Etikett: Dagens duo

Publicerat

Sista dagens duo: THÉO & HUGO

Den här filmen har tre titlar, Théo et Hugo dans le même bateau, Paris 05:59 och Théo & Hugo. Jag valde att använda den senare för jag ville verkligen ha med filmen i detta tema. Kanske kantboll på fusk men hey, my blogg, my rules. *blinksmiley*

Dagens film börjar med 26 minuter gayporr. Jäpp. Gayporr. Filmad från en sexklubb med helnakna gaymän som sätter på varandra rakt upp och ner och åt alla håll och kanter och detta till pumpande klubbmusik och rödtonad bordellbelysning. Ibland zoomas det även in på påträdning av kondom för att man ska förstå vikten av säker sex även på dessa etablissemang.

Efter att ha slussats runt via kameramannens lins bland dessa kåta nakna hårlösa män (ja, i närbild!) blir det mer och mer tydligt vilka två män som är just Théo och Hugo. Dom dras till varandra som två magneter bland alla kroppar och förstår man inte medan dom ligger med varandra att det är nåt extraordinärt som händer mellan dom så blir man på det klara med detta efteråt. Hugo (Francois Nambot) och Théo (Geoffrey Couët) går nämligen därifrån tillsammans och speciellt Hugo berättar öppenhjärtigt hur fantastisk han tycker att Théo är.

Och sen händer nåt. Théo berättar att han inte använde kondom och jag uppfattar det som att Hugo blir asförbannad för att Théo kanske smittat honom med HIV. Han kastar cykeln ner i gatan, skriker och vrålar och Théo bara står där och ser dum ut. Tyst. Tittar med tom blick.

Men det var inte som jag trodde, det var precis tvärtom. Hugo är nämligen HIV-smittad.

Filmen utspelar sig under en natt i Paris och det räcker mer än väl. Jag lyckas aldrig komma killarna in på livet det allra minsta och flera saker som händer under natten känns bara så konstiga. Så….skrivna. Overkliga. Går det verkligen till såhär? tänker jag och känner samtidigt att jag är rätt glad över att jag inte vet hur akut-HIV-mottagningar i Frankrike fungerar. Sen är det såklart alltid fint med människor som hittar kärlek där och när dom minst anar det men det är en annan femma. Som film är det här alldeles för lättglömt för att det ska kunna bli högre betyg än en medioker tvåa.

 

 

.

Théo och Hugo som duo då? Tämligen intetsägande tycker jag. Även om dom själva upplevde det som att deras kroppar var pusselbitar så är det ingenting jag som tittar känner eller förstår. Vad ser dom hos varandra? Vem vet, inte jag.

 

 

.

Det här var sista filmen i det här temat. Nu blir det ett litet uppehåll i tematisdagarna till den 20 juni då sommarens tema kör igång. Denna gång ett väldigt mycket knepigare sådant än övriga somrar. Svårare att hitta filmerna jag vill se. Men jag ska göra allt i min makt för att få ihop det. Om jag lyckas eller inte får du se under tio sommartisdagar.

Publicerat

Dagens duo: LILA & EVE

Ibland spelar hjärnan mig ett spratt. Alltså, såhär var det. Jag hittade den här filmen av en ren slump och ser man bara postern är det lätt att tro att det är en polisfilm man ska få se. Viola Davis och Jennifer Lopez som två hårdkokta storstadspoliser, kan man tänka sig nåt fräsigare?

Så jag sätter på filmen, fortfarande i tron att det är nån form av polisaction jag ska få se, men nix pix, det visade sig vara en helt annan typ av film. Inte nödvändigtvis sämre men helt annorlunda mot vad jag trott och det tog ett tag innan jag kunde släppa taget om mina förväntningar.

Viola Davis spelar Lila, en mamma till två tonårspojkar varav den ene, Stephon (Aml Ameen) mördas på väg hem en kväll. Sorgen är förlamande för Lila, ingenting fungerar, inte jobbet och hon har svårt att orka med sin andre son fullt ut. Hon går därför till en diskussionsgrupp för och med mammor som är i samma situation som henne (lite som ett AA-möte men som sagt för mammor vars barn blivit dödade) och där stöter hon på Eve (Jennifer Lopez) och äntligen har hon någon att prata med.

Det här är en klurig liten film. Inte pjåkig alls. Framförallt har den två OTROLIGT BRA skådespelare i huvudrollerna och det räcker långt. Jennifer Lopez tycker jag alltid har varit underskattad på vita duken och Viola Davis får visserligen mer cred (och väljer kanske andra typer av filmer än Lopez) men jag skulle gärna se henne i ännu fler filmer.

Summa summarum var detta en redig film om kärlek, sorg och hämnd och jag är glad att jag sprang på den.

Som duo är Jennifer Lopez och Viola Davis kanonhärliga MEN jag tror att dom skulle kunna komma ännu mer till sin rätt om detta hade varit den polisfilm jag trodde den var. Tänk dessa två som nutidens Cagney & Lacey? Då skulle duo-betyget skjuta REJÄLT i höjden!

(Tips! Missa inte Jennifer Lopez som stenhård polis i TV-serien Shades of Blue. Fan va bra hon är alltså!)

 

Publicerat

Dagens duo: LILO & STITCH

Stitch är ett litet rackigt rymdmonster men det fattar inte Lilo, hon tror det är nåt gulligt husdjur hon fått på halsen. Ja, vad gör man inte när det enda man önskar sig i heeeela världen är en vän? Då får man ta det man får och i Lilos fall är det alltså experiment 626 från planeten Toro som rymt och hamnat på Hawaii, blir överkörd av en lastbil och misstagen för en hund och sen alltså såld som…hund…till lilla Lilo.

Lilos mamma är ensamstående och har nån socialtjänstfarbror med livvaktaraura efter sig, nån som kontrollerar om mamman är kapabel att ensam ta hand om sin dotter med allt vad som krävs av förvärvsarbete och uppfostran. Att Lilo är lite egen är en sak, men jag förstår inte problematiken att mamman skulle göra ett dåligt föräldrajobb. Jag tycker hon sköter sig så bra som man kan kräva.

Jag tycker det här är en mysig och trevlig film och jag tycker både Lilo och Stitch är störtsköna på varsitt sätt. Lilo är en egensinnig, lite klumpig och framåt tjej och Stitch är charmig med sin breda mun och tusen tänder som klapprar när han ”pratar”. För ”prata” kan han, liksom bygga San Fransisco av böcker och leksaker i ett HUJ och sen leka Godzilla i sin ensamhet. Scenen när han har en liten hawaiiskjorta och en ros i handen samt den när han spelar gitarr som Elvis får mitt hjärta att slå lite fortare. Han är bra gullig alltså.

Jag tycker det här är en utmärkt film för animerade filmälskare i alla åldrar. Att den lilla fina sången som flickan i Train to Busan sjunger är med även i den här filmen gör att jag får en liten extratår i ögat.

Lilo och Stitch som duo är egentligen bättre än filmen i sig. Dom är FINA ihop och dom klarar av saker tillsammans som dom inte kan göra på varsitt håll. Bästa sortens duo alltså!

Publicerat

Dagens duo: STANLEY & IRIS

Stanley (Robert De Niro) jobbar i bespisningen på kakfabriken där Iris (Jane Fonda) jobbar vid det löpande bandet. En dag på bussen hem blir Iris bestulen på handväskan innehållande bland annat veckans lönecheck och Stanley ser sin chans att leka lite ”manly-man” och springer efter. Nåja, handväskan och tjuven försvann världens väg men Stanley och Iris blev i alla fall presenterade för varandra och det var – som man säger – the beginning of a beautiful friendship.

Stanley & Iris är en film från 1990 men känns i många avseenden mycket äldre, kanske till och med som en 70-talare. Jag tänker mest på två scener som fick mig att fundera lite extra. I en scen slår Iris svåger hennes syster rätt i ansiktet och i en scen ger Iris sin tonårsdotter en hurring rätt ansiktet. Den sistnämnda scenen sker dessutom på ett sjukhus med folk runtomkring och okej att en sjuksköterska reagerar men det är knappast med några starka hårda ord. Såna scener skulle nog knappt gå att skriva in i en film nuförtiden, i alla fall inte om det är en karaktär som slår som man i nästa sekund ska känna empati för, alltså typ Iris.

Men både Stanley och Iris är ”mänskliga människor”, det vill säga har ett gäng fel och brister och en ansenlig livsryggsäck att bära på och nånstans är det DET som gör filmen intressant trots allt. Två vuxna människor som dras till varandra utan att egentligen våga. Iris har begravt sin högst älskade make och har klarat sig själv och barnen i många år och Stanley har en annan hemlighet att brottas med.

Jag har inte mycket till övers för Robert De Niro som skådespelare och jag hade gärna sett någon annan i hans roll även här MEN jag älskar Jane Fonda och då är filmen hemma! Hon är SÅ HIMLA BRA i allt hon gör och här har hon fått en roll att verkligen bita i.

Som duo är Stanley och Iris bra men dom är inte magiska. Jane Fonda ihop med egentligen vem som helst hade varit bättre men nu är det som det är. Personkemin finns inte riktigt men det är inte SÅ illa att jag inte tror på dom alls. En svag trea i duo-betyg får det bli.

Publicerat

Dagens duo: ELSA & FRED

Sure, bittre, buttre Fred (Christopher Plummer) har tvingats flytta. Dottern (Marcia Gay Harden) har sett till att det kommer en hemtjänstassistent och tittar till honom varje dag, något som Fred tycker är skit. Han vill vara ensam och han vill klara sig själv.

Freds fru är död och det är något Fred tar rätt lätt på. Enligt egen utsago hatade dom varandra nästan hela livet och således är frugan ingenting Fred saknar. Han verkar inte ens sakna henne som sällskap.

Den nya lägenheten ligger granne med Elsas (Shirley MacLaine). Elsa är Freds totala motsats i allt, hon är vivid, hon är spontan, öppen och full av livsglädje. Hennes yolo-mentalitet sprider så sakteliga av sig på Fred även om han är extremt motvalls – såklart. Han är ju gammal och gubbe och det är en amerikansk film, klart han ska vara fullkomligt omöjlig att tycka om och givetvis ska Elsa vara en sån stark och envis kvinna att hon inte ger upp hoppet om att få Fred att dansa och le.

Suck.

Jag tror jag är alldeles för ung för det här. Jag kan tänka mig att Elsas och Freds jämngamla tittare kan oooooo:a och åååå:a sig röda i ansiktet men jag är alldeles för urbota skittrött på lättkränkta gamla gubbar att jag har svårt att se det charmiga i dom även om det är Christopher Plummers trevliga ansikte som spelar en av dessa just idag. Däremot är det en bra kemi mellan honom och Shirley MacLaine.

Som filmduo är Elsa och Fred jättegulliga. Jag tror på dom och jag köper historien – även om jag inte gillar allt jag ser.

Publicerat

Nypremiär för veckotemat Dagens duo: FRANK AND CINDY

 

G.J Echternkamp (Johnny Simmons) vill bli dokumentärfilmare och vad är då bättre, smartare och enklare än att gräva där han står? Hans mamma Cindy (Rene Russo) är nämligen en övervintrad rockgroupie och hans styvfar Frank (Oliver Platt) spelade i gruppen OXO på 80-talet, ett one-hit-wonder-band som levde länge på den enda stora singeln ”Whirly Girl”.

Cindy och Frank har varit gifta i en herrans massa år men både G.J och jag som tittar kliar oss i hårbotten och undrar VARFÖR DÅ? Kanske kan G.J med en rullande filmkamera gräva sig in sina föräldrars liv litegrann och förstå sig på den där dysfunktionella relationen som från början faktiskt var en spirande kärlekshistoria.

Rene Russo är förjäkla bra alltså! Det känns som att hon upplever lite av en revival efter att hon dom senaste åren fått en hel del sköna roller att bita i. Tänk bara på Nightcrawler! Filmmässigt är dagens film ingen som tar sig till historien men den var sevärd under tiden, om än lättglömd.

Som kärlekspar och duo sprakar det kanske inte om Rene Russo och Oliver Platt men å andra sidan, dom två ihop är långt mycket mer trovärdiga än Russo och Robert DeNiro i The Intern…

 

 

.

Det finns många duos att ta sig an i filmvärlden, så pass många att jag bestämde mig för att återvända till ett veckotema jag hade i början av 2016. Vill du se vilka filmduos jag redan skrivit om – klicka här. Nästa tisdag kan du se en ny sådan här på bloggen.

 

Publicerat

Dagens duo: SPIES & GLISTRUP

Jag har precis köpt en bok som heter 100 balla ställen i Stockholm av Valle Westesson. I den finns ett kapitel om ett ufohus på Torö som den danske resebyråmagnaten Simon Spies byggde på 60-talet.

”Simon Spies gjorde många provokativa och knäppa saker. På Torö anställde han till exempel ett harem: tio kvinnor vars uppdrag var att gå runt nakna och vara redo när han var sugen på mys. Varje dag lät han dessutom flyga in de danska dagstidningarna med ett privatplan som släppte lektyren från ett flygplan ovanför huset. Sedan åkte planet tillbaka till Danmark.”

Föga förvånande, det där ufohuset lockar mig. Jag vill inte bara smyga dit, jag vill typ BO där. Jag fick även en snabb idé att den där Simon Spies intresserade mig, jag menar, en man som lyckas få igenom ett svindyrt klotrunt betongbygge mitt i Stockholms skärgård måste vara något alldeles extra. Av denna anledning blir jag jätteglad när jag hittar filmen Spies & Glistrup på triart.se. Utan att ha svinkoll på vare sig herr Spies eller Mogens Glistrup hyr jag filmen. Fan alltså. Ibland borde man googla – först.

Om Jimmie Åkesson och låt oss säga…Bert Karlsson…var kompisar, skulle du vilja se en långfilm om deras vänskap? Inte? Frågan är vem som tror att vänskapen mellan Glistrup (som startade den nationalistiska liberala Fremskridtspartiet) och hans forna klasskamrat och – som sagt – resebyrårikisen Simon Spies är så mycket mer tittvänlig. Danskarna kanske, inte vet jag.

Jag tycker filmen är ovärdig. Den är ovärdig att titta på, ovärdig att någon lagt ner tid och pengar på att producera, ovärdig att bry sig om. Fan alltså vilka grisiga män filmen handlar om! Satans äckliga. Orka engagera sig i dessa gubbslem… Jag läser om boken istället och planerar för mysiga utflykter i Stockholm i sommar.

Spies och Glistrup som duo? Jag skiter i dom, SKITER i dom.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

Dagens duo: LIV & INGMAR

Av någon anledning tyckte den indiske dokumentärfilmaren Dheeraj Akolkar att det var en spännande idé att göra en film om relationen mellan Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Bara det är spännande. Tanken liksom. Hur kom han på det? Att han lyckades genomföra det, coolt som tusan tycker jag.

I nittio minuter får vi, med Liv Ullmann som ciceron, följa med in i det innersta av en relation som varade i 42 år, fram till Ingmar Bergmans död. Den pendlade mellan stor passion, äkta kärlek, föräldraskap, svartsjuka, stormande gräl, respekt och den totala motsatsen, samvetskval, åldersskillnad, ensamheten på Fårö och till slut, en vänskap starkare än livet själv.

Jag tittar förundrat på filmen, jag hör Liv Ullmann så korrekt och stämningsfyllt som möjligt (på engelska) försöka beskriva sina känslor för denne Store Man och jag tänker att jag saknar den andra halvan. Jag hade velat höra Ingmar tala om Liv, hans syn på deras förhållande, hans stora ord om denna kvinna som kom att betyda så mycket för honom under nästan halva hans liv. Men filmen gjordes 2012 och Ingmar dog 2007, det är liksom kört. Tyvärr. Inget att göra åt men synd är det.

Det jag bär med mig starkast från filmen är det underbara huset på Fårö, känslan det måste vara att bo så nära havet i ett sådant kargt landskap och med så mycket obehandlat trä på innerväggar och tak. Och Dheeraj Akolkar såklart. En spännande filmare. Jag tror det kan vara värt att leta upp filmen han gjorde efter denna, Let the scream be heard. Den handlar om den norske konstnären Edvard Munch och hans tavla Skriet. Han tycks ha fastnat häruppe i Norden den gode indiern Dheeraj.

Det är klart det är en fascinerande duo Liv och Ingemar. Starka känslor, starka band. Mytiskt nästan – och mystiskt. Jag blir inte klok på vad det var hos denne Bergman som lyckades få så många kloka starka kvinnor att falla som furor trots att han inte betedde sig särskilt schysst. Vad hade han som var så speciellt? DET hade jag velat få svar på i den här filmen.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Filmitch har läst en bok om Ingmar Bergman som kanske kan fördjupa just detta ämne än mer. Här hittar du den.

Publicerat

Dagens duo: ROMEO & JULIA

När både Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan simultant svandyker ner i Shakespeare-poolen och ger honom fullt utrymme på sina bloggar under samtliga söndagar i mars så svischade jag om lite i mitt måndagsschema, även jag hade nämligen ett litet Sheakspearerelaterat inlägg på lut.

1595-1596 skrev William Shakespeare pjäsen The Most Excellent and Lamentable Tragedy of Romeo and Juliet och fyrahundra år senare hamnade historien i den australiensiske regissören Baz Luhrmanns händer.

Alltså det här var en sån jäkla cool film när den kom. Jag såg filmens första tio minuter på repeat på VHS, spolade fram och tillbaka, fram och tillbaka, wow alltså. Klippning, bokstäver, färger, musiken, allt var så härligt annorlunda. Nu ser jag filmen och skrattar i byxan. Var det inte 1996 filmen hade premiär? Det känns som…1936. Filmen är så jäkla lökig alltså, den känns mer som en parodi än en tragedi och jag kan inte ens se det jag förut tyckte var så ballt. Luhrmanns Strictly Ballroom (från 1992) och Moulin Rouge (från 2001) håller betydligt bättre, det är en enorm klasskillnad.

Om någon mot förmodan inte redan vet vad Romeo och Julia handlar om så handlar den om två adliga familjer boendes i Verona där Romeo tillhör släkten Montague och Julia släkten Capulet. Familjerna ligger i fejd med varandra men när Romeo (i filmen spelad av Leonardo DiCaprio) och Julia (Claire Danes) blir kära i varandra tror och hoppas dom på att familjerna kan bli sams. Ungdomlig naivitet kan vara så….förödande. Samtidigt så….vacker.

Det bästa med filmen är samspelet mellan Leo och Claire. Kärleken dom emellan känns verkligen äkta. Leo har en cool flottig lugg och Claire ler med ögonen. Lite överspel här och där kan jag ha överseende med. Men resten. Filmen som helhet. *skakar på huvudet* Baz, vad hände där egentligen? Och Lovefool med Cardigans, det var så STORT att ett svenskt band hade med en hitlåt i en film. Hade vi varit med om det sedan Roxettes hemska ballad i Pretty Woman?

Filmen må vara ett magplask men Romeo och Julia som duo är i det närmaste perfekt. Två söta unga människor, tokkära i varandra, tillsammans mot världen. Jag kan inte värja mig mot sånt.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

Dagens duo: MR PEABODY & SHERMAN

”Det heter var är vi men vart är vi på väg.”

Alla vi fans av På spåret tänker osökt på Kristian Luuks trygga stämma när vi hör denna mening, hur han sitter bakom skrivbordet i TV-studion och guidar lagen och oss tittare genom resor till när och fjärran. Men vad händer i hjärnan när en vit liten glasögonprydd hund säger samma sak – med Kristian Luuks röst? Jo det ska jag tala om, det blir trubbel i hjärnan.

Krocken mellan en liten hyperintelligent hund och Kristian Luuks röst höll i sig genom hela filmen för mig. Inte så att rösten inte passade, den kanske passade för bra? Jag hade svårt att tänka bort synen av Luuks görande röstpålägg i en studio med filmen svischande förbi. Men det kanske bara är jag? Jag är kanske för betuttad i På spåret helt enkelt?

Nåja. Bortsett från det jag inte kan bortse ifrån är Mr Peabody & Sherman en rätt trevlig film. Jag gillar det pedagogiska i filmen, att uppmärksamma barn (och vuxna) faktiskt kan lära sig ett och annat om både historia och naturvetenskap, sånt går hem hos mig. Mr Peabody är en vetenskapsman av sällan skådat slag, han är dessutom pappa till Sherman, visserligen ”bara” en adoptivpappa men ändå.

Det görs till en ganska stor grej i filmen att en hund genom domstolsbeslut fick adoptera ett barn och det är ju finemangs att en hund kan få bli pappa på detta sätt men kan inte Sherman kalla Mr Peabody för pappa då? Nej det kan han inte. Han säger ”Mr Peabody” ungefär en ziljon gånger när han tilltalar sin far och ja….det stör jag mig på.

Men förutom Mr Peabody hit och Mr Peabody dit och röstkrocken i skallen tycker jag om filmen. Det är fullt ös hela vägen, det är tidsresor både hit och dit och fram och tillbaka och vi får besöka både Marie Antoinette i Versailles, president Washington, faraonernas Kairo och renässansens Italien. Klart sevärd för alla åldrar alltså.

Mr Peabody och Sherman lär aldrig bli någon ikonisk duo. Den där lilla hunden gillar rampljuset alldeles för mycket för att låta Sherman bli något annat än en skuggfigur bredvid honom, om än en adopterad och älskad sådan.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

Dagens duo: FRANCES & GLORIA

Jag tror det här är första gången i bloggens drygt femåriga historia som det inte går att hitta en filmposter med korrekt titel. Alltså, det går bara går inte. Filmen är så hemlig att inte ens originalaffischen finns på IMDb.

Bye Bye Blondie är i alla fall originaltiteln på filmen som på svenska heter Frances & Gloria. Eftersom jag normalt sett använder mig av svenska titlar i blogginläggen så tycker jag att filmen gills i detta tema. Så får det bli.

Frances (Emmanuelle Béart) är en välskräddad, gift och lyckad TV-personlighet med ett eget konstprogram. Gloria (Béatrice Dalle) är temperamentsfull, svartklädd, yvig och har inte riktigt hittat rätt i livet. När Gloria blir utkastad av pojkvännen Bernhard har hon ingenstans att sova men en vän hjälper till. Samtidigt, av en slump, möter hon Frances.

Men kanske är det ingen slump? Frances har nämligen letat efter Gloria, länge. Dom båda hade ett passionerat förhållande i tonåren när Frances var en ung sökare och Gloria en utåtagerande punkare som åkte in och ut på psykavdelningar.

Det finns en hel del anledningar till att denna film inte är bra. För det första är hoppen mellan nutid och dåtid inte bara meningslösa, dom är övertydliga och dåtidens Frances och Gloria spelas av två skådespelare som varken är bra eller speciellt lika sina äldre versioner. För det andra, den första wow-känslan jag kände när jag hittade en film med två så balla kex som Béart och Dalle i huvudrollerna förpassades snart till en slags morrande gäspning.

Jag står helt enkelt inte ut med Béarts (på senare år) frivilliga transformering till anka. Hon har ett duckface som fan inte är rimligt. Läpparna och delar av kinderna sticker ut (i profil) så det är det enda man ser, alltså denna supervackra människa som fallit för nutidens förstoringsmode, det är så….synd. Béatrice Dalle är däremot svincool fortfarande. Gluggen mellan tänderna är kvar, hon ser helt enkelt ut som en äldre version av sig själv i Betty Blue, vilket borde vara så naturligt att man inte ens tänker på det men så är det inte, tyvärr.

Problemet med Béart och Dalle är att mötet dom emellan är så häftigt på pappret men i filmen blir det ”bara” Béart och Dalle som försöker kyssas så naturligt dom kan – vilket inte går speciellt bra. Det är knappt det går att titta utan skämskudde.

Det tredje problemet är regissören Virginie Despentes. Hon har inte gjort så värst mycket mer än denna film och Baise-moi, filmen som får symbolisera nånslags ”ta ingen skit-mentalitet” för kvinnor och jag tror kruxet med henne är att hon har en jäkla massa att säga men att film inte är hennes bästa uttrycksform. Hon kanske borde skriva debattartiklar, teckna seriestrippar, uppföra en balett, göra nånting annat än film – tack.

Att filmen klarar sig från det lägsta betyget är enbart på grund av Béatrice Dalle. Jag vill se mer av henne.

Frances och Gloria som duo? Nej. Inte bra. Duos funkar bara när man känner att dom ÄR en duo, att dom är bättre tillsammans än var för sig. Så är det inte här. Det kan bara inte bli godkänt, inte på en fläck.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

 

 

Publicerat

Dagens duo: BERNARD OCH BIANCA

Jag lyssnade på sagan om Bernard och Bianca sååååå många gånger när jag var liten att nu när jag ser filmen i vuxen ålder minns jag hela dialogen och vartenda ljud, jag kan det utantill rent reflexmässigt. Ganska läskigt egentligen vad barndomssagor sätter sig. Just därför är det ganska svårt att se filmen helt objektivt. Sån tur att jag inte behöver göra det.

Här är berättelsen om Bernard och Bianca, två möss som jobbar på den internationella räddningskåren Hjälpa. Det är en djurisk variant av FN skulle man kunna säga och huvudkontoret är faktiskt beläget i FN:s huvudkontor i New York, med ingång genom ett litet hål i väggen.

Det har hittats en flaskpost från en flicka som heter Penny som ber om hjälp och en tuffa musquinnan Bianca och den försiktige vaktmästaren Bernard från räddningskåren bestämmer sig för att försöka hitta henne.

Penny bor på barnhem och drömmer om att bli adopterad av en riktig familj. Med ledsen blick ser hon dom sötare småflickorna försvinna från barnhemmet med sina nya föräldrar, själv blir hon kvar med nallen Teddy som enda trygghet. Penny är ett enkelt byte för den onda Madame Medusa, tanten som kidnappar Penny för att få henne att klättra ner i en brunn och leta reda på skatten som finns därnere, den stora diamanten Djävulsögat.

Jag älskar den här historien! Den har alla ingredienser som gör en tecknad film sevärd för alla åldrar. Den är spännande, den är har karaktärer jag bryr mig om, den har med små charmiga filurer som värmer hela hjärtat (ljudet när trollsländan Evinrude blir andfådd till exempel, så jääääävla sött!), den har bra musik, fina låtar, den är sorglig, den är rolig, den är väldigt mörk för att vara en Disneyfilm, den tar upp frågor som kan bli samtalsämnen långt efter att filmen är slut och den är precis lagom lång.

Säg den Disneyfilm (förutom denna) som lyckas få in ämnen som dåligt självförtroende, flygrädsla, ensamhet, ondska, psykopati, sociopati, ångest och vidskeplighet och samtidigt baka in empati, styrkan i att hjälpas åt, framtidsdrömmar, kärlek, samhörighet och läskiga krokodiler.

Jag skulle helt enkelt säga att Bernard och Bianca har allt!

Som filmduo är Bernard och Bianca lite som Yin och Yang. Dom kompletterar varandra och dom tycker om varandra men jag kan inte säga att det sprakar nån het passion mellan dom direkt, jag vet inte ens om det är det som är meningen. Bernard och Bianca känns som två väldigt goda vänner som gillar varandras sällskap.

 

 

.

.

Publicerat

Dagens duo: ALEX & EMMA

Jag kände för att se en tämligen harmlös romcom och döm om min förvåning när jag hittade Alex & Emma på Viaplay. En Rob Reiner-myspysfilm med charmtrollet Kate Hudson och Luke Wilson, det skulle kunna vara huvudet på spiken just idag men det var det inte. Verkligen fucking not!

Alex Sheldon (Wilson) är en författare som fått skrivkramp och Emma (Hudson) är en flink stenograf. Hon ska stenografera hans prat så att boken går fortare att få klar —> Alex får pengar —> Alex kan betala nåt bus som hotar honom med döden.

Nämenalltså det här är bara SÅÅÅ lamt! Ena sekunden befinner sig filmen i Alex lägenhet, man får se honom gå fram och tillbaka och försöka värka fram ett manus och en menlös brunhårig Emma som skriver och skriver och ska försöka stava rätt till det svenska förnamnet Y-L-V-A. I nästa sekund blir det nån slags återblickar/klipp till historien som Alex just nu berättar där han agerar huvudpersonen i boken.

Gäääääääsp.

Det här är inte sevärt även om jorden skulle sprängas och det enda som fanns kvar var en ensam människa, en TV och Alex & Emma på DVD.

Nej. Nej. Neeeeeej. Den här duon är lika karismatisk som om en tall och en gran skulle flirta med varann i skogen.

 

 

.

Publicerat

Dagens duo: TURNER & HOOCH

Jahopp, då sitter man här på pottkanten igen och dinglar med både ben och bara fötter ner i en pöl med ljummet kiss.

Precis så känns det när jag närmar mig hundfilmer. Hundar alltså, vilken jävla uppfinning det är egentligen. Tänk om den som kom på hunden visste vilken trend den skapade, då hade hen troligtvis tagit patent på produkten och kunnat dingla med benen i mer exklusiv väta än jag, troligtvis även med mer än Minecraft-pengar på banken.

Men jag är bara en enkel bloggare som gillar att utmana mig själv och det krävs mer än en jycke med Cujo-aura och lite urin mellan tårna för att jag ska banga en film så perfekt för ett duotema som denna.

Turner & Hooch, denna actionhundkomediklassiker från 1989 med en mycket ung och extremt pedantisk Tom Hanks som Scott Turner i blå skjorta och slips som efter mordet på en gammal gubbe tar hand om gubbens hund, det där dreggliga aset som lyssnar till namnet Hooch.

Jag såg Turner & Hooch första gången på VHS i början på nittiotalet. Då hade jag inte en tanke på att den var gapig, att Tom Hanks stylist måste vara blind, att Hooch var SÅ pass anskrämlig eller att filmen befinner sig i en synnerligen egen genre. Polis-drama-mord-mysterium-komedi-with-a-slice-of-missförstått-husdjur, inte att leka med direkt. Försök bena ut den om du kan.

Men som en sucker för 80-talsfilm räcker det att jag hör saxofonslingan till förtexten för att bli lite fuktig i ögonvrån. Filmen har nåt och detta nåt i det här fallet spelar enbart på min nostalgi. Jag tycker inte att filmen är bra men jag tycker den är ganska mysig.

Hur funkar kombinationen man och hund som duo i en film som denna? Ja vad tusan ska man säga, det är klart kombon funkar. Tom Hanks är charmig och hunden är ful men vad jag än tycker om fenomenet husdjur i allmänhet och hund i synnerhet så fattar jag att hundälskare antagligen ääälskar det här.

Kanske sitter nån med huvudet på sned och knaprar Frolic Mini som smågodis nu, nån som drömmer om en egen hund eller helt enkelt bara är mer än lovligt galen i just hundfilm. Det är bra att det finns film för alla sorter, för alla smaker och det är skönt att man kan välja bort det man inte gillar. Eller så kan man sätta sig på pottkanten och svaja.

Som filmduo får dom i alla fall godkänt, Turner & Hooch.

Publicerat

Dagens duo: KATE & LEOPOLD

Året är 1876. Leopold (Hugh Jackman) är Hertig av Albany och lever ett högadligt liv. Under en fest lägger han märke till en mystisk man med kappa och kamera (Liev Schreiber) och Leopold följer efter honom. Det hela slutar med att dom ramlar ner från en byggnad och vaknar upp i en lägenhet i nutidens New York.

Den mystiske mannen visar sig heta Stuart, han bor granne med sitt ex Kate (Meg Ryan) och har kommit på nåt slags ”tidshål” som han själv använt sig av men nu tvingas även Leopold acklimatisera sig till fjärrkontroller, hundbajspåsar och modern dejtingteknik. Eller så gör han inte det sistnämnda utan fortsätter med sin grej, att vara en riktig gentleman, uttrycka sig korrekt och trevligt samt skriva brev med fjäderpenna.

Jag har sedan länge vetat att det här med tidsresor egentligen inte är min grej, det är ingen favoritgenre i alla fall, men det hindrar mig inte från att idogt försöka omvända mig själv. Men det är sällan jag lyckats bli superengagerad i tidsresefilmer och den här filmen är tyvärr inget undantag. Det blir liksom mest otroligt och …larvigt.

Meg Ryans Kate och Hugh Jackmans Leopold som duo, vad ska man säga? Hugh Jackman är ung, snygg och väldigt lätt att tycka om. Meg Ryan är en lite plastigare variant av sitt forna jag, men fortsätter charma sin publik genom att dratta på ändan och va vrålsnygg i håret. Kemin dom emellan lämnar en hel del övrigt att önska och i en film som denna är brist på romantiska vajbs verkligen inte ett plus. Så det kan inte bli godkänt.

 

 

–