Etikett: Dave Bautista

Publicerat

HOTEL ARTEMIS

Postern må ha sina likheter med ett annat filmiskt hotell men vad gäller handling och annat finns det inga beröringspunkter mellan Hotel Artemis och El Royale. I den här filmen är vi nämligen i framtiden, i ett safe house som en åldrad sjuksköterska (Jodie Foster) sköter med järnhand.

Det är 22 år sedan hon var utomhus och i ärlighetens namn, framtidens Los Angeles är ingen stad som känns direkt mysig att vistas i. Sjuksköterskan lider av svår panikångest bara vid tanken på att lämna byggnaden men när en skadad kvinnlig polis behöver hjälp tar hon hjälp av all energi hon kan frambringa och hjälper henne komma in.

Huset är annars tänkt för kriminella, för att laga scumbags, sy ihop dom, få dom fit for fight igen och när Stadens Store Man behöver hjälp har sjuksköterskan inte så mycket val annat än att släppa in honom.

Jag tycker filmen började segt, dessutom fastnade jag i vinkelvolten när det gällde Jodie Fosters ålderssminkning. Vem tusan är hon lik? Är det Linda Hunt i någon roll? Efter en rejäl hjärngympa kom jag fram och rätt. Maz Kanata! ”She’s run this watering hole for a thousand years” sa Han Solo om henne  så det är inte bara utseendemässigt dom är lika, Maz och Jodie.

När jag kunde släppa den grejen var det lättare att hänga med i filmen. Den är snygg, det känns som det är nerplöjt en del dollars i produktionen och är det något som är världsklass så är det musiken och LJUDET. Det filmen fallerar på – i mina ögon – är att det känns som att ALLA skådespelarna spelar över. Jodie Foster är verkligen inte så gammal som hon ser ut, hon blir inte trovärdig även om hon är jättesöt. En riktig gammal dam i den rollen hade kunnat göra underverk. Tänk Glenn Close till exempel, hon är ändå femton år äldre än Jodie till att börja med.

Jeff Goldblum är alltid skön men är inte med så mycket. Dave Bautista kör sin ”Dave Bautista-pryl”och Sofia Boutella fortsätter prata med sin brutna engelska och ha en icke-blinkande-ögonkontakt med sina medspelare.

Visst, det var underhållning för stunden men frustrerande då den saknade mycket av ”det” som krävs för att bli en film man minns längre än eftertexterna.

Publicerat

AVENGERS – ENDGAME

Att se en tre timmar lång superhjältefilm, att vara framme vid slutet i en 23-filmer-lång filmsaga och att samtidigt befinna mig i ett land som har en biograf som anses vara ”världens lyxigaste bioupplevelse”, det är klart att jag köper biljetter till mig och min dotter och det är klart att det här är en filmvisning jag sent ska glömma. Helt ärligt, JAG KOMMER ALDRIG GLÖMMA DESSA TIMMAR. Inte så länge jag lever.

Jag får hurven och blir blank i ögonen bara jag skriver dessa rader. Det är SÅHÄR film på bio ska kännas och det är SÅHÄR jag brukar känna även hemma i Sverige och även i vanliga biosalonger. Men det var då, det var innan Det Ouppfostrade Beteendet blev kutym. Nu sitter jag mest och längtar efter Thanos och hans ”snap” när jag är på bio, men inte där i Dubai, dock.

Avengers: Endgame är en mästerlig film i mina ögon. Det är som att den vill ta oss alla som sedan Iron Man (2008) investerat så himla många timmar och ännu mer skattepengar i hand, som att den vill tacka ordentligt och även med emfas säga hejdå. Den ger oss återblickar, den binder ihop händelser på ett sätt som berättartekniskt är häftigt att beskåda, den får åtminstone mig att åka känslomässig berg-och-dal-bana genom humoristiska oneliners, spänning, kärlek, misär och det fullkomligt episka i att få se ”alla” igen, om så bara för ett kort ögonblick.

Att filmen betygsmässigt inte når upp till en fullfjädrad femma för mig tror jag beror på omständigheterna, på att jag är ovan att äta lyxig mat serverad av en butler under filmens gång. Jag hävdar (även med denna upplevelse i erfarenhetsbanken) att bra film förtjänar hundraprocentig koncentration och det går inte att uppbringa om man samtidigt ska äta middag. Jag är inte kvinna nog att fixa det i alla fall. En latte som sällskap räcker bra för mig MEN detta säger jag utan att ångra denna visning det minsta. Dessa tre timmar finns på min topp-tre-bioupplevelser någonsin även om filmen i sig får klä skott för detta med att inte få den sista lilla fjonken upp till maxbetyg.

TACK Marvel Cinematic Universe, tack för alla upplevelser, alla effekter, alla mänskliga omänskliga hjältar, tack för all underhållning! Jag bär min Marvel-tatuering med stolthet och funderar starkt på en ny. En Hulken med glasögon. HULKEN MED GLASÖGON! Bara en sån sak!  ♥ ♥ ♥

 

Publicerat

ESCAPE PLAN 2: HADES

Escape Plan (från 2013) var en riktigt bra actionstänkare. Den andades 80-tal på fler sätt än att det var Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger som teamade upp i huvudrollerna. Den hade charm. Den var snyggt gjord. Den var spännande. Den var – på alla plan – allt som Escape Plan 2 inte är.

Uppföljaren utstrålar en budget på två kronor och såldes den inte in med Stallones namn – och i viss mån Dave Bautistas –  skulle inte någon människa på jorden uppmärksamma den. Än mindre skriva om den. Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

Jag tänker således inte ge den mer rampljus än den förtjänar, vilket är miiiiinimaaaaalt. Bedrövligt dåligt, helt enkelt.

Publicerat

MARAUDERS

Ett brutalt bankrån med maskerade rånare, kreativt och snyggt genomfört. Den som dör i rånet dör dock inte av en olyckshändelse, det är avrättning det handlar om och alla bevis leder till toppen, till bankchefen (Bruce Willis) och höjdarna han håller under armarna.

Polischefen Montgomery (Christopher Meloni) ger sig fan på att lösa brottet och till sin närmsta hjälp har han charmknutten och onelinerproffset Stockwell (Dave Bautista) och det nya stjärnskottet Wells (Adrian Grenier).

Det här är urtypen av en film som faktiskt är mycket mer och mycket bättre än man vid första anblicken kanske tror. Manuset har definitivt fler bottnar än jag någonsin hade kunnat förutse och det var dryga hundra riktigt underhållande minuter i soffan.

Som fredagskvällsunderhållning är Marauders perfekt, i alla fall för alla oss som gillar lite vanlig hederlig actionfilm. Denna inkluderar även lite skön humor OCH hjärta. Inte pjåkigt alls.

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

SPECTRE

Utan att på något sätt vara en Bond-fantast så finns det ett visst mått av förväntan i kroppen när en ny film har premiär. Det är stort. Det är banne mig MEGASTORT. Det är typ nästan Star Wars-stort. Ja, jag sa nästan.

En Bond-film förpliktigar. Jag förväntar mig att få se extremt välskräddade dyra kostymer, vackra kvinnor i oskrynkliga haute coture-klänningar, snabba asdyra bilar, over-the-top-actionscener som får mig att tappa andan och undra ”hur fan ska han fixa det där?” och sen ska han fixa ”det där” med hjälp av coola uppfinningar som smartisen Q ligger bakom.

Med den extraordinära Skyfall i färskt minne hade jag väl mina aningar om att Spectre omöjligt skulle kunna matcha den MEN med samma skådisensemble, samma regissör (Sam Mendes) och samma grupp manusförfattare så borde det väl inte kunna gå åt pipsvängen HELT i alla fall.

Eller?

Jo. Det gick. Spectre är så nära en pipsväng rätt in i bergväggen att jag undrar vad tusan det var som hände? Hur kunde det gå så fel?

För det första, jag köper att en film är 2,5 timme lång om den har ett manus som kräver det. Spectre hade kunnat klocka in på 1,50 och ingen hade höjt på ögonbrynen. Möjligtvis hade man hört mindre antal suckar i salongen samt störts färre gånger av folk som kollade klockan men filmen hade definitivt behövt tajtas till rejält. Många scener, ja dom flesta faktiskt, var alldeles för utdragna och speciellt en biljakt när Bond blir jagad av Hinx (Dave Bautista), den hade kunnat strykas helt. Har man sett Fast and the Furious 7 så krävs det aaaaaningens mer för att en biljakt ska kännas som ett filmiskt mervärde.

Filmens kvinnor, Monica Bellucci som Lucia och Léa Seydoux som Madeleine Swann är bra skådisar och passande Bondbrudar MEN Lucia-rollen….ehm….what? En liten hostattack och man hade missat att hon var med! Madeleine Swann känns tyvärr inte heller som en välskriven karaktär trots att hon fick rätt mycket speltid.

Superskurken Frans Oberhauser (Christoph Waltz) då? Hrm. Svårt att känna att nån är superskurk som knappt heller får nån speltid och han känns knappast trovärdig som Spectres ”överhuvud” av det lilla man fick se. Jag saknade Silva (Javier Bardem) från Skyfall, jag saknade honom jättemycket.

Då är det Daniel Craig kvar. James Bond himself. Han är SJUKT snygg i kläder! Jävlar vilken mannekäng han skulle kunna bli om han bytte yrkesinriktning och SATAN vad snygga outfits han alltid har nedpackade i sin resväska som han aldrig har med sig på sina resor runt jorden. Dom uppvikta jeansen han hade som ”vinterkläder” – fem plus! (Se bild) Men annars….känns han inte lite….trött? Äsch, jag vet inte, det är antagligen inte HAN som är oengagerad, det är manuset som sviktar och inte ger honom nåt att bita i. Spectre är som sagt ingen Skyfall. Spectre är ingen Casino Royale heller. Spectre är nästan nere och nosar på Quantum of solace-dynghögen….men bara nästan.

Jag känner mig så jävla neggig nu men det ÄR jättesvårt att hitta ljusglimtar i den här filmen. Jag hade önskat att favoriten Hoyte van Hoytemas foto skulle vara ett plus för filmen men nej, inte ens det. Fotot är tråkigt. Mediokert. Hoyte kan OCKSÅ bättre. ALLA inblandade kan bättre än såhär. Till och med Sam Smiths Bondlåt är en halvmesyr.

Spectre klarar betygstvåan med en hårsmån. Den är otroligt beige för att vara en Bondfilm. Nu ska jag se om Skyfall och bli glad igen. Hej.

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY

Det osade lite mellanstadiedisco på Saga 1 igår när klockan närmade sig 21.15 och det var premiärkväll för Guardians of the Galaxy. Det var ett glatt sorl i salongen, fnissiga förväntningar i luften, det var inget slammer med klantiga 3D-glasögon och det var varmt som satan.

När SF-tjejen presenterade filmen, bad alla stänga av mobilerna samt sa att det var okej för alla som satt långt upp att byta plats till tomma stolar längre ner för det kunde bli olidligt varmt däruppe så hände något förunderligt. Folk stängde av mobilerna OCH började flytta runt. Det blev liksom ÄNNU mer uppsluppen stämning och när filmen började var det som att publiken bara väntade på att spiltan skulle öppnas och att kosläppet äntligen skulle vara ett faktum.

Det som överraskade mig positivt var att inte en enda i salongen bjussade på en lysande mobilskärm på hela filmen och jag hörde inga som kacklade för att störa. Det jag hörde var genuina skratt, spontana applåder under filmens gång samt en jätteapplåd när eftertexterna började rulla. Otroligt härligt måste jag säga! Sen är det en väldigt härlig film också. Bitvis. Och ganska seg också. Bitvis. Jag har stött och blött mina åsikter med mig själv hela natten för att komma fram till vad jag egentligen tycker om filmen och det är banne mig inte lätt, det hjälpte inte ens att klappa händerna fram på småtimmarna.

Chris Pratt är den perfekta svennebananhunken i rollen som Peter Quill/Star-Lord. Han ser precis lagom vanlig ut och han är väldans charmig men han har ett litet problem som just i denna film blir ett ganska stort: han är inte helt hundra när han ska spela mot figurer som inte finns.

När jag var på Harry Potter-museet utanför London berättades det att studion byggde upp fullskaliga modeller av alla påhittade djur som Hogwartsbarnen skulle spela mot för ingen kunde begära av en 10-11-12-åring att dom skulle veta var dom skulle titta och var händerna skulle vara om dom enbart agerade mot ingenting framför en greenscreen. Kanske hade Guardians of the Galaxy-regissören James Dunn tjänat på att tänka likadant för även 35-åringar kan ha uppenbara svårigheter med att låtsas bära runt på en liten tvättbjörn vid namn Rocket eller titta på rätt ställe när han ska prata med en vandrande trädstam som heter Groot.

Rocket och Groot är annars filmens stora behållningar tycker jag. Tvättbjörnen med Bradley Coopers röst är en riktig comic relief och att Vin Diesel gör rösten till Groot är kanske inte så viktigt även om han gör det jättbra. Det bästa med Groot är att han är för denna film vad Hodor är för Game of Thrones: en stor personlighet på sitt relativt enstaviga vis.

Filmens kvinnliga fägring Gamora spelas av Zoe Saldana och hon är filmens tveklöst svagaste kort. Hon har noll kemi med Chris Pratt och hon är alldeles för opersonlig överlag för att fylla den kostym Gamora kräver. Jag satt och tänkte under filmens gång vilka tjejer jag hellre hade sett i den rollen och det var inte svårt att hitta flera. Emma Stone såklart, hon är given och hade varit perfekt och till och med Jada Pinkett Smith hade funkat bättre än Saldana. Men den jag satt och fnulade mest på var Anna Faris, det hade varit spännande att se henne i en sånhär stenhård actionroll. Att hon dessutom är gift med Chris Pratt borde ha fått filmens PR-byrå att göra snigelspår över hela Hollywood Boulevard.

Nåja. Kanske är det dumt att klaga på EN skådespelare när alla dom andra är så bra, det känns bara så typiskt att det är tjejen som inte levererar. Det är så synd. Men när ett animerat träd visar mer äkta känslor än den kvinnliga huvudrollen då måste jag åtminstone reagera liiite.

Men det finns många scener i den här filmen som är uppe och sniffar på riktigt höga betyg, en handfull kanske ända upp på toppbetyget, fast det hjälper inte. Bråk-skrik-slåss-scenerna är för många och för långa och blir här rent TV-spelsaktiga när det så uppenbart inte finns en mänsklig gen i bild så många minuter i stöten. Samtidigt blandas det in en hel drös populärkulturella referenser, vilket är sånt som jag själv verkligen uppskattar, men jag märker att publiken delas upp i två läger här. Ett som har åldern inne och vet vad Footloose, Kevin Bacon, blandband och Jackson Pollock är och ett läger som helt enkelt är för unga.

Extrascenen, den som kommer efter den maratonlånga eftertexten, är ett ypperligt bevis för just detta. Jag vill inte spoila nåt så jag säger bara: sitt kvar, titta på den. Lägger du huvudet på sned och säger ”ååååååååå” eller säger du ”har jag väntat en kvart på DET HÄR LILLA?”. Den som fattar  fattar, så är det och så är det med hela filmen. Jag själv fattade den, jag tyckte om den men den berör mig inte. Det finns NOLL stakes här. Ingenting står på spel. Alla med puls inser att det kommer att komma en Guardians of the Galaxy 2 och att alla huvudkaraktärer är så balla att ingen kan försakas. Det är inte Game of Thrones det här tyvärr, trots ”I am Groot”.