Etikett: Damian Lewis

Publicerat

OUR KIND OF TRAITOR

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

Publicerat

Fredagsfemman #223

5. Ska vi göra slut?

Nu är säsong 2 igång av Filip och Fredriks serie om helt vanliga svenska par som är på randen till att bryta upp sina relationer. Om jag tyckte att första säsongen var bra så är det ingenting mot hur säsong 2 startat. Det här är inte bara bra TV, det är OTROLIGT bra TV. Det är så varmt, så genuint och så (tyvärr) annorlunda mot allt annat som visats i denna kategori TV-program. Jag skrev (tyvärr) för jag tycker det är skit att det visas så många program med totala knäppgökar som blir kändisar på kuppen och role models för hur människor ”ska va”. Ska vi göra slut? handlar om människor som människor är i det stora hela runt om i små städer och byar i Sverige och jag tycker det är en ynnest att få följa med in i deras familjer. Tack Filip och Fredrik för att ni är så sjukt bra på det ni gör! Och tror du mig inte, titta på första avsnittet här.

.

.

.

4. Hajfilmslängtan

Efter att ha sett trailern kan jag bara säga att JAGÄRSÅSJUKTPEPP
PÅDENNAFILMSÅDETÄRINTEKLOKT!

 

.

.

.

.

3. Homeland

En självklar, solklar, given plats på veckans lista måste Homeland ha och få. Jag har levt med den här serien under i princip alla mina lediga stunder de senaste veckorna men nu är snart alla fyra säsongerna sedda och jag väntar med spänning på en femte. För det kommer en femte väl? När säsong tre tog slut ville jag inte fortsätta titta, jag var lite…chockad…kan man säga. Carries (Claire Danes) och Brodys (Damian Lewis) kärlekshistoria var ju så himla fin. Vad ska jag se nudå? Kanske ingen serie alls på ett tag. Nattsömnen skulle uppskatta det.

.

.

.

2. Filmspanarträff

Imorgon är det maj månads filmspanarträff och av naturliga orsaker hamnar den ”bara” på plats två denna vecka. Det är nämligen en STOR dag imorgon, det KROCKAR rejält för mig och jag vet ännu inte hur mycket/lite jag kan vara med på träffen. Men det är Jennifer som väljer film och det ska bli spännande, det är hennes premiär, inte som filmspanare men väl som filmväljare.

.

.

.

1. EUROVISIONFINAAAAAAL!!!

Imorgon är det dagen D som egentligen inte är D utan ESC! Eurovisionfinalen går i Globen och det är stor fest i Tele2 Arena alldeles intill och DÄR ska jag vara, precis som så måååånga andra som inte vill och kan punga ut med femsiffriga belopp för att få tag i en biljett på tredje etage med skymd sikt. The Eurovision Party kommer duga alldeles perfekt, det är ändå musik-Europas näst hetaste spot. Och om jag ska gissa kommer nästa års final gå i Paris. Fast det gör inget om Frans vinner, då kanske NÅN högt uppsatt filur fattar att finalen MÅSTE gå i en större arena än Globen eller den i Malmö.

.

.

Publicerat

Veckans Cruz: CHROMOPHOBIA

2011 kom det en liten film som hette Vi måste prata om Kevin. En otroligt bra film, lika bra som den var hemsk och lika hemsk som den var jobbig att se.

När jag ser Chromophobia dyker Kevin-filmen upp som en liten hackande hackspett på pannloben. Visst har filmerna sina beröringspunkter men inte så många som hackspettshacken vill göra gällande, ändå kan jag inte släppa tanken.

En liten knepig pojke som leker med döda djur och inte verkar helt kontaktbar är anledningen till att jag jämför filmerna litegrann, inte mer än så. Annars har Chromophobia mer gemensamt med andra episodfilmer eftersom den är just en sådan. Vi får följa några olika personer vars öden vävs samman, där ibland den prostituerade mamman Gloria (Penelope Cruz) som har svår cancer och lever ensam med sin dotter. Den empatiska mannen från socialtjänsten (Rhys Ifans) hjälper dom med boende och gör allt för att Gloria ska få behålla dottern.

Den förmögna Iona Aylesbury (Kristin Scott Thomas) lever i ett gigantiskt hus av puts och glas med mannen Marcus (Damian Lewis) och den knepige lille sonen. Äktenskapet är inge vidare, hennes sexuella frustration och hans ignorans går att skära i med smörkniv om man skulle vilja. Den knepige sonens gudfar Stephen (Ralph Fiennes) är lärare (professor?) och duktig på sitt jobb. Han trivs bland barn och tonåringar och han trivs väldigt bra, kanske lite för bra, bland unga pojkar.

Jag vet inte varför jag inte hört mer om den här filmen, jag visste inte att den fanns innan jag började lusläsa mig igenom Penelope Cruz filmografi. Ralph Fiennes syster Martha Fiennes har skrivit manus och regisserat filmen och jag tycker båda delarna är riktigt bra.

Filmen är lång (136 minuter) men har inga svackor och skådespelarprestationerna är alldeles ypperliga. Penelope Cruz är magnifik, Rhys Ifans är lätt att tycka om, Ian Holm är svår att se som nåt annat än Bilbo men här går det bra, Ben Chaplin är trovärdig in i varenda blinkning och ingen kan spela iskall som Kristin Scott Thomas.

Varför kommer det inget nytt från regissören och manusförfattaren (och Ralphs syster) Martha Fiennes? Jag skulle mer än gärna se fler filmer av henne.