Nånstans i Brasiliens regnskog befinner sig journalisten Ann Bauer. Ann spelas av Gabrielle Anwar som hade sin peak under två timmar 1992 när hon spelade mot Al Pacino i En kvinnas doft. Nu är hon framgrävd och jag tror ingen på jorden gör vågen åt detta.
Ann är en sån kvinna som uppenbarligen alla män vill ha. Hon kråmar sig för nån snygg välklädd man som jobbar för utrikesdepartementet som också är där i snårskogen och han bjuder henne på middag, riktig middag, steak and fries inne i Brasilia. Vill hon följa med? Ja, självklart. Ge mig en kvart, säger den snygge mannen men hon kan inte göra det för bara inom sekunder blir deras lilla ”camp” anfallna av Skuggfolket, män i höftskynken och eldkastande pilbågar som dödar alla i sin väg. Dom skjuter till och med på plåtförrådet med den stora DANGER-skylten på. Dumma pojkar. Dumma, dumma pojkar.
Det skjuts med k-pist också och även när det inte skjuts med handeldvapen så går skjutljuden som en loop i bakgrunden. Javisst, jag förstår att folk dödas som flugor och dom första fyra minutrarna massmördas det i samma tempo som i fjärde Rambo-filmen men med en liiiten skillnad: här bjuds det på en tesked blod under samma tid.
Det finns få saker på film som gör mig lika förbannad som plastdödande på detta vis. Vad visar det? Att det går att döda utan slaffs? Att kroppar inte blöder? Att det inte blir ett hål i magen när någon sticker in en stor jävla järnpryl? Nåja. Hur förbannad jag än känner mig efter första tio minutrarna är ingenting mot vad som komma skall.
Ann befinner sig alltså i regnskogen. Hon ska göra nåt jobb, leta, skriva, forska, jag vetefan, jag fattar inte mycket. Hennes högra hand heter i alla fall Peka, en charmig homosexuell man som bemästrar den yppersta formen av överspel med stora uppspärrade ögon i alla situationer. Efter en jakt, en ofrivillig springtur i grönskan blir Ann anfallen av bin, mördarbin vad det verkar. Hon hamnar på sjukhuset, överlever mirakulöst men när hon ligger på sjukhuset alldeles medvetslös och doktorn ska titta till henne så kysser han henne bara sådär. En doktor som dessutom inte blivit presenterad tidigare i filmen. In genom dörren i samma kyssekund kommer ännu en man jag inte känner till, en man som blir förbannad på doktorn eftersom han är Anns….ta-daaaaah….äkta man! What? Är hon gift? Hon skulle ju åka till Brasilia med han den där Ellos-killen och äta kött och bea, jag fattar nada nu. Det är ingen karaktärsfördjupning av den högra skolan direkt, så mycket har jag fattat.
Som på en given signal vaknar Ann ur koman, givetvis när maken Martin sitter och håller henne i handen och direkt är hon klar i knoppen och pigg nog att sätta sig upp och skälla ut honom. Maken Martin spelas av Craig Shaeffer (från Där floden flyter fram och Some kind of wonderful) som även han ofrivilligt härmar en huvudrollsinnehavare i Mumien vaknar. Det händer att bäst-före-datum går ut även på skådespelare, det gör faktiskt det. Inte alla åldras med värdighet. Den enda som gjort just detta i den här filmen är Rutger Hauer men att åldras med värdighet och att välja roller med värdighet är INTE samma sak. Här är han ond, bara ond. Ujuj så elak han är. Att han är elak på ett Galenskaparna-type-of-vis passar kanske filmen men inte Rutger. Han kan ju så mycket mer, att se honom såhär gör mig bara ledsen.
Nåja. Filmen handlar alltså om mördarbin. Elaka jävlar som dödar ALLA i sin väg, enkelt men inte smärtfritt – men alltså inte Ann för hon är typ….vacker och….vit. Ett flygplan fullt med dessa bin ska ta sig till USA och när maken Martin ska hålla dom i schack genom att hålla ihop draperierna mellan första och andra klass då börjar jag nästan skratta. Men bara nästan. Ilskan lägger sordin på fnisset som ett lock på en kastrull med brinnande olja. Fy satan så dåligt det här är. Fy satan alltså!
Det finns inte EN sekund i filmen som är bra, inte ETT agerande, inte EN effekt. Stundtals tror jag att det är Hot Shots 4 – The Beekeeper jag tittar på men det är ju inte det. Det här är en film som utger sig för att vara spännande, fullt med action och coola ”creepy” effekter. Att ge barn stora paket, stora fint inslagna kartonger men medvetet skita i att lägga i själva presenten måste vara höjden av pennalism. Flying Virus är värre än det. Mycket mycket värre.
Som filmnörd finns det inte många filmer jag ångrar att jag sett men Flying Virus är utan vidare snack en av dom. Det är den här, Göta Kanal 3 och en klassiker som kommer nån måndag framöver. Men tre filmer av några tusen är inte mycket att bråka om.
Idag är vi ett gäng som skriver om samma tema, dvs en film som vi ångrar att vi sett. Här kan du läsa om andra filmer som på ett eller annat sätt framkallat dessa reaktioner hos mina bloggkollegor: Filmitch, Voldo, Jimmy, Jessica, Sofia, Addepladde, Henke , Jojjenito, Plox, Steffo, BlueRoseCase, Micke och Martin.
Tack Filmitch för en kul idé!