Ryggradslös gift man vänstrar med psyksjuk aggressiv kvinna. Det kan hända den bäste men det kan aldrig sluta väl, inte för någon inblandad. Inte ens den lilla kaninen klarar sig helskinnad.
En vuxen man som fabulerar, hittar på sin egen livssanning och som utan att blinka ljuger för barn, det är inte särskilt roligt, inte om det är någon annan i huvudrollen än Jim Carrey. Den här historien har ett lyckligt slut, sånt händer inte alltid i verkligheten. Eller, vad betyder lyckligt förresten? Allt ligger i betraktarens ögon.
Johnny Depps krokodiltårar har charmat en hel generation, så även mig. Falska känslor i ett trovärdigt ansikte gör sig på film men i verkligheten blir det rätt omanligt.
Att sträva efter att vara glad, snäll, känna harmoni och att trivas med sitt liv, filmer som handlar om sånt är bra. Nu är inte just den här filmen så värstans sevärd men den har en bra symbolik och fina glada färger på affischen.
Det finns låtar som Jag ljuger så bra med Linda Bengtzing, Det gör ont med Lena Philipson och Det blir alltid värre framåt natten med Björn Skifs. Dom är inte så bra tycker jag. Jag sjunger hellre Amazing med Danny Saucedo, Mitt i ett äventyr med Carola Häggkvist och The winner takes it all med ABBA. Eller tittar på filmen.