhär, filmen är inte lika rolig som boken. Det är svårare att skratta åt det jag ser än åt det jag läste även om det är precis samma berättelse. Varför jag funkar så vet jag inte. Därmed inte sagt att filmen inte är rolig, den ÄR rolig men då det är tämligen svart humor det är frågan om (inget kiss och bajs här inte!) så beror det nog mer på ens egen sinnesstämning om man kan ta den till sig eller inte. Om man orkar och ens vill.

Familjehistorier av detta slag kan ju komma väldigt nära ens personliga liv ibland och då kan det vara rätt svårt att se det komiska i situationerna. För en gångs skull snuddar historien inte det minsta vid min egen verklighet och det känns befriande, det är som att andas i en syrgasmask. Det händer skit men det är inte min skit. Ha ha ha (<— torrt skratt).

Det här är helt och hållet skådespelarnas film. Lyckas dom göra historien trovärdig, ja då blir filmen bra. Lyckas dom då? Hmmmm….om jag säger såhär, JÄVLAR ALLTSÅ, castingen….här snackar vi fingertoppskänsla. Vilket gäng! Jag tror på den här galna familjen och det beror framförallt på Jason Bateman. Han är som alltid otroligt bra, det är nåt med hans blick som känns så…skön. Han är närvarande, levande, en verklig människa helt enkelt.

Mitt tips är helt enkelt detta: se filmen. Jag tycker den är jättebra, jag tyckte boken var jättebra men jag kan inte jämföra dom även om jag skulle vilja. Det är två olika universum som lever på samma föda, typ.

Publicerat

MIDNATT I PARIS

När Fan blir gammal blir han religiös. När Woody Allen blir gammal blir han Owen Wilson.

Owen Wilson har i mina ögon aldrig varit mer än ett blont ytligt nervvrak, en kille som tar dom roller han får utan vidare utskiljning och sen fnissar sådär halvgalet samtidigt som kan knaprar psykofarmaka hela vägen till banken. Woody Allen har uppenbarligen sett något helt annat i denne man än jag någonsin har och som jag är glad över det.

Det kräver mod att överlämna en filmkaraktär som Gil Pender i händerna på Owen Wilson, allra mest eftersom Gil så uppenbart är Woody Allen själv. Men Woodys mod bär frukt då Owen likt en OS-vinnare tar superchansen när han får den för han vet att det kan dröja länge till nästa gång. Han lyckas prestera filmen igenom utan minsta svacka och inte bara han, samtliga skådespelare gör precis allt rätt och mer därtill. Adrien Brody som Salvador Dali är ett exempel, Marion Cotillard som Pablo Picassos älskarinna Adriana är ett annat och Rachel McAdams som Gils fästmö Inez är härligt syrlig och ganska lätt att avfärda som bimbo med näsan i vädret och ett ständigt närvarande skärp runt höften.

Midnatt i Paris är Oscarsnominerad för Bästa film och det alldeles rättvist. Det jag däremot tycker är fel är att Owen Wilson inte fick en nominering för Bästa manliga huvudroll. Han skulle vara lika väl värd en nominering som Michael Fassbender skulle vara för Shame men just denna kategori är i år tajtare än någonsin och jag är inte filmnörd nog att säga vad som är rätt och fel.

Som Woody Allen-film betraktad så tycker jag det här är en av hans bästa alster på många många år (bortsett från den riktiga höjdaren Vicky Cristina Barcelona). Woody själv har inte vunnit en Oscar för Bästa regi sedan Annie Hall 1977 och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag det vore både kaxigt och kul om han fick en guldgubbe för Midnatt i Paris. Han är definitivt min favorit i den kategorin i år.