Fredagsfemman #167

5. Daredevilhajpen

Ibland dyker det upp företeelser som på nåt sätt blir större än sig själva. Serien Daredevil på Netflix till exempel. I New York täckte Charlie Cox´s nuna hela skyskrapsfasader och mina någorlunda normala förväntningar höjdes en smula. Det kanske ÄR stort det här? Daredevil utan Ben Affleck, visst ökar pulsen en smula? Så kom jag hem och sociala medier översvämmas av superlativ från folk som sett serien. Jubel och visslingar, applåder och stampa takten och sen det tomma livet när serien var slut och sedd. Jag har sett serien nu och jag måste säga att hajpen var en….hajp. En välregisserad hajp. Jag tycker serien är bra, välgjord, snygg och sevärd men mer än 3+ kommer den inte upp i.

.

.

.

4. Red Army

För alla som gillar hockey (eller alla som gillade hockey då när det begav sig, när Sovjet vann allt och precis hela tiden) borde Red Army vara rena rama julafton. Själv får jag nostalgifrossa och vill typ springa till biografen. Filmen har biopremiär idag (på Zita och Bio Rio). Här kan du läsa mer.

.

.

.

3. Melanie Lynskey

Hon har setts i så många filmer och så många TV-serier, ansiktet är så välbekant att hon känns som en släkting. Men nu – ÄNTLIGEN – har Melanie Lynskey fått kliva fram i det riktiga rampljuset i och med att hon har en av huvudrollerna i serien Togetherness. Togetherness är en alldeles YPPERLIG serie, skapad av Duplass-bröderna Jay och Mark och med samme Mark i den andra huvudrollen, den som make till Melanie. Det är värt en HBO-prenumeration bara för att se den här serien!

.

.

.

2. Amanda Peet

Den andra kvinnliga huvudrollen i Togetherness innehas av Amanda Peet, detta träblåsintrument till skådespelerska – normalt sett. Men här blommar hon ut i all sin prakt och spelar nåt som borde vara helt utanför sin vanliga comfort zone, den som alltid är ”bara” den snygga tjejen. Att hon hamnar tvåa och Melanie trea beror på att jag VET att Melanie är bra medans Amanda förvånar mig som fan. Hon är galet bra här! Se hela serien så förstår du vad jag menar.

.

.

.

1. The Filmspanarträff

Imorgon är det dags för den månatliga filmspanarträffen. Biobesök, middag och mys. Spännande tider, vad blir det för gemensam film vi ska se? Det känns som lite stiltje på biofronten nu innan The Avengers 2 kliver in nästa vecka. Men vad det än blir så blir det bra, vi ser ju på filmen tillsammans.

.

.

 

Veckans serietidningshjälte på film: DAREDEVIL

Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck.

Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar)

Daredevil, på svenska även kallad det tuffa namnet Demonen eller det kanske lite mindre tuffa Våghalsen, är en karaktär skapad av Stan Lee för Marvel. Egentligen heter Daredevil Matt Murdock och på dagtid jobbar han som advokat. Det är först när mörkret sätter in som han blir blind brottsbekämpare, eller ja, blind är han visserligen dygnet runt men mmm, du fattar.

Den här filmen kom 2003 och jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Jag har inte sett filmen sedan dess och när jag nu sett om den förstår jag varför. Med min 13-årige son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredeviln.

Daredevil är ett hafsverk från början till slut. Ingenting är bra med den här filmen, till och med skurkarna är dåliga. Colin Farrell som Bullseye lyckas med konststycket att spela över när han är en karaktär som lever på att spela just över och Michael Clarke Duncan som Kingpin är en av serievärldens mest underliga bad guys. Dessutom har han inga övermänskliga krafter mer än att han är stor vilket bara är larv i sammanhanget. Jennifer Garner är söt men inte ens hennes Elektra är trovärdig. När hon fajtas skrattar vi och vi skrattar kanske lite för hårt och lite för elakt men ack så skönt det är att skratta på det viset ibland.

För att vara en ”påkostad” film med mängder av ”effekter” är det sällsynt dåligt. Dom har lyckats med att misslyckas med nåt så fundamentalt som perspektiven vilket gör att man ibland faktiskt inte kan se om Daredevil hoppar eller glider eller om det är tio meter ner till backen eller hundra. Tänk om samma miss hade gjorts i Spider-man, snacka om att det aldrig hade kommit en tvåa.

Jag hoppas att Ben och Jennifer sa ”det här blir nåt att visa barnbarnen” för allt annat med denna film är totalt bortkastat. Alltså, T-O-T-A-L-T!