Jag minns det som sommar när jag såg Benny & Joon på bio. Varmt var det i alla fall. Jag minns det som vinter när jag såg om Benny & Joon. Kallt var det i alla fall. Det är konstigt det där att yttertemperaturen ibland känns så viktig när man ska sammanfatta en filmupplevelse, det har ju liksom ingen betydelse alls egentligen. Man lider sällan av stekande sol i en biograf och man sitter sällan i snödrivor hemma i soffan.
Jag tyckte om Mary Stuart Masterson jättemycket på 80- och början av 90-talet. Hon var så himla bra både i Some kind of wonderful, En bädd av rosor och Stekta gröna tomater. Jag skulle nog tycka om henne fortfarande om hon bara fick några intressanta roller.
I Benny & Joon spelar Mary Stuart Masterson Juniper ’Joon’ Pearl, en ung tjej vars personlighet karakteriseras av hennes psykiska ohälsa. När hon träffar Benny (Johnny Depp) är det som att hon hittar hem. Den excentriske Benny vars stora idol är Buster Keaton blir hennes själsfrände.
Jag tycker det här är en fin liten film, färgstark, mysig och kanske till och med viktig. Viktig är det sämsta ord man kan använda i en recension, jag veeet, men det struntar jag i för filmen känns just det. Viktig.
Johnny Depps Benny och Mary Stuart Mastersons Joon är fina ihop, dom känns liksom…tecknade. Animerade. Dom är söta, gulliga och rara i alla sina konstigheter och jag tror på dom som ett par. Personkemin är helt enkelt jättebra.
.
