Etikett: Damien Lewis

Publicerat

Fredagsfemman #212

5. Högkvalitativ svensk ångestklump

Att se TV-serien 30 grader i februari (vars andra säsong nu visas på SVT) är fan ingen enkel match. Det gör ont banne mig. Jag har inte haft en sån jobbig klump i magen av någon serie sen Röd snö gick på TV, men det var en helt annan typ av ångest. 30 grader är så otroligt bra på att visa oss människor och våra allra mest nakna, fula och svåromtyckbara sidor och ändå – ändå – kan jag känna ömhet för dom allihop, varenda rollfigur (utom ASET i måndags. Honom hatar jag!). Serien utspelar sig i Sverige och i Thailand och jag ska inte skylla på denna serie att jag aldrig kommer sätta min fot i ”turistparadislandet” men jag VET att jag aldrig kommer göra det. Jag åker hellre till Beirut på semester än till Phuket. Men TV-serien är grym! Förjävla grym!

.

.

.

4. Jacob Tremblay på Instagram

Den allra gulligaste och finaste lilla killen i Hollywood heter Jacob Tremblay. Han är så söt att alla ni som samlar på katt-memes kan börja leta Jacob Tremblay-bilder istället att säga ”ååååååå” till och lägga huvudet på sned. Tänk Haley Joel Osment som tioåring fast doppad i sockervadd och cool. Jacob spelar den lilla killen i den fantastiska filmen Room (biopremiär först 18/3) och kan han bara hålla sig borta från tunga droger kommer han ha en lyyyyysande skådespelarkarriär, om detta är jag mycket mycket MYCKET säker! Men hoppa in och följ honom på Instagram så får du se Hollywood från insidan och genom en 10-årings ögon. Eller hans föräldrars?

.

.

.

3. Billions

Paul Giamatti är ingen favorit direkt. Inte Damien Lewis heller egentligen. Ändå klickade jag mig in på TV-serien Billions på HBO och där blev jag kvar. Den rättskaffens federala åklagaren Chuck Rhoades (Giamatti) och den aningens mer skrupelfria miljardären fondmäklaren Bobby ”Axe” Axelrod, det är två karismatiska män serien kretsar kring men deras fruar går inte av för hackor dom heller. Malin Åkerman är Lara Axelrod och Maggie Siff är SVINBRA som Wendy Rhoades.

.

.

.

2.  Sjuka själar

Min favorit-deckarförfattare Kristina Ohlsson har växlat genre och skriver SKRÄCK! Och vad gör jag då? Jag möblerar om såklart. Fixar mig en läshörna och lite tid över och läser boken från början till slut. Och vad är det bästa med hela tjofaderittan? Jo. Att boken var så jävla bra att jag inte hade behövt vare sig en egen fåtölj eller inplanerad lästid, det hade gått av bara farten ändå ståendes under fläkten mitt i natten om det hade behövts. Hörde jag frågan om jag vill se en filmatisering av boken? KLART JAG VILL!

.

.

.

1. Årets filmfest är alldeles snart här!

Det går inte att tjonga upp något annat på denna veckas första plats än årets OSCARSGALA. Natten mellan söndag och måndag smäller det, det som är julafton för många av oss filmgalningar. Jag vet att ett pris hit och dit inte är hela världen MEN att se Hollywoods största fejs samtidigt kan jag bara inte tycka är blaj. Därför sitter jag uppe och tittar och bloggar och poddar och fnissar och njuter och ja….skumpan ligger på kylning, när Stallone vinner sin guldgubbe ska det FIRAS!

 

Publicerat

EN DAG I LIVET

Jag undrar om det inte finns en likhet mellan svenskproducerad modern musik och Lasse Hallström.

Många musikmänniskor säger sig kunna höra ”svenskhet” i musik, att det finns ”nåt” där som andas Sverige vilken internationellt stor artist som än sjunger låten. Lasse Hallström funkar på samma sätt i filmvärlden tycker jag. Han är väldigt duktig på att regissera filmer som är überamerikanska men den där Hallströmska auran vilar över varenda bild, det går inte att förtränga det faktum att det är mellanmjölk jag ser. Clint Eastwood skulle kunna göra samma film men då blir det mer gammaldags mjölk, Wes Anderson skulle också fixa det men då i mer pastelliga minimjölkstoner.

Lasse Hallström är stabil som en ardennerhäst i den här lättsmälta men robusta drama-med-en-romantisk-twist-genren. Jag vet vad jag får, det blir sällan mer men heller nästan aldrig mindre. I den här filmen ska Jennifer Lopez försöka spela en svårt misshandlad kvinna som lever tillsammans med sin gris till snubbe (Damian Lewis) och sin dotter Griff (Becca Garner) som hon har ihop med en annan man, en man som är död. Hon lyckas fly, för sitt liv förstår jag, men det är ingenting som direkt känns. Hade det varit en brittisk film hade denna del av historien skildrats med betydligt mindre softad lins, det hade varit gegga och brutna näsben och panik-ända-in-i-benmärgen. Det är det inte nu. Hallåååå, det är Jennifer Lopez som springer, det är Jennifer Lopez med blåmärket vid mungipan.

Nåja. Hon och dottern flyr i alla fall och dom flyr till en man i Wyoming vid namn Einar Gilkyson (Robert Redford). Han bor på en gård med sin häst och sin vän Mitch (Morgan Freeman) som han vårdar efter en björnattack. Einar visar sig vara Griffs farfar. Sen är det ju Jennifer Lopez vi snackar om så självklart blir hålans sheriff tokkär i henne vid första ögonkastet. En kvinna är ju som alla vet inte hel utan en karl vid sin sida, en kvinna har ju väldigt svårt att klara sig själv, att ha ett existensberättigande, att fungera utan den bekräftelse en sexuellt understimulerad man kan ge henne så det är klart att hon faller som en fura trots att hon har både invändiga och utvändiga sår som borde behöva hinna läkas. Nä fan, nu är jag överdrivet bitchig,men jag kan bli så trött på den där amerikanska moraliseringen över FAMILJEN som det enda funktionella sättet att leva på, det enda som är okej inför Gud och hela församlingen.

Nu är En dag i livet en helt okej film att slötitta på en ledig eftermiddag. Den funkar. Jag kollade upp på Imdb om Morgan Freeman fått nån form av pris för sin insats som Mitch men nej, så var inte fallet. Konstigt tycker jag då han är otroligt bra här. Robert Redford är också bra och Damian Lewis (från Homeland) är otäck som kvinnomisshandlare. Jag önskar att jag kunde sprida parfymerade rosenblad kring Jennifer Lopez person i filmen men det går inte. Hon är alldeles för tillrättalagd för den här rollen. Jag tror inte på henne alls.