Etikett: dansk film

Publicerat

DU FÖRSVINNER

Det här med hjärnsjukdomar har man sett skildras på film på både det ena och det andra sättet. Oftast dock i form av Altzheimer eller andra minnesrelaterade åkommor. I danska filmen Du försvinner är det dock en man med diagnostiserad hjärncancer vi får följa samt hans fru, son och en samtalsgrupp med människor som lever med personer som har problem med just hjärnan.

Det är en komplex film det här och en i många stycken modig och svår film. Modig för att den inte räds visa de mest fula av baksidorna när det kommer till denna form av sjukdomsbild (både från den sjukes sida OCH från partnerns). Svår är det för den ger ingenting gratis. Den här filmen får man gräva sig igenom med lite spade, tålamod och koncentrerat intresse och inte ens då får man något tillbaka. Ingenting just då i alla fall. Den bjussar inte på instant gratification MEN kanske något ännu viktigare, den dröjer sig kvar. Den tvingar mig som sett den att sila och sålla och känna efter, kanske till och med analysera historien.

Hur skulle jag göra som fru till en man med dessa problem? Hur skulle jag bete mig om min man förskingrat och felplacerat över tolv miljoner av skolans pengar, den skola maken är rektor för? Hur skulle jag göra om han hade sexuella förhållanden med inte bara en eller två utan tre kollegor på skolan? Går det att skylla hans beteende på cancern? Har den påverkat honom så pass att han blivit en annan människa? Kan han göras ansvarig för brotten han blivit åtalad för?

Det finns många bottnar i den här filmen och det som gör mig både fascinerad SAMT irriterad på filmen är skådespelarna och hur dom visar dessa bottnar. Huvudrollerna innehas nämligen av Danmarks kanske minst omtyckningsbara skådespelare – Nikolaj Lie Kaas, Danmarks mest fantastiska skådespelande kvinna – Trine Dyrholm samt Sveriges mest internationelle skådespelare (som inte finns längre) – Michael Nyqvist. Lie Kaas är hemsk, inte bara här utan alltid, Nyqvist är urdålig, verkligen inte alltid men här och Dyrholm är Queen Trine dvs magisk!

Alla som har någon i sin närhet med någon form av minnes- eller beteendestörning som beror på hjärnans icke varande borde se den här filmen, jag tycker verkligen den. Men med förbehåll för att den är spretig, konstig och verkligen inte självklar. Dock, nån vecka efter att jag sett den, måste jag erkänna att jag ändå tycker den är riktigt bra.

Publicerat

SOVER DOLLY PÅ RYGGEN?

Ett litet anspråkslöst klick på Netflix och så sitter man framför den danska filmen med den hemska titeln Sover Dolly på ryggen?och undrar vad tusan som händer. 1930-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och 1950 ringde och ville ha tillbaka sin mansdito. Herrejävlar så omodernt detta är även om det är inlindat i något så pass nytt som rätten att som kvinna skaffa barn alldeles på egen hand med hjälp av en spermadonator.

Anne (Lene Maria Christensen) längtar efter barn och löser problemet. Hon blir gravid men får panik eftersom hon är ett ”kontrollfreak” och plötsligt (ja, plötsligt!) kommer på att hon ju inte vet vem pappan är! Herregud, nu är det en tokrolig fars på gång när hon (med hjälp av en väninna) ska hacka donationscentrets receptionsdator för att ta reda på adressen till pappan. SOM OM DET FUNKAR SÅ??

Jaja. Anne får i alla fall reda på adressen och bestämmer sig för att uppsöka mannen. Det visar sig att det bor en riktig low-life-sucker-galenpanna-idiot-världelös-skithögs-sköldpaddsägande-dolly-parton-fan-som-aldrig-borstar-varken-håret-eller-tänderna där vid namn Gordon Dennis (Nikolaj Lie Kaas). Anne å andra sidan är en framgångsrik TV-personlighet som har ordning och reda på både boendet och ekonomin och längre bort på skalan från henne än Gordon går fanimej inte att vara.

Men Anne biter ihop. Hon vill ta sig in i hans liv, lära känna honom, äta middag med honom, ligga med honom och hela tiden tänker jag att VARFÖRDÅÅÅÅÅ??? HAN ÄR BARA ÄCKLIG. BARA BARA ÄCKLIG. Men Anne lyssnar inte. Hon kör på ända tills hon blir överbevisad. Och börjar dejta den perfekta grannen som verkligen är perfekt på alla sätt men så perfekt att han blir tråkig och då märker hon att hon saknar troll-Gordon och gör slut med grannen, föder barn, letar upp Gordon igen, visar dom stinna nybliven-mamma-brösten på offentlig plats och då faller Gordon som en fura såklart. Killar gillar bröst det vet ju alla höhöhö.

Fy fan vilket jävla skräp! Manuset är skrivet av Christian Torpe och Marie Østerbye och dom båda verkar ha fortsatt arbeta inom detta skrå även efter den här filmen. Det går inte ens att skylla slutresultatet på en manlig regissör med sunkig kvinnosyn. Regissören heter nämligen Hella Joof och är mig veterligen kvinna.

Filmen finns att se för den masochistiskt lagda på Netflix.

Publicerat

JAKTEN

När jag sätter mig i salongen är jag nästintill ensam. Det känns jätteskönt, precis vad jag behöver just denna eftermiddag. En latte, en film jag sett fram emot och en i princip tom biosalong. Mumma för själen.

När sista reklamfilmen börjar rulla öppnas dörrarna och in kommer två äldre damer som båda har voluminöst och väldigt blekt hår med så pass spretiga toppar att jag känner en vilja att introducera dom till håroljans magiska värld. Dom säger ingenting men dom luktar och dom luktar starkt. Jag vet inte om det finns hårspray med doft av lagrad och lite gul damparfym med klumpar men OM det finns så är det den flaskan, det märket som dessa två kvinnor har i badrumsskåpet. Det luktar så pass fränt att jag börjar nysa.

Jag tänker att det här kan gå illa, jag tänker att jag kan bli sur. Jag tänker att jag aldrig vill bli så gammal att luktlökarna i näsan lämnat in avskedsansökan och jag tänker att det var väl typiskt, så typiskt att dom valde just denna föreställning och denna biograf. Att dom valde denna FILM förvånar mig däremot inte. Jakten är nämligen en film för gamla damer med stort burrigt illaluktande hår men det är också en film för äldre män med intorkad svett i gubbakepsen, för yngre filmfantaster som vill förkovra sig i god nordisk film, för alla mellan femton år och graven – inklusive medelålders mammor med en ledig eftermiddag på schemat. Jakten är liksom en film som är svinjobbig för alla att se men ack så nyttig.

Lucas (Mads Mikkelsen) fick sparken som lärare när skolan lades ner men har fått ett nytt jobb på en förskola. Omtyckt som tusan av barnen – såklart, han är en lekvillig och arbetsglad man på en arbetsplats som i Danmark – precis som i Sverige – till största delen består av dagisfröknar av kvinnligt kön. Lucas är skild och kämpar för att få träffa sin tonårige som Marcus mer än bara varannan helg.

Det testoteronstinna grabbgänget är Lucas familj, dom umgås mycket och barndomsvännen Theo (Thomas Bo Larsen) står honom närmast av alla. Theos dotter Klara går på Lucas förskola och hon tycker väldigt mycket om Lucas, så mycket att hon berättar en lögn för förskoleföreståndaren en dag när hon känner sig lite ratad av Lucas. Det Klara säger är att Lucas visat sin ”tissemann” för henne (det danska men inte särskilt maskulina ordet för snopp). En liten lögn som startar ett helvete, så mycket kan jag säga utan att berätta alltför mycket om filmen.

Trots att Jakten har en av Skandinaviens största och bästa manliga skådespelare i huvudrollen tänker jag inte en enda gång på att det är en film jag ser. Den flyter på med ett sånt driv att jag knappt hinner tänka alls, jag bara känner. Jag får en sån klump i magen, det var länge sedan sist. Jag undrar om jag känt såhär sen jag såg The Road, eller såg och såg förresten, det var att ta i men jag blev i vilket fall väldigt berörd av Jakten. Jakten är svart som natten men den är inte svart på ett överdrivet målande teatraliskt vis, den är svart på ett subtilt och mänskligt vis. Det är lätt att ta till sig Lucas frustration och vrede, det är lätt att känna igen föreståndaren Grethe och hennes snabba slutsatser, det är så lätt att döma och att vägra vilja se hela bilden. Vi är många som kan lära oss mycket av den här filmen.

Det som gör att filmen inte når yttersta toppbetyg för mig är slutet. Sista kvarten hade inte behövts. Hade filmen slutat vid en jultallrik hade jag jublat och gråtit, nu bara jublar jag. Thomas Vinterberg, jag visste att du var suverän efter att jag såg Festen men att du var SÅHÄR bra hade jag aldrig kunnat drömma om.

Hur det gick med den extravaganta hårstanken? Bra. Efter filmens första fem minuter hade näsan domnat bort, sen hade jag annat att fokusera på. En bra film till exempel.

Publicerat

DRÅPET

En otrogen gymnasielärare. En bedragen fru. En ung älskarinna och vänsteraktivist. En ihjälkörd polis. En sörjande änka.

Det här är en T R A G E D I åt vilket håll man än ser på historien. Det finns inga vinnare, inga goda människor och heller inga alltigenom onda. Kanske är det såhär människor beter sig under press, kanske är det såhär det funkar när en lärare går ut i massmedia och säger sin mening och meningen vinklas aningens fel. Kanske är det såhär det blir när det finns en uttalad sanning men inte mod nog att stå för den och säga den högt. Kanske är det precis såhär relationer ödeläggs varje dag året om överallt i världen. Någon dör. Någon lämnar. Någon bedrar och för bakom ljuset. Någon velar. Någon fastnar i hat.

Det finns så mycket med den här danska filmen som lockar till eftertanke och som borde kunna sätta sig som en bläckplump i handflatan men den lyckas inte fånga mig. Jag somnade ganska fort under första tittningen men gav den en ny chans när jag var piggare. Då började jag gäspa och att ligga ner i soffan lockade mer än att sitta upp. Att dra filten över mig och powernappa kändes som ett bättre val än att se filmen ända till slutet. Men jag såg den klart och jag satt upp och var vaken hela tiden men jag gjorde det under självtvång.

Jesper Christensen spelar filmens Carsten, läraren, den otrogne äkta mannen. Han spelar 50-nånting men ser ut som 60 plus plus. Vad den yngre före detta eleven Pil ser hos honom är för mig en gåta. Den uttråkade hustrun (i Pernilla August gestaltning) har all anledning att vara less på livet för att vara gift med Carsten känns lika spännande som att säga ja i kyrkan till en rulle kräppapper.

Jag antar att det är iakttagelser som dessa som gör att filmen blir alltför otrolig för att jag ska kunna ta den till mig. En film som denna behöver hundraprocentig verklighetsförankring för att fungera till max och åtminstone EN rollfigur som känns sympatisk.

Hade jag varit 1,5 år hade jag stoppat nappen i munnen och somnat om. Nu gör jag detsamma – men utan napp.

Här finns filmen.

Publicerat

Beast

I onsdags hade jag något av ett (på pappret) skräckfilmsmaraton på Stockholms filmfestival. Jag såg tre (på pappret) läskiga filmer från tre olika länder och den här lördagen kommer samtliga tre filmer recenseras här på bloggen.

Jag började eftermiddagen med den danska filmen Beast som i festivaltidningen omskrivs som” en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och Alien”. Helt ärligt, vem hittade på detta? Har denne någon ens sett filmen?

Bruno (Nicolas Bro) och Maxine (Marijana Jankovic) är ett par och dom bor i en fin och dyr lägenhet i Köpenhamn. Om det stämmer att lika barn leka bäst så spelar Bruno inte riktigt i Maxines liga. Detta visas på ett övertydligt sätt genom att Maxine är vacker, smal, har perfekt hår, arbetar som smyckesdesigner och klär i tajta jeans och Bruno är gubbtjock och en typ av kille som jag tror gärna bär bruna bredspåriga manchesterbyxor och vägrar använda roll-on. Han är alltså lite småäcklig och hon är det inte.

För att på riktigt förklara olikheterna dom emellan så ska tydligen Bruno vara jättekär i sin flickvän medans hon inte riktigt är lika intresserad utan istället är otrogen med deras gemensamme vän Valdemar (Nikolaj Lie Kaas). Jag skriver tydligen för detta är inte glasklart för mig som tittar.

Vilken normal människa som helst kan se att deras förhållande är så infekterat, snedvridet och dysfunktionellt att jag inte kan förstå hur någon av dom vill vara kvar i det men tydligen ska det vara så. Hade jag inte läst på om filmen innan hade jag inte fattat att han var lycklig och kär för han är bara dum, BARA dum är han. Sen dricker han blod, Maxines blod och sen börjar han gilla kött, rått kött och någonting växer i hans mage (eller är det i hennes?) och det blir lite närbilder på nåt organiskt kladdigt fosteraktigt men mer än så blir det inte och om DETTA är tillräckligt för att filmen ska jämföras med Alien, ja, då blir jag lätt irriterad.

Och det var precis vad jag blev. Irriterad. 83 minuter danskt skräck-relations-drama kändes i baken som 383 låååånga minuter. Det här var ingen bra början på dagen men det kan bara bli bättre. Eller?

Filmen gick på Grand 4, den lilla lilla  – och sneda – salongen som var – tro´t eller ej – fullsatt! Tjejen bredvid mig hoade och tjoade och höll händerna för ansiktet vid varje scen som innehöll blod men det var jag bara tacksam över för hon höll mig vaken.

 

Publicerat

PUSHER

Det är mycket Kim Bodnia härhemma nu. Det har en enkel förklaring och den stavas: Bron.

TV-serien Bron som går på SVT på onsdagkvällar är det bästa jag sett på TV på mycket länge och mycket av detta kan tackas just Kim Bodnia då han har en av huvudrollerna som den danske polisen Martin Rohde.

Men mellan varven då, vad ska jag göra för att mätta min Bodnia-abstinens? Jo! Jag grottar ner mig i den danska filmskatten såklart. Kim Bodnia (liksom Mads Mikkelsen) är med i det mesta som produceras i Danmark och trots att jag sett en hel del filmer med Bodnia ser jag honom i ett helt annat ljus nu. Därför ser jag om Pusher, det var i alla fall femton år sedan sist.

Pusher handlar om en heroinhandel slår fel. Langaren Frank (Bodnia) ska sälja brunt pulver till en desperat svensk snubbe han bodde granne med på kåken (Peter Andersson). Men dealen går käpprätt åt helvete då polisen finns på plats och syr in Frank. Han hann aldrig få pengarna av svensken och blir alltså själv skyldig sin leverantör dom där flera-hundra-tusen kronorna. Hur ska han få tag i dom? Bråttom är det ju också. Hans liv står på spel och vad gör man inte när man ser döden i vitögat?

För att riktigt komma in i den danska knarkarstämningen valde jag att se filmen utan text. Nej, nu ljög jag lite. Textningen funkade inte så jag hade inget val annat än att inbilla mig att jag gjorde det för den danska konstens skull. Tyvärr är inbillningen också rent skitsnack för jag har jättesvårt att förstå danska och jag får koncentrera mig som en närsynt hök för att hänga med. Men jag försökte och jag är tacksam att jag sett filmen förut, annars hade hela filmupplevelsen varit ett stort skämt.

Regissören Nicolas Winding Refn är bra på att inte krångla till grejerna. Han berättar historien enkelt och effektivt och det är inte särskilt snyggt men vem fan tror att en knarklangares liv är snyggt? Inte jag i alla fall. Nej, det här är verklighetstroget och köttigt och jag känner med Kim Bodnias Frank i allt han företar sig. Han har en hållning som i profil och i jämförelse får E.T att se rakryggad och stelopererad ut men jag förstår honom. Vilket pissliv han har. Vilken skitsituation han satt sig i. Usch alltså. Det är pis og papir. Frank har verkligen jokket i spinaten.

 

Publicerat

Kandidaten

Jonas Bechmann (Nikolaj Lie Kaas) är försvarsadvokat, en såndär hot-shot-höjdare vad jag förstår det som. Han bor ihop med Camilla (Tuva Novotny) i en vacker lägenhet med högblanka spegeldörrar och hon verkar vara väldigt förälskad i honom. Mer än han i henne om man säger så.

Hans pappa, den ännu högre advokat-höjdaren förlorade ett stort mål och hittades sedan död i sin bil. Jonas har ända sedan olyckan misstänkt att han blev prejad av vägen och således mördad men han har inga bevis.

Jonas beter sig tämligen underligt och Camilla känns rätt utled på att aldrig få kontakt med honom. Det har gått ett år sen pappans död och han har sedan dess slutit sig i ett skal som verkar omöjligt att knacka hål på. Dom börjar tjafsa och Jonas drar, löser problemet genom att gå på krogen med en polare (David Dencik i högform) och träffar där Louise, en snygg blondin. En hotellnatt senare vaknar han upp, brutalt bakfull och hittar Louise halvnaken och mördad på toaletten. Det är då det börjar på riktigt, både filmen och promenaden mot den betygsmässiga ättestupan.

Kandidaten låter på pappret som en hyggligt spännande thriller. Det är den inte.  Det  här är en film som gör mig precis lika irriterad som en natt i tält på en berghäll i högsommarvärme utan myggnät och liggunderlag. I princip ALLT irriterar mig. En advokat som ser livrädd ut i ALLA lägen, han har liksom bara ett ansiktsuttryck. Tänk dig Jens Lapidus med flackande nervös blick och smutsigt okammat hår. Skulle han funka på Efterlyst med den auran? Inte en chans. Det är massor av  logiska luckor och rena idiot-fel, allt är på tok för enkelt, fan, är det en thriller gjord för lågstadieelever med danska som modersmål eller vadå?

Jag vill egentligen bara stänga av och återgå till mitt normala liv men stänga av och snabbspola är inte mina bästa vänner när det gäller att titta på film så jag ser den klart. Och ångrar mig.

Jag tänker uppdatera mina vänner nu.