Etikett: Dash Mihok

Publicerat

DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

Publicerat

HOLLYWOODLAND

Länge länge har Hollywoodland legat på min filmhylla och samlat damm. Jag har hållit i den många gånger, tänkt är-idag-rätt-dag-tanken men alltid kommit fram till samma svar. Nej. Inte idag. Inte idag heller.

Sen såg jag Argo.

Min syn på Ben Affleck kändes positivare än någonsin efter Argo och kanske var det därför det hux flux inte kändes så läskigt att se honom ikläda sig rollen som Stålmannen, alltså den riktige Stålmannen, han som spelade rollen före Christopher Reeve och som hette nästan detsamma nämligen George Reeves.

16 juni 1959 hittades George Reeves död. Sörjd av många då han var en stor hjälte,  inte minst barnen älskade honom, han var ju den stora stjärnan i TV-serien Adventures of Superman. Men var det en naturlig död eller blev han mördad?

Den unge och snygge (?) George hade ett förhållande med den äldre kvinnan Toni Mannix (Diane Lane), gift med den store direktören för MGM Eddie Mannix (Bob Hoskins). Eddie å andra sidan hade öppet ett förhållande med en yngre, tystare form av porslinsdocka, något som Toni bara fick hacka i sig om hon ville vara en del av hans liv (och ekonomi). Men när George hittas död och privatdetektiven Louis Simo (Adrien Brody) börjar nysta i mysteriet så korsas vägarna. Toni hamnar i strålkastarljuset. Vad hände egentligen och vem var den nya yngre kvinnan George träffat och blivit förälskad i?

Hollywoodland är en ganska svag film om jag med svag menar icke-kryddstark. Det är en snäll film i berättarstil, i färger, i tempo, det går inte att inte tycka om den men det går heller inte att gilla den nämnvärt. Adrien Brody som alltid är bra är bra här med men hans rollfigur är ingen lajbans kille att spela. Han är helt enkelt färglös. Diane Lane försöker göra sin Toni rättvisa och det går rätt bra, däremot Ben Affleck, denne spökman i min filmtillvaro. Det var så enkelt när jag visste var jag hade honom, när han kravlade omkring i den filmiska dyn och kippade efter andan och jag kunde trycka till honom med skosulan när han försökte ta sig upp. Nu ÄR han uppe, han är banne mig vid vattenytan och plaskar och jag varken kan eller vill hålla handen på hans huvud, sänka ner det och försätta honom i andnöd. Inte nu längre.

Om man iklädd stålmannenoutfit, en tämligen beige sådan, nästan en hemmasydd barnvariant med en kökshandduk över axlarna, kan göra sitt jobb med hedern i behåll och utan att framkalla skrattkonvulsioner hos mig som tittar, ja, då är man banne mig bra! Ben Affleck är det enda med filmen som förtjänar ett högre betyg än en tvåa men sammantaget kan jag inte ge filmen mer. Tyvärr.

Publicerat

TRESPASS

Kyle Miller (Nicolas Cage) åker runt i en Porsche och säljer diamanter, det är vad han gör. Uppenbarligen är han duktig och säljer dom dyrt för han bor i en kåk (eller kanske snarare ett fort) som skulle få om inte Brangelina själva så väl deras städpersonal att dreggla rätt hårt.

Kyle är gift med Sarah (Nicole Kidman), en kvinna som uppenbarligen tycker om både pengar och sin man men kanske inte så mycket det faktum att han sällan är hemma. Tillsammans har dom dottern Avery (duktiga Liana Liberato) som är inne i bryta-sig-loss-och-rebella-mot-nejsägande-och-frånvarande-föräldrar-fasen. Det är liksom inte en aura av familjemys som spruttar ut genom TV-rutan, nej det är snarare isande kyla, ett kliniskt rent och snyggt yttre och en stämning som går att skära i med en såndär bullig smörkniv man täljde i slöjden.

Kyle har precis kommit hem men ska iväg igen samma kväll och Avery tjatar som en galning för att få gå på fest med ”the bad influence” Kendra. Sarah säger nej till festen för att hon vill äta en gemensam vanlig middag med sin familj men det enda som händer är att mamma Sarah byter om till svart festblåsa, Avery låser in sig på sitt rum och vägrar komma ut och Kyle, ja han ska ju åka igen. Diamanter att kränga, ställen att vara på, yada yada och Sarahs besvikelse går inte att dölja. Så ringer det på porttelefonen. Polisen står utanför grinden och vill komma in. Det har varit en inbrottsvåg i området och dom behöver kolla att allt är som det ska.

Poliser my ass, HA, det fattar ju en blind att det där inte är poliser men Kyle och Sarah är icke klädsamt blåögda och öppnar grindarna. Självklart är det inga poliser, det är andra klassens tjommar och förhoppningen om en mysig kväll gick i stöpet på många sätt – och inte enbart för Sarah.

Jag vet inte exakt VAD jag hade hoppats på med den här filmen men jag hade nog ändå trott på mer än det blev. Regissören Joel Schumacher har ändå gjort en hel del av filmiskt värde genom åren (Klienten, The Lost Boys, Falling down och Phone Booth för att nämna några), Nicolas Cage är ingen favvo hos mig direkt men det händer att han blixtrar till ibland och Nicole Kidman är Nicole Kidman, en av mina stora kvinnliga skådespelarfavoriter. Självklart trodde jag inte det var en kalkon jag skulle se men såhär med facit i hand borde det ha räckt med att kolla in filmpostern för att inse faktum: Nic Cage är inte kräsen, snubben behöver stålar!

Dom senaste uppstramningarna i ansiktet borde ha gjort stora hår i plånboken och han behöver påfyllning. Schumacher hör av sig med ett skitmanus, strösslar Cage ego med Kidmans ankiga underläpp och vips blev det en ”actionthriller” som kommer sitta lika fast på Videotoppen som ett urtuggat tuggummi gör under skosulan.

Jag hatar att säga det men allt med den här filmen är rent jävla dålig. Jag har sett så mycket skräp den senaste tiden att jag snart borde vara immun men jag har ett par celler kvar i kroppen som vägrar acceptera att det görs så här pass usel film. Manuset är ett skämt, klippningen är så konstig att jag ibland inte ens vet var karaktärerna befinner sig i huset och det är tonvis med logiska luckor och övertydligheter (när en spikpistol zoomas in så måste någon nämna att ”där är en spikpistol!”, nähääääää, som om vi skulle MISSA detta faktum annars) och Nicolas Cage ser ut som han har en köttmask på sig. Tjejerna klarar sig med hedern i behåll men mer än så är det inte.

Joel Schumacher blir 73 år i år. Dags att gå i pension nu?

(en vääääääääldigt svag tvåa)