Etikett: Dane DeHaan

Publicerat

LIFE

Frilansfotografen Dennis Stock (Robert Pattinson) kämpar på med att fota röda-mattan-arrangemang i Los Angeles. Filmstjärnor på bild säljer och han behöver, precis som alla andra, pengar för att överleva. I New York bor hans ex-flickvän och sonen Rodney som han träffar alldeles för sällan. Han skyller på jobbet. På att han skickar henne pengar när han kan.

Det är 1955 och en skådespelande nykomling vid namn James Dean (Dane DeHaan) är precis på väg att slå igenom stort med Öster om Eden. Dennis blir vän med den lite udda James och får i uppdrag att fota honom för Life Magazine. James är 24 år och känner sig tveksam till en plats i rampljuset. Han kommer från en liten stad i Indiana och får inte riktigt ihop allt. Han är aktuell för Ung Rebell men vet inte om han fått rollen. Han är förälskad i Pier Angeli (Alessandra Mastronardi) men vågar inte gå all in i relationen. Han dricker för mycket, han drar till med vita lögner för att slippa måsten och han känns inte helt stabil, inte på nåt sätt egentligen. Det är något melankoliskt över honom, nåt som åtminstone jag tycker lyser igenom när man ser hans filmer vilka han för övrigt är MAGISKT BRA i. Har du inte sett Öster om Eden, Ung Rebell eller Jätten, gör det nu!

Regissören Anton Corbijn har lyckats göra en snygg, lugn och underhållande film om vänskapen mellan James och Dennis och det är fint att se hur alla dessa ikoniska bilder blev till. Robert Pattinson och Dane DeHaan är på pricken-bra i sina roller, det är bara att sätta sig ner och titta på en hantverksmässig felfri film.

Life finns att se på C More och där finns det MASSOR med andra bra filmer att se – också.  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

TULPANFEBER

När en film har ALLA förutsättningar att bli något alldeles extra men snavar på skosnörena och hamnar med öppet gap på trottoarkanten, ska jag då vara en Edward Norton-människa och sparka till filmen i bakhuvudet så tänderna flyger ut mot gatstenarna (a la American History X) eller ska jag klappa på den lite försiktigt över ryggen och säga halledudanes så tokigt det blev här dåååå.

I det här fallet känner jag faktiskt för att agera medmänniska och detta beror helt och hållet på att Alicia Vikander – likt Nicole Kidman – är så otroligt passande i kostymdramor. Det går liksom inte att INTE gilla henne i kråsiga 1600-talsklänningar och speciellt inte om man adderar undertryckta känslor och ledsna rådjursögon.

Att Cara Delevingne, Zach Galifianakis och Jack O´Connell är med i filmen kunde jag faktiskt inte se medans filmen pågick. Bra sminkningar där måste jag säga. Christoph Waltz är däremot med en hel del och dom ”intima” ”sexscenerna” mellan honom och frun Sophie (Vikander) gäckar mig. Dom är rent äckliga samtidigt som dom är snustorra samtidigt som det borde finnas en aversion som inte riktigt går fram.

Dane DeHaan och Alicia Vikander har tyvärr inte heller den kemi som krävs för att deras ”passionerade” förhållande ska nå ut till mig som tittar. Fan, det är en knepig film det här.

Tulpanfeber är ingen hundraprocentig dikeskörning men det känns som att regissören Justin Chadwick borde kunna bättre, snubben har ju gjort Den andra systern Boleyn till exempel, en film som befinner sig i samma genre som Tulpanfeber. Se den istället – om du måste välja.

Publicerat

VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS

Linda och Valentin var namnet på tecknade serieböcker som många läste när jag var liten. Linda och Valentin, på svenska alltså. Det franska originalet hette Valérian et Laureline och det är på dessa seriealbum i allmänhet och albumet Ambassadören som försvann i synnerhet som Luc Besson baserat sitt filmmanus på när han skrev det som blev filmen Valerian and the city of a thousand planets.

Är han inte förjävla korkad här den gode Luc? I en tid när det ältas genus så det rinner geggamojs ur öronen och i en filmisk era där det är modernt att ha en tuff ung tjej i huvudrollen, där missar han öppet mål och döper filmen enbart efter den manlige huvudkaraktären. Att kvinnan, Laureline,  är både en skönare karaktär OCH spelad av en betydligt bättre castad skådis (Cara Delevingne) spelade tydligen ingen roll. Men i MIN värld borde filmen ha hetat Valerian and Laureline, eller möjligtvis tvärtom. Jag kan till och med tycka att Linda och Valentin som svensk titel hade funkat. Ja, till och med det. Till och med VADSOMHELST hade varit bättre än den titel som är och blev. Alldeles för lång och omständlig men sett till filmens slutresultat är den kanske perfekt?

Filmen är nämligen BÅDE alldeles åt pipsvängen för lång OCH väldigt mycket mer omständlig än den behövt vara. Det är som grädde på moset 99% felcastade skådisar i samtliga roller – utom Cara Delevingne. Dane DeHaan (som jag oftast gillar, kolla bara på filmen i vilken han tvingas suga i sig levande ålar) är nåt så TOKFEL i rollen som Valerian att jag undrar hur samtliga med castingansvar egentligen tänkte. Hur gammal ska han spela i filmen? 25? 30? Han är 31 i verkligheten, beter sig som 20 i filmen och har påsar under ögonen som en 75-åring med insomningsproblem.

Laureline känns som 20, typ, i filmen (och Cara Delevingne är 24 i verkligheten) och det köper jag MEN det som inte funkar är flirtarna/kärleken/vaddetnuär mellan Laureline och Valerian. Kemin är NOLL. Nej det är den inte, den är UNDER NOLLPUNKTEN. Dom har sån icke existerande personkemi att det är troligare att Nicole Kidman hade älskat passionerat med Paddington (i filmen med samma namn) på en regnvåt bänk i Hyde Park.

Det finns så mycket med filmen som är mindre bra så jag väljer att fokusera på det som är bättre. Alexandre Desplats musik till exempel. Jag tycker den funkar jättefint filmen igenom. CGI:n finns det heller inget direkt att klaga på, det är jättesnyggt även om min grundinställning alltid är att känna leda när en film utstrålar TV-spelsaura. Första scenen (i förtexten) gillade jag dock mycket. Bowies Space Oddity tar oss från 1974 till filmens nutid och det är alltid mys att höra hans musik i filmer. Hela den långa scenen ger en känsla till filmen som den sen inte levererar i närheten av igen. Tyvärr.

Och sen har vi Cara Delevingne så är SUR filmen igenom och det är så jävla skönt rent utsagt. Hon är inte med för att vara myspysigt ögongodis, hon är med i filmen på samma premisser som den manlige karaktären och det är härligt att höra henne bita ifrån från första scenen till den sista. Att den ENDA gången hon ler är när Valerian friar är en annan femma. Det får bli undantaget som bekräftar den sköna surisregeln.

Summa summarum så hade jag inga direkta förväntningar på att filmen skulle vara bättre än såhär, jag tycker bara det är synd på så många nedplöjda dollars att inte några av dessa kunde gå till en kontrolläsare av Bessons manus som på bästa Delevingne-manér kunde slå näven i bordet och sura ut åt alla fel och brister. Filmen hade SÅ enkelt kunna bli snäppet bättre. Jag vill så gärna jämföra den med Det femte elementet men det gåååår inte. Dom spelar liksom inte i samma liga trots samma lagkapten.

 

 

 

Jag såg filmen med ett gäng filmspanare i lördags. Här är deras tankar kring upplevelsen.
Sofia
Henke
Jojje
Christian
Carl
Fredrik

 

Publicerat

A CURE FOR WELLNESS

Med minnet av en sisådär femtusen filmer mellan öronen händer det inte alltför ofta att jag blir helt blown away av en film, alltså sådär både fysiskt och mentalt, både med hjärnan, hjärtat, magen och allt där emellan.

Att A cure for wellness skulle försätta mig i nån form av upplevelsehypnos kunde nog ingen på förhand tro, allra minst jag själv. Det här är nämligen en klurig film, klurig i så motto att den verkar ha (haft) svårt att nå ut i mediebruset, den har inte hittat sin publik trots att den gick upp på bio, målgruppen är diffus och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag ser att en film med en budget på 40 miljoner dollar – och där varenda cent SYNS i det färdiga resultatet – endast spelat in drygt 8 miljoner dollar en månad efter öppningen i USA. Det är alltså en film som inte inom överskådlig tid kommer gå plus och om detta betyder att regissören Gore Verbinski kommer få svårt att landa sina framtida projekt så är det en ren och skär katastrof som jag ser det.

Jag tänker på Snowpiercer och andra filmer av den sydkoreanske regissören Bong Joon Ho, jag tänker på The Fall och andra filmer av den indiske regissören Tarsem Singh, jag tänker på Pans labyrint och andra filmer av den mexikanske regissören Guillermo del Toro. Gore Verbinski är den fjärde pusselbiten i den kvartetten och detta säger jag med emfas trots att den sistnämnde mest är känd för Pirates of the Caribbean-filmerna, The Ring och Lone Ranger. Fram tills nu. Nu är Gore Verbinski regissören till A cure for wellness. Punkt. Ja jag sätter punkt där för min hjärna håller på att implodera OCH magen är på väg att vända sig ut och in.

Att se den här filmen gjorde mig illamående. Sådär på riktigt fan-jag-skulle-behöva-spy-nu. Vissa scener är så otäcka att jag faktiskt tittade bort. Ja. JAG TITTADE BORT. Min fobi för ormar fick sig en riktig KBT-självhjälpskurs här MEN nej, jag blev inte det minsta kurerad och nej, jag kommer inte bada i sjöar i sommar heller och nej, inte i badkar heller tamejfan. Nu är det kanske mer ålar än ormar i den här filmen men likt förbannat är det scener som går bortom min vildaste fantasi och min fantasi kan vara mer än vild ibland. Det är helt enkelt sjukt otäckt utan att filmen för den skull är en skräckfilm.

Det här är en psykologisk, klaustrofobisk dramathriller som spelar i samma liga som Martin Scorseses Shutter Island i känsla (tycker jag). Den utspelar sig på en kurort nånstans i Schweiz där Pembroke (Harry Groener), högsta chefen för ett stort företag, befinner sig och dit blir hans underhuggande unga mellanchef Lockhart (Dane DeHaan) skickad för att hämta hem honom. Det där ”spat” kurerar dock inte folk på det sätt man först tror.

För att parafrasera byrådirektör H.K Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton (”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”) så skulle jag vilja säga: ”Det här var den visuellt vackraste film jag sett sen jag konfirmerades. Vill du ha ett plaströr med ålar nedkört i magen?”

Den här filmen hade biopremiär världen över i februari 2017 MEN den är enligt IMDB en 2016-film. Min topplista för 2016 måste därför revideras och den nya listan finns att kolla in här.
Ja just ja, det finns lite svenskintressen i den här filmen också, det glömde jag skriva. Tomas Norström spelar en brutalt solbränd patient och Magnus Krepper är en brutal veterinär med blodiga händer. Och nej, inget visat könsorgan denna gång. Kors i taket.

 

Publicerat

DEVIL´S KNOT

Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.

Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.

När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.

Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.

Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.

Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.

Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.

Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!

Publicerat

KILL YOUR DARLINGS

Vet du vem Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Jack Kerouac var? För egen del var det bara herr Burroughs jag hade lite koll på, mest för att jag sett David Cronenbergs Naked lunch en massa gånger och den är baserad på Burroughs bok med samma namn.

Men dessa tre herrar var alltså poeter och författare som träffades på Columbia University i New York 1940-talet och som sedan startade Beat Generation (beatnikrörelsen) i San Fransisco på 50-talet. Ordet ”beat” syftade inte på att det var ett jäkla drag i gossarna, att dom var slagkraftiga, snarare tvärtom. Trötta och utslagna var dom. Drogexprimenterande, svårmodiga och djupa unga män.

Allen Ginsberg (Daniel Radcliffe) träffar William Burroughs (Ben Foster) på universitetet men han träffar också på Lucien Carr (Dane DeHaan) som han förälskar sig i. Carr är inget ess i skolan utan fuskar sig genom studierna med hjälp av läraren David Kammerer (Michael C. Hall) som även han förälskat sig i den blonda pojken och försöker komma honom nära/behålla honom genom att se till att han klarar proven. Jack Kerouac (Jack Huston) är inte elev på skolan men är god vän med killarna.

Det är ingen direkt omtumlande film det här men ett gott hantverk och fina skådespelarprestationer. Daniel Radcliffe och Dane DeHaan sticker föga överraskande ut lite extra och musiken är genomgående perfekt.

Men jag har en liten fråga som du bör ställa dig innan du ser filmen. Vill du se Harry Potter liggandes naken på rygg med uppdragna ben och bli påsatt av Green Goblin?

Om ja, se filmen. Om nej, varför vill du inte se det?

Publicerat

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.

Publicerat

LAWLESS

För några år sedan var jag under en period så hyperstressad att jag knappt sov på nätterna. Min räddning var lunchtimmen då jag bäddade mer mig i fikarummets mysiga soffa och i totalmörker stoppade hörlurar i öronen och lyssnade på soundtracket till Brokeback Mountain. Det tog sällan mer än fem minuter innan jag somnade och jag sov helt lugnt tills klockan ringde. Vaknade visserligen vimsen och konstig men det var det värt, kroppen behövde den där vilan något ofantligt.

Jag lyssnar fortfarande ganska ofta på detta soundtrack och det gör mig lugn ända in i själen. Det är väldigt sällan filmmusik lyckas få mig i den känslostämningen även om jag uppskattar den sortens musik minst lika mycket som ”vanlig” dito. När jag tittar på Lawless märker jag att musiken får mig att känna nästan samma sak som Gustavo Santaolalla lyckades med i Brokeback Mountain, pulsen går ner, jag mår bra, jag tänker aktivt på vilken musik jag hör och även när det är actionscener, högt ljud och stark musik så bibehåller jag min känsla av total harmoni. Låter det flumdruttigt? Ja, kanske. Det kanske ÄR flum men det är likväl sant för mig. Musik är en viktig ingrediens i film och när den funkar så kan den lyfta den mest mediokra historia till oanade höjder.

Nu är inte Lawless en medioker historia på något sätt men med andra skådespelare och sämre folk bakom spakarna kanske den hade klättrat upp till en stark tvåa/svag trea på sin höjd. Nu är den mycket bättre än så.

Vi befinner oss i 20-talets USA, en period som karaktäriseras av spritförbud, Al Capone och välklädda män med hatt men utan samvete. Bröderna Bondurant, Jack (Shia LaBeouf), Howard (Jason Clarke) och Forrest (Tom Hardy) struntar i lagen och har egen tillverkning av sprit som dom tjänar rätt bra med stålars på. Självklart är det här inget som kan fortgå i godan ro, det finns andra intressenter som vill ha en del av kakan och som inte gillar bröderna alls. En ganska ordinär gangsterstory med andra ord, ändå får jag inte känslan av att detta är det minsta ordinärt. Tvärtom. Det här är….bra.

För det första så tror jag att jag är kär i Tom Hardy. Bara det gör säkert att filmen växer en hel del i mina ögon men jag måste säga att hans röst är så jävla grym! Jag som trodde att han använde sig av nån röstförvrängare i The Dark Knight Rises men han pratar precis likadant här som han gör som Bane. Om han började läsa in talböcker skulle jag aldrig sluta läsa böcer med öronen. Sen gör det inte saken sämre att han är ”en riktig karaktärsskådespelare och inte ett bara ett valfritt köttberg” (Tack Emma för den mitt-i-prick-kommentaren!) I rollen som Forrest Bondurant får han en hel del att bita i och jag är rätt igenom imponerad men det är inte bara han som är bra i den här filmen.

Jessica Chastain (som Forrests kärlek) har den typiska Jessica-Chastain-rollen (lite samma som i Tree of life och Take Shelter), hon är ett steg bakom men lyser i varje scen, inte ful, aldrig för snygg och alltid lojal. Shia LaBeouf kämpar på med sin Jack som får utstå både det ena och det andra och även han är en skådespelare som sällan gör mig besviken, liksom Guy Pearce även om jag kan tycka att han är aningens beige i en del roller. Här är han dock inte beige, här är han hård som granit.

Det går inte att skriva om Lawless utan att nämna tre punker till som är alldeles utsökta. Ljudet är fantastiskt, våldet är snyggt grafiskt och på gränsen till för mycket även för en hårdhudad sate som jag och sen har vi Gary Oldman. Gary Oldman är KUNGEN av dom alla!

Sammantaget är Lawless underhållande, spännande, jäkligt snygg och Tom Hardy i högform. Se den vettja!

 

Publicerat

CHRONICLE

”Boys will be boys” står det på postern. Jag fattar inte. Jag har sett filmen men jag fattar inte. Skulle inte filmen lika gärna kunna handla om tre tjejer?

Nåja.

Chronicle är en film som jag tror att jag skulle behöva se om ett par gånger för att få riktigt grepp om och jag tror att det kommer hända inom en inte alltför avlägsen framtid. Den här filmen har nåt, den har det där som gör att jag tittar men inte bara med ögonen och jag lyssnar men inte bara med öronen. Jag känner filmen på insidan av huden och jag tycker om den. Den är fullproppad med effekter, snygga, subtila, välgjorda men den känns inte som en effektfilm, mer som ett drama. Kombinationen är i alla fall toppen och jag tror att den passar alla åldrar, både tonåringarna, deras föräldrar och en openminded mormor.

Lekar av alla sorter kan gå överstyr och här gör det just det, riktigt överstyr. Det som började så harmlöst liksom. Är det där boys will be boys-tanken kommer in? Att bara pojkar leker? Fan, jag stör mig på det där. Bara för det tänker jag inte skriva mer, jag tänker se om filmen istället.