Etikett: Craig T. Nelson

.

.

.

Tanken var att jag skulle se om Poltergeist tillsammans med min allra bästa vän. Hon fick filmen av mig i julklapp som en liten ironisk buff i sidan eftersom jag vet att det är den läskigaste filmen hon vet, den läskigaste film hon sett. Men det är trettio år sedan nu, jag tänkte att det var dags att se den med nya – vuxna – ögon. Det tyckte hon med ända tills det var dags att se filmen i våras. Då var det ”lite för ljust”, ”lite för sent”, ”lite för tidigt”, ”kan vi inte bara fika istället?”.

Sen blev det sommar och semestrar och ”vi kan väl se den i augusti, då hinner vi tills det är dags för dig att skriva om den.” Sen blev det augusti och varenda gång vi sågs så var det väldigt härligt med kaffe, med mat, med samtal men ”filmkväll, nääää asså jag hinner verkligen inte”. Så satt vi och pratade i timmar istället. Mysigt som tusan det med men självklart såg jag igenom det hela. Det var aldrig tal om att se om Poltergeist.

Det här är en film som satt såna spår i hennes medvetande att en omtitt känns omöjlig. Jag kan förstå känslan, jag känner detsamma inför Professor Drövels Hemlighet, serien om dom norska äventyrarsbröderna Dal (och tillika kanotister) som gick på SVT 1979. En sökning på Youtube och likstelheten satte in, jag klarar inte av att trycka på play, jag fixar inte att höra musiken ens, än mindre den norska berättarrösten. Ingen skugga ska falla över min vän, jag ser Poltergeist själv istället. I mörkret. Mitt i natten. På datorn. Med hörlurar. Mumsfilibabba.

Att filmen började till tonerna av den amerikanska nationalsången The Star-Spangled Banner mindes jag inte. Att filmen andas så enormt mycket Steven Spielberg trots att han bara producerat, inte regisserat, mindes jag inte. Musiken är så Spielbergsk att vissa scener nästan blir skrattretande. Sen påminner effekterna i mångt och mycket om dom i Ghostbusters och det tyckte jag inte -då. Men å andra sidan, kan jag kräva av mig själv att minnas nåt av detta, det var trots allt trettio år sedan jag såg filmen? Nej.

Det jag gillar med filmen är färgerna och känslan, att den känns välgjord, som ett icke-hafsverk. Tobe Hooper (han med Motorsågsmassakern) regisserade och han gjorde det bra. Att jag inte tycker filmen är särskilt läskig förvånar mig egentligen inte alls, det har flimrat förbi en hel del skräckfilmer framför mina två blå sen Poltergeist var ny och en ansenlig mängd av dessa filmer har innehållit barn som varit både utsatta och otäcka.

Heather O´Rourke som spelade huvudrollen som den lilla blonda Carol Anne Freeling – hon som tittade på TV:n liiiite för nära apparaten – blev bara tolv år gammal, hon dog 1988 och Poltergeist III som kom det året blev hennes sista film (tvåan kom 1986).

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då med tre filmer från 1983.