Etikett: Dakota Fanning

Publicerat

OCEAN´S 8

 

Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Sarah Paulson, Rihanna, Mindy Kaling och Awkwafina, där är huvudrollsinnehavarna i Ocean´s 8, den kvinnliga varianten av Ocean´s Eleven, Ocean´s Twelve och Ocean´s Thirteen. Det är alltså ingen George Clooney så långt ögat når den här gången, ändå finns hans Danny Ocean med – in spirit.

Danny Ocean är nämligen död och hans syster Debbie Ocean (Bullock) har precis släppts ut ur fängelset där hon avtjänat ett femårigt straff för stöld. Före detta pojkvännen tjallade på henne och nä, hon är inte glad. Men som den Ocean hon är (heist-hämnd runs in her veins) har hon givetvis använt dessa fem år till att i detalj komma på den ultimata hämnden OCH bli rik som ett troll på köpet. Då hon inte litar på män (längre) bestämmer hon sig för att anlita dom bästa av dom bästa av kvinnligt kön för att sätta sin plan i verket.

Jag tror det är svårt att känna sig besviken efter att ha sett Ocean´s Eight. Man får precis det man förväntar sig, ytlig, snygg, lättsmält underhållning och en KLASE balla brudar. Det finns liksom inte så mycket mer att säga om det. Det här är ingen film man analyserar, man ser den en fredagkväll och passar på att njuta av livet en stund. Gott nog. Ibland.

Publicerat

BRIMSTONE

Det kom ett mejl från en podlyssnare vid namn Malin. ”Har just sett Brimstone. Måste ses. Sanslöst intensiv.”

Dagen efter läste jag Filmitch-Johans recension av samma film. ”Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.”

Återigen dagen efter sätter jag mig i soffan och klickar på play och har egentligen ingen aning om vad som väntar annat än att jag hoppas att jag ska bli lika bortsvept som Malin och Johan. Exakt två och en halv timme senare är jag med i matchen igen. Vad fan var det jag just såg? Är det nån som skojar med mig? Får man göra såna här filmer, är det ens lagligt?

Jag har sån jävla puls att det blir svårt att somna och när jag väl gör det tar sig filmen in i mina drömmar och det min vän som läser detta, det är nåt som inte har hänt på över trettio år. Brimstone är nämligen så obeskrivligt obehaglig att jag märker att jag försöker klä på mig nån form av Iron Man-dräkt för att stå ut medans jag tittar men inte ens det hjälper. Filmen tar sig in.

Historien om den unga kvinnan (Dakota Fanning) berättas med fenomenal fingertoppskänsla av regissören och manusförfattaren Martin Koolhoven och han delar upp den i fyra delar som inte visas i kronologisk ordning. Detta är ett tilltag som kan kännas jobbig men endast på grund av att hjärnan behöver arbeta och lägga ett pussel som med facit i hand gör att jag ler och faktiskt – hur absurt det än låter – blir fullständigt förälskad i denna film.

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu.

Om det är någon som ifrågasatt Dakota Fanning och hennes skådespelartalang blir mitt tips att se den här filmen. Detsamma gäller Guy Pearce som aldrig varit en kille i min bok men här, här…..fy fan för i helvete vilken ond man han spelar! Emilia Jones (som spelar Dakota Fannings roll som ung) är en tjej vi definitivt kommer se mycket av framöver. Hon är helt förtrollande tycker jag och påminner  utstrålningsmässigt om en ung Cara Delevingne (och hon är faktiskt precis tio år yngre, Emilia är född 2002, Cara 1992).

Som självständig, tänkande, empatisk kvinna anno 2018 är det en ren plåga att se den här filmen MEN det är en plåga man inte ska varken förkasta eller förringa. Men filmen tar, det gör den och den tär, också. Samtidigt är det precis denna typ av film jag önskar springa på från tid till annan, en film som får en plats i mitt filmhjärta och som med en smärtsam hulling alltid kommer hålla sig kvar där.

Betyget är lika självklart som min genuina avsky för denna films manliga huvudkaraktär. Jag hatar honom verkligen. HATAR honom så jävla hårt.

Filmen finns att se på bland annat C More. Se den. GÖR DET BARA!!
Och som ett brev på posten måste jag givetvis uppdatera min topplista för 2016 efter att ha sett den här filmen. 2016 som redan innan var ett sjukt starkt filmår, det är trångt om platserna på listan och bubblarna är jättemånga men Brimstone tog sig bra långt upp. Bra långt. Här är en länk till Filmåret 2016 a la mig.

Publicerat

AMERICAN PASTORAL

Har alla kids som glider runt på stan på kvällar och nätter föräldrar som inte bryr sig? Kan ”perfekta” föräldrar få riktiga skitungar till barn? Jag vet inte om det är riktigt DEN frågeställningen American Pastoral vill trycka in i hjärnan på mig som tittar men det är där jag hamnar. Föds barn onda? Hur mycket ansvar har föräldrar för elände ens barn tillskansar andra och när det hemska händer, hur går man vidare, som en familj? Är det ens möjligt?

Swede Levov (Ewan McGregor) är så nära på en perfekt snubbe man kan komma. Duktig idrottsman, framgångsrik handsfabrikör, blond och snygg, kanske den vackraste juden i stan och sen gifter han sig med en skönhetsmiss också! Visserligen är Dawn (Jennifer Connelly) inte judinna men hon lyckas övertala Swedes principfasta far att få gifta sig med hans son ändå. Trots allt. Trots att hon krävde att deras eventuella framtida barn skulle döpas. Hon var alldeles för dock-lik för att den framtida svärfadern skulle kunna säga nej.

Dottern Merry (Dakota Fanning) blir inte så vacker som sin mor och heller inte lika smart som sin far, det känner hon. Hon griper efter halmstrån för att synas och glänsa, en psykolog tror till och med att Merrys grava stamning beror på en känsla av underlägsenhet. Att Merry vill få sina föräldrar att känna sig obekväma. Att hon inte kan tävla mot föräldrarna och därför tar till andra trick.

Merry är en arg tonåring, frustrerande förbannad, hela hela tiden. Hon är högljudd och politisk engagerad, starkt emot orättvisor och Vietnamkriget och hon är inte rädd för att säga sina åsikter. När det lokala postkontoret sprängs och en person dör i attentatet visar det sig att det är Merry som placerat bomben  – och sen försvinner hon.

Det är fem nominerade till Bästa kvinnliga biroll på Oscarsgalan om några veckor och Dakota Fanning är inte en av dessa. Det är jättekonstigt tycker jag. Hon gör något stort av den lilla roll hon har. Jennifer Connelly och Ewan McGregor sköter sig också, det är stabila skådespelare så jag är inte förvånad. Kanske är jag mest förvånad över att Ewan McGregor valt att göra just denna film som sin regidebut.

Filmen är exemplariska en timme och fyrtioåtta minuter men borde kanske ha varit lite längre och DET är det inte ofta jag tycker. Utan att ha läst boken som filmen är baserad på så känns det tydligt att många delar är bortplockade och jag tror filmen hade vunnit på att vara lite…mastigare. Mustigare. Lite MER helt enkelt. Nu är den mest fokuserad på pappa-rollen vilket kanske är naturligt med tanke på regissören men det finns fler karaktärer i historien som hade kunnat få ta mer plats. Men hur jag än vänder och vrider på allt så tycker jag det är en BRA film.

Publicerat

EVERY SECRET THING

Ronnie och Alice är två små tjejer, båda lite utstötta och annorlunda, dock på olika vis. Ronnie är en udda enstöring, Helen den lite mulliga som kör med sin mamma Helen (Diane Lane) och verkar gilla att bli behandlad som prinsessan på ärten. Helen verkar dock tycka (mer) om Ronnie och ”tvingar” flickorna att umgås.

På väg från ett kalas går nånting jättefel. Ronnie och Alice går förbi ett hus med ett skrikande barn i en vagn och ingen vuxen människa syns till. Helt sonika tar dom barnet, rövar bort det och ett tag senare hittas den lilla babyflickan död. Både Ronnie och Helen döms till sju års ungdomsfängelse och när filmen drar igång på riktigt är tjejerna ute från fängelset, har precis fyllt 18 och försöker på varsitt sätt hitta tillbaka till nån form av vanligt liv.

I samma veva försvinner ännu ett barn spårlöst och vilka blir misstänkta? Jo, Ronnie (Dakota Fanning) och Alice (Danielle Macdonald) såklart. Utredningen hamnar på den målmedvetna polisen Nancy Porters (Elizabeth Banks) bord och det är inte en kvinna som backar i onödan.

Om man bryr sig om A-märkning och Bechdeltest så är det här en film som kammar hem full pott. Manuset är skrivet av min favorit Nicole Holofcener efter en roman av Laura Lippman och filmen regisserad av Amy Berg (hennes långfilmsdebut).

Männen i filmen spelar andra fiol på alla plan, dom som är med är egentligen inte med av någon direkt anledning och hade kunnat strykas helt utan någon märkbar skillnad för filmens handling/känsla.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: NATTEN

Om jag bara kunde förklara hur gärna jag hade velat dissekera Nightcrawler till det här temat. Jag hade velat se filmen fram och tillbaka med lupp, pausa, zooma in, läsa på fakta, gräva, fixa och dona – samt ta reda på om regissören och manusförfattaren Dan Gilroy skrev Nina Romina-karaktären med frugan Rene Russo i åtanke eller om det bara var en lycklig slump att hon fick rollen. Det var min plan A, jag hade höga ambitioner. Tyvärr fick jag inte ihop tillräckligt med fritid för att skriva inlägget så ingående nördigt som jag önskat och lägger det därför på is för nu och gräver istället fram Plan B ur backfickan.

Plan B är en film jag funderat på att se ett tag men inte fått tummen ur. Jag har sett två av regissörens tidigare fyra filmer, Wendy and Lucy samt Meek´s Cutoff och ingen av filmerna har fallit mig i smaken. Men skam den som ger sig och med min nyfunna betuttning i Jesse Eisenberg kanske det går bättre den här gången? Vem vet? Dagens film är skriven och regisserad av Kelly Reichardt och har den för temat perfekta titeln Night Moves.

Dena (Dakota Fanning) jobbar på ett spa där medelålders vita kvinnor går för att….bada? Det ser inte så värstans skönt och/eller mysigt ut, jag får mer känslan av kallvatten i poolerna men det gör säkert gott i behövande kroppar och är antagligen ett miljömedvetet, ekologiskt och energisparande spa på alla sätt och vis. Josh (Jesse Eisenberg) jobbar på en självförsörjande bondgård och känns nervös. Dena är inte heller helt lugn, hon kliar sig på armen när det blir lite för mycket, nån form av stresseksem kan jag tro.

Dena och Josh är miljöaktivister och får kontakt med Harmon (Peter Saarsgard) för att kunna genomföra ett attentat. Dom köper en båt – Night Moves (inget kvinnonamn här inte) – och sätter planerna i verket (planerna var redan igång när filmen börjar).

Precis som i Reichardts andra filmer är det inga flådiga, piffade och fixade skådespelare man får se, nej här är det så basic som-gud-skapade-oss att det känns som det stått stora skyltar med överstrukna schampooflaskor på inspelningsplatsen. Allt är filmat i neutralt beige-grå skala, musiken är långsam och lågmäld (precis som i Reichards andra filmer) och alla tre skådespelarna är egentligen helt perfekta i sina roller.

Hur funkar då filmen sett till temat? Bra skulle jag säga och det beror inte enbart på titeln. Ungefär halva filmen utspelar sig på natten och det är dom scenerna som är absolut bäst. Mörkret, den lite suggestiva plingplongmusiken i bakgrunden, stressade miljömedvetna terrorister med kluvna toppar, klädda i ekobomull. Och Jesse Eisenberg. Han är riktigt bra här.

Men det verkar inte spela någon större roll vad Kelly Reichardt bestämmer sig att göra film om, hundägande, western eller ekoterrorism, hon gör det på sitt sätt och det sättet klickar inte riiiiiktigt med mig. Night moves är dock den av filmerna som klickar bäst, den är faktiskt inte så dum alls. Dessutom fick musiken mig att påminnas om Cold in July och det är inte så pjåkigt. Riktigt bra musik! Efter lite efterforskning visade det sig dessutom att dessa båda filmer faktiskt har samma kompositör: Jeff Grace.

”Vi blir iakttagare, bakom ett lager av det andra livet som alltid pågår” skriver Hynek Pallas om filmen i SvD och ger den en 4:a och i DN skriver Kerstin Gezelius att Reichardt ”skapar en nästan outhärdlig spänning. På indie-vis, inte på genre-vis” och ger också filmen en 4:a.

Idag skriver resten av filmspanargänget också om NATTEN. Klicka på länkarna nedan för att läsa mer.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Absurd Cinema

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: NEW MOON

Varning för spoilers i texten!

Bella (Kristen Stewart) fyller 18 och börjar känna sig gammal. Hon är ett helt ÅR yngre än Edward (Robert Pattinson) – tror hon – men han erkänner att han är 109. Då får hon ångest för att hon inte borde dejta en sån gammal gubbe.

Edward börjar så smått inviga Bella i vampyrernas liv och leverne, hur det funkar, regler, lagar och sånt men den enda han är riktigt rädd för är Bella, hon är den enda som kan skada honom. Romantiskt sagt såklart och i ett annat sammanhang hade jag antagligen sagt ååååhååå och torkat bort en tår ur ögonvrån men nu känns det mest som ungdomsfloskler, som ”sånt man säger”, även om han ser väldigt trovärdig ut när han säger det.

New Moon fortsätter där Twilight slutade och nu har jag vant mig liiite vid Robert Pattinson och hans mjöliga ansikte. Jag undrar om hans och Kristen Stewarts förhållande i verkliga livet tog fart på riktigt under inspelningen av denna film för det känns som en stor skillnad i personkemi och ”sprak” om jag jämför denna med både föregångaren och filmerna som komma skall.

Edward bestämmer sig för att lämna Bella. Han vill inte inviga henne, vill inte göra henne till vampyr och alla som någon gång varit ung och kär kan säkerligen förstå Bellas ledsenhet och nattliga ångest. Vad gäller dessa delar så tycker jag filmen funkar bra. Det är när man ser Taylor Lautner i indianfrilla uppsatt i tofs som jag känner skrattet bubbla upp i magen. Taylor Lautner alltså, ett komiskt geni och han vet inte ens om det!

New Moon är en MYCKET bättre film än jag trodde på förhand och jag erkänner att jag hade taggarna ute som tusan under en stor del av filmen, vägrade inse det jag faktiskt kände, att filmen är….okej. Det är lågmäld musik, inte så mycket (dåliga) effekter och – jämfört med första filmen – någorlunda schysst kemi mellan huvudpersonerna. Var det ungefär vid den här tiden Stewart och Pattinson blev ett par på riktigt?

Att det inte gick att hålla resten av filmerna på samma nivå som denna gör mig faktiskt ganska… förbaskad.

Från och med idag och resten av Twilight-veckorna kommer även Sofia skriva om denna saga. Den här veckan och nästa handlar det om böckerna och här är hennes första inlägg.

Publicerat

NIO LIV

Sandra (Elpidia Carrillo) har suttit i fängelse i över fyra månader när hon äntligen ska få träffa sin lilla dotter. I ett snabbköp möter den höggravida Diana (Robin Wright Penn) sin ungdoms stora kärlek och det river upp känslor hon inte riktigt var beredd på.

Holly (LisaGay Hamilton) har ett komplicerat förhållande till sin styvfar och försöker komma över det. Sonia (Holly Hunter) är sambo med en kantig man hon tror sig känna men chockas när han berättar en hemlighet.

Tonåriga Samantha (Amanda Seyfried) lever i en icke-fungerande familj och fungerar som nån obetald  medlare mellan sina föräldrar. Lorna (Amy Brenneman) ska på begravning men hamnar i en konstig situatuion med sitt döve ex. Ruth (Sissy Spacek) planerar en otrohet i ett motellrum, Camille (Kathy Baker) är arg på livet och ska opereras mot sin vilja och Maggie (Glen Close) besöker en kyrkogård tillsammans med lilla Maria.

Nio liv. Nio kvinnor. Nio nedslag i en verklighet som skulle kunna vara din, min eller vår. Det handlar om det som kanske anses vara ”inget speciellt” men som är det mest speciella av allt: ögonblick i livet som gör skillnad, på ett eller annat sätt. Vi växer av alla erfarenheter och även små nedslag i andras liv kan hjälpa en själv framåt. Och ibland kanske inte bara framåt utan up-up-and-awaaaaaay.

Superfin film. Jag tycker om den jättemycket.

 

Publicerat

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?