Etikett: Danny DeVito

Publicerat

WIENER-DOG

Heter man Todd Solondz och har gjort en film som Happiness, ja då får man banne mig leva med att ”folk” har höga förväntningar på hans filmer. Och ”folk” i detta fall är jag.

Jag hatälskar Happiness, det är en vidrig film men samtidigt så sjukt bra (med betoning på sjuk), men det är en film som fått mig att med fötter klapprandes mot golvet ta mig an resten av hans filmer när dom tickar in på repertoaren. Så som dagens film, Wiener-Dog, återigen en film med en hund i centrum.

Det härliga med Todd Solodz filmskapande är att han alltid lyckas bygga upp ett alldeles eget universum, lite på samma sätt som Wes Anderson även om dom är rätt olika som regissörer för övrigt. Men där många regissörer med några få attiraljer ska beskriva personligheten hos människan som bor i ett pojkrum  skulle välja en baseballhandske, en idolaffisch på väggen eller kanske en bok så väljer Solondz att lägga en tvärflöjt på nattygsbordet. Sånt går jag igång på. Knaserier. Smågrejer. Hudaprikosa jeans på en tioåring, bara en sån sak.

Filmen börjar med att en pappa (spelad av Tracy Letts, mannen som man ser överallt men vars namn jag aldrig lyckas lägga på minnet) köper en hund med sig hem till familjen. Sonen Remi (han med dom hudfärgade byxorna, spelad av Keaton Nigel Cooke) blir givetvis själaglad medan mamma Remi (Julie Delpy) enbart anar merjobb. Lite längre fram i filmen dyker skådespelare som Greta Gerwig, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet och Danny DeVito upp, samt en INTERMISSION i halvtid, en paus, med specialkompinerad wiener-dog-musik och en promenerande hund med slapp tunga.

Jag tycker det är svårt att inte bli charmad av det här. Bildspråket är så personligt, historien så allmängiltig men ändå så udda, speltiden på 88 minuter alldeles perfekt. Det är kanske inte en film jag kommer bära med mig i själ och hjärta men BRA är den i all sin diarrébruna avskalade enkelhet.

Solondz har förutom Happiness och dagens film även gjort Storytelling, Life during wartime, Palindromes och Dark horse. Alla förtjänar att ses, även om betygen skiftar en aning.

Den här filmen kan du se på C More till den 31 maj 2018. Passa på!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

Veckans Cruz: THE GOOD NIGHT

Gary Shaller (Martin Freeman) skriver musik och drömmer om att få in en fot i filmmusikbranschen. Än så länge är det mest jinglar och det är kanske inte helt….givande.

Garys polare Paul (Simon Pegg) har lite mer räkmacka i livet och Gary börjar känna sig så smått avundsjuk. Åren går och han vill komma nånstans i livet, det liksom bara lunkar på och känslorna mellan honom och frun Dora (Gwyneth Paltrow) är väl kanske inte jättepassionerade längre (för att uttrycka det diplomatiskt).

Gary börjar drömma. Han drömmer härliga men konstiga drömmar om en mörk skönhet som heter Anna (Penelope Cruz) och som kommunicerar utan att prata. Gary hör var hon säger och förstår vad hon menar men hon är helt tyst, hon bara ler.

Han försöker på nåt sätt komma vidare i sin åldersnoja/livskris och söker upp en drömtydare (Danny DeVito) men Anna fortsätter dyka upp i hans undermedvetna, naken, påklädd, förförande, vis, omtänksam. Allt som Dora inte är. Everything you need to make it great is in you, viskar Anna i hans öra och han försöker lyssna men vill inte förstå. Annas röst är Doras men det hör han inte.

Filmen är skriven och regisserad av Gwyneths yngre bror Jake Paltrow (är han inte otäckt lik Gwyneths äkta man Coldplay-Chris Martin?) och manuset är bitvis briljant. Bland annat finns en scen när Michael Gambon sitter i en fåtölj och berättar en anekdot, en liten kort scen men helt briljant. Annars är det svårt att utläsa om filmen är riktigt bra eller om det är alla sköna skådisar som gör filmen bra men å andra sidan har bra skådespelarprestationer räddat mer mediokra filmer än denna så why not?

The Good Night är Jake Paltrows första film och i år, sju år efter denna, kommer hans andra – Young Ones. Och nästa måndag kommer en ny film med Penelope Cruz.

Publicerat

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

Publicerat

REGNMAKAREN

Det här är en annorlunda hybrid. John Grishams bok The Rainmaker ligger som grund, Matt Damon har huvudrollen och Francis Ford Coppola har regisserat.

När jag såg den 1997 hade jag precis läst boken och tyckte filmen var….sådär. När jag bestämde mig för att se om den (hur jag nu kom på DEN idén?) mindes jag absolut ingenting av vare sig filmen eller boken, ingenting mer än Danny DeVitos sladdriga byxor.

Det här är en film som jag inte kan beskriva i korrekt recensionstekniska ordalag, det går inte. Jag satt bara och tänkte på Sonja Aldén. Filmen är snygg och välproducerad, precis som en ballad med Sonja, varenda ton sitter som en smäck men ändå händer det ingenting. Låten växer aldrig, det finns liksom inget OUMPFFF, ingen ståfräsvarning, jag bara gäspar, tonerna skvalar vidare, filmen rullar på.

Regnmakaren är som en Volvo som har fel på växellådan, en sån man får trögstarta på tvåan och sen fortsätta köra på den växeln hela vägen till jobbet. Det får skrika i motorn hur mycket det vill, här ska fanimej inte växlas upp! Det spelar ingen roll om jag kör på liten snårig skogsväg eller autobahn, tvåan får det bli.

Filmer som har ett enda tempo blir sällan minnesvärda, precis som låtar som lider av samma problem.