Okej, såhär var det. Jag hade inte alls tänkt att gå och se den här filmen på premiärdagen, jag hade inte tänkt att se den alls på bio faktiskt. Dels för att jag kände mig mer än lovligt skeptisk till nån slags reboot på hela Harry Potter-världen och dels för att det var Flykten till framtiden jag bestämt mig för att se. Men visningstider i kombination med hällregn gjorde att jag var totalt osugen på att lalla runt på stan i väntan på Ulf Malmros-filmen så jag smet in på Saga, sådär superspontant liksom. Jag slapp ju 3D:n där också vilket alltid är ett superplus.
Så, genomblöt och rätt så opepp gömde jag mig i en stol bakom en pelare. Den lite äldre biografvaktmästaren presenterade filmen och HAN var inte opepp kan jag säga. Dessutom la han till att mobiltelefoner inte fanns i 20-talets New York och jag tror alla lyssnade på hans uppmaning att stänga av elektroniken. Härligt ändå. Ungdomarna som fyllde ett par tre rader var inte heller det minsta neggo på förhand. Solklara Harry Potter-fans som var knäpptysta under hela visningen. Alltså jag överdriver inte nu, det hördes inte ett pip från dom. Det kan ha varit JAG som hördes mest av alla när jag försökte få min droppande jacka att torka under filmens 130 minuter.
Eddie Redmayne (nej Christian han är inte äcklig han är göllig) spelar huvudrollen som Newt Scamander, killen med dom lite underliga skorna som reser till New York med sin läderväska med mystiskt kloförsett innehåll. Han håller huvudet aningens snett filmen igenom samt biter sig lite på läppen hela tiden (samma sida av läppen som huvudet lutar åt) och den lilla lilla grejen gör att Redmayne lyckats få sin Newt att kännas som Newt och inte som ”Eddie Redmayne i ålderdomliga kläder”. Han är väldigt duktig att gå in i sina karaktärer oavsett om han sjunger musikalsånger i Les Misérables, härmar Stephen Hawking, är Marilyn Monroes assistent eller klär sig i kvinnokläder. Det är väl egentligen bara skurkrollen i Jupiter Ascending som varit ett riktigt magplask från tian hittills?
Newt teamar i vilket fall ihop sig med Tina (Katherine Waterston) vars arbete är att bekämpa onda trollkarlar, hennes telepatiska hottiesyster Queenie (Alison Sudol) och så Jacob Kowalski, en småtjock vanlig snubbe som i Harry Potter-världen hade kallats mugglare men här i den amerikanska trollkarlsuniversumet heter ”no-maj” (om jag inte minns helt fel nu). Det är en rätt skön kvartett som känns betydligt vuxnare än kidsen på Hogwarts, kanske av den enkla anledningen att dom ÄR äldre.
Filmen i sig är bitvis riktigt mörk och tänker man efter på vad man egentligen ser så är vissa saker faktiskt väldans otäcka. Jag tänker främst på Ezra Millers rollfigur Credence Barebone som spelar en mobbad ungdom med nedfälld blick och Jon Voight som den Trump-anhängare han är spelar en roll som skulle kunna vara Trump himself (utan att han för den skull tar någon direkt stor plats i filmen). Kanske kan det också ses som ytterst tveksamt varför Colin Farrell tackade ja till sin roll då den inte är stor och han inte gör nåt spektakulärt av den, men filmmakarna kanske ville ha ännu ett känt fejs och betalade bra?
Hur som helst, jackan torkade, jag hade mysigt i biografen och filmen var inte alls så pjåkig. En härlig fredagseftermiddag.
Det är sommaren 1988 och det är dags för skolåterträff. Fyra år har gått sen Matt (Topher Grace) slutade plugget och vad har hänt i hans liv? Inte mycket. Han jobbar i den lokala videoaffären tillsammans med sin syster Wendy (Anna Faris) och drömmer fortfarande om skolans snyggaste tjej: Tori Frederking (Teresa Palmer).