I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.
Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.
Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.
Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody – bara för att.
Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.
