Etikett: Craig Roberts

Publicerat

THE FUNDAMENTALS OF CARING

Det kom en film för några år sedan som på svenska fick titeln En oväntad vänskap. Det var en film om en fransk rullstolsburen man som fick en ny personlig assistent, en svart vivid man med livslust och drag under galoscherna, och historien som berättades framför våra ögon var feelgood på ett lite nytt sätt. En annorlunda buddy-movie. Spekulativ tyckte vissa. Underbar tyckte andra. Jättemysig tyckte många.

Skillnaderna mellan dagens film The Fundamentals of Caring och En oväntad vänskap är inte jättestora. Kanske är den största skillnaden att det pratas franska i den ena och amerikanska i den andra och att åldersskillnaderna mellan männen är lite större i dagens film, annars är det sort of samma lika.

Här är det unge Trevor (Craig Roberts) som är i behov av en ny assistent och Ben (Paul Rudd) söker jobbet efter att ha gått en kortare utbildning i konsten att ta hand om människor. Han har fastnat i en klump av sorg och behöver försöka komma vidare men det är inte lätt och han har ingen upplyftande utstrålning direkt. Men han lyckas charma Trevor med sin torra humor och får jobbet.

Trevor lever efter sina rutiner, varje dag ser exakt likadan ut, in i minsta detalj. Det är visserligen något som gör honom trygg och han får en funktionell vardag MEN så mycket guldkant på tillvaron har han inte. Ben får dock en idé om att göra en liten roadtrip med Trevor och efter många om och men sätts planerna i verket.

Det här är en film som är svår att inte tycka om (tycker jag). Den är så genomsnäll. Det är mys från början till slut även om det finns en svärta inblandad i samtliga rollfigurer. Paul Rudd, Craig Roberts och Selena Gomez är en bra trio och filmen är helt enkelt riktigt sevärd, en såndär perfekt frukostfilm skulle jag vilja säga.

I avsnitt 49 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen. Den är första filmen ut i podcastens Filmklubb.

Publicerat

Submarine

Väldigt väldigt många ungdomsfilmer handlar om utanförskap, mobbning och sex men kanske inte just i den ordningen. Submarine är inget undantag.

När jag tittar på en ungdomsfilm med mina någorlunda vuxna ögon känner jag väldigt fort om jag gillar filmen eller inte och när jag inte gillar den beror det oftast på att jag inte känner igen mig. Visst är det navelskådande och kanske till och med lite ego att tänka så men samtidigt tror jag att just tonårstiden med alla dess hormoner och funderingar är ganska allmängiltig, i alla fall själva ramen kring det hela. Tavlan målar man själv men ramen är liksom i stort sett lika för alla: pinsamma föräldrar, förälskelser, rädslor, skolan, livsfunderingar, vem-är-jag-tankar, dumheter, såna saker.

I Submarine får jag lära känna Oliver Tate (Craig Roberts), en 15-årig walesisk kille som inte tycker att nån på jorden förstår honom. Han dagdrömmer om sin egen begravning och kärar ner sig i Jordana (Yasmin Paige) som är lika annorlunda som han själv och således ett lite ”lättare” byte än klassens riktiga snyggingar. Dom blir ihop, dom pussas och röker och knullar och växer såklart upp litegrann när livserfarenheterna läggs på hög och som en liten berättelse om just detta är filmen helt okej men den växer inte till några Fucking Åmål-höjder i mina ögon. Jag har tyvärr svårt att ta till mig Oliver och jag faller inte för filmens form på det sätt som många andra verkar göra.

Regissören Richard Ayoade gör din debut med den här filmen och han är duktig, absolut, men det känns som att krystar fram en del scener, att han kämpar för att bli sådär annorlunda som Oliver inte vill vara. Han vill så gärna göra en ungdomsfilm som syns, märks och får uppmärksamhet och ingen kan säga att han inte lyckades med det. Jag hade troligtvis inte sett filmen om den inte fått priser och affischerna suttit i varenda tunnelbanevagn, så är det.

Submarine gav mig noll procents tonårsångest, den gav mig ingen känsla av glädje att ha kommit över den där tiden i mitt liv heller. Den gav mig i princip….ingenting. Jag gick till bion, jag såg filmen, jag drack en fesljummen liten latte för 39 spänn och gick hem. Sen glömde jag att jag varit där och ändå hade jag inte tråkigt under tiden. Konstigt det där.

Jessica på The Velvet Café tycker inte riktigt som jag. Läs hennes recension här.