Etikett: David Ayer

Publicerat

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Publicerat

Fredagsfemman #235

5. David Ayer

Säga vad man vill om regissören David Ayer, han är i högsta grad aktuell även som manusförfattare i och med filmen Suicide Squad. Den går för fullt på svenska biografer nu och jag undrar om inte sommaren 2016 kommer vara en tid i livet han kan berätta för sina barnbarn om.

.

.

.

.

4. Will Smith

Säga vad man will om Will Smith, han är som en katt med nio liv, som en bumerang, som en såndär alko-fågel i trä som liksom kommer med näbben närmare och närmare vätskan i glaset för att sedan nå touch-down och sen reser den på sig igen. Suicide Squad känns som filmen som fått honom högaktuell igen, en boost han kanske kan behöva efter filmer som After Earth och Focus.

.

.

.

3. Joel Kinnaman

Säga vad man vill om Joel Kinnaman, men är man inte bra STOLT över den mannen? Alla vi som såg honom i Johan Falk när det begav sig, när han var färsking, känner nog nånstans i maggropen att det var vi som på nåt sätt upptäckte honom. Vi såg ”nåt” och detta ”nåt” har nu nått ut i världen och han är STOR nu, Joel. Så stor att han har en roll i den största sommarblockbustern av dom alla. Så oavsett om filmen är bra eller ej, ingen glömmer en superhjälte.

.

.

.

2. Jared Leto

Säga vad man vill om Jared Leto men jag undrar om inte Jokern i Suicide Squad är rollen som kommer göra honom känd även för kreti och pleti. Fan vad jag är sugen på att se filmen nu. Och nej jag är inte bitter. JOFANDETÄRJAGVISST! JAG VILL JU SEEEE FILMEN!!!!!

.

.

.

1. Margot Robbie

Säga vad man vill om Margot Robbie men hon ÄR coolast i hela världen!

.

.

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: STREET KINGS

Såna här good-cop-bad-cop-filmer är oftast ganska lika varandra och dom är oftast helt okej att titta på. Som tittare förstår man premisserna på en halv sekund, det går också att förutspå vem som är den goda och vem som – så småningom via en ”twist” på slutet – är den onda. Oftast är det inget nytt under solen alltså och det är det inte här heller. Street Kings är således utypen av en medeltrea i korrumperade-polisfilmgenren och ändå känner jag mig lite…besviken. Konstigt.

David Ayer är en regissör/manusförfattare som gäckar mig. Han håller sig i en lövtunn filmisk fåra med hårdkokta makt(missbrukande) män i fokus, skrattretande schablonskrivna kvinnliga karaktärer (om det ens finns några alls). Han har alltså gjort filmer som End of watch, Fury, Sabotage och Training day (endast manus) så jag tror du är med på vad jag menar.

Det som skiljer Street Kings från dom andra filmerna är att den är baserad på en originalstory skriven av James Ellroy och han har även varit med och skrivit filmmanuset. Mina förväntningar var alltså lite högre än dom normalt hade varit med en ”basic Ayer film”.

Keanu Reeves är The Undercover Cop Tom Ludlow som filmen handlar om och jag tycker han gör rollen bra. Ju fler filmer jag ser med honom (och speciellt nu när jag ser många av hans filmer på tämligen kort tid) ju bättre tycker jag att han är. Han är inte alls så uttryckslös och plastig som många anser honom vara, tvärtom skulle jag säga. Han är dom små uttryckens man men det är inte samma sak som att han inga uttryck har.

Forrest Whitaker känns nästan mer enahanda och trist faktiskt. Han kör samma invanda spår i film efter film efter film, för att sen glänsa till som tusan i en roll och sen gå tillbaka till att spela med vänsterhanden. Som här. Här är han rätt blek.

Keanu är det bästa med filmen och det räcker bra långt. Ändå.

Vad blir det för Keanu-film nästa måndag måntro? Jag vet jag vet jag vet!

Publicerat

SABOTAGE

Jag tycker inte om den här postern. Arnold Schwarzenegger är han med keps längst fram, ja, jag känner att måste förklara för han ser mer ut som David Letterman än sig själv på bilden. Men att jag inte tycker om affischen beror på nån känsla den utstrålar, nåt som inte alls passar ihop med filmen jag nyss sett.

Regissören David Ayer har tidigare gjort Training Day och End of watch, två mörka och realistiska filmer om poliser som kanske inte alltid beter sig som poliser ska och bör göra. Sabotage är nåt liknande men ändå verkligen inte. Sabotage skulle kunna ha blivit en riktigt bra film men den misslyckas på en hel del punkter.

Arnold Schwarzenegger är inte rätt i rollen som John ’Breacher’ Wharton, chefen/ledaren för en insatsstyrka som verkar vara specialutbildade för att spränga drogkarteller. Han är alldeles för mycket ”actionman” för denna typ av film och hans blotta uppenbarelse gör tyvärr att mycket av den realistiska känslan uteblir. Jag hade hellre sett någon aningens mindre känd i denna roll även om David Ayer och filmens producenter naturligtvis inte håller med. Det tokiga blir när jag ser filmen i tron att det ska vara en ”vanlig Arnold-film” och det inte är det, då blir jag besviken, så enkelspårig kan jag vara ibland. Och alla dom som är för unga för att finna något som helst mervärde i Arnolds namn på filmfodralet ser den inte alls.

Mitt andra problem med filmen är att insatsstyrkan beter sig och ser ut som en avdelning på ett vuxendagis där det blandats ”problembarn” med drogmissbruk och sociala icke-skills av alla de slag. Föga trovärdigt i mina ögon. Det känns som en självklarhet att vuxna avlönade människor – alldeles oavsett yrke – inte kan bete sig som dessa personer gör.

Jag tycker väldigt mycket om Mireille Enos som skådespelare, jag avgudar henne i The Killing och tyckte hon var med på tok för lite i World War Z och Gangster Squad. Här spelar hon Lizzy Murray och det går knappt att känna igen henne. Hon spelar över som s a t a n. Ändå är det ingenting mot Sam Worthingtons John ’Breacher’ Wharton. Jag skrattade flera gånger åt hans uppspärrade ögon, getabockskägg och övertydliga kroppsspråk.

Nu har jag neggat tillräckligt, det finns ju så många filmer som är hästlängder sämre än denna. Det är hjärndöd underhållning för stunden och Olivia Williams lyckades (som utredaren Caroline) få till ett par löööööööve-is-in-the-air-scener mot Arnie och DET kan banne mig inte vara det lättaste. Så kudos till Olivia, till det brutala våldet som inte backar för nåt och en speltid som klockar in på perfekta 109 minuter.

Publicerat

Veckans Berenger: TRAINING DAY

En enda gång i mitt liv har jag med mina bara händer, fötter och uppdämd aggression haft sönder en nyinköpt DVD-film. Jag tänker inte skylla mitt beteende på någon annan men jag kan säga så mycket som att 1.  hen visste vilka knappar som kunde tryckas på för att göra mig skitarg 2. jag vet med skön säkerhet att detta aldrig kunna hända nu  och 3. ska jag paja en film så ska jag banne mig göra det med en riktig skitrulle så hey, jag valde rätt!

Jodå, precis så är det. Jag såg filmen i mitten på 2000-talet och tyckte den sög. Den sög på precis alla sätt jag kunde tänka mig. Jag tyckte den var totalt överflödig, den dröp av banal testosteron, jag tyckte Ethan Hawke var lungsiktigt blek och att Denzel Washington tryckt i femmans växel utan att använda koppling, jag nästan skämdes över honom. Att Tom Berenger var med minns jag bara vagt.

Vad är det då som fått mig att tänka om och ge Training Day en chans till, förutom att den platsar i Veckans Berenger-temat? Jo, allt beror på End of watch, på att jag gillade den och att den filmens regissör och manusförfattare David Ayer även skrivit manus till Training Day. Jag är heller inte dummare än att jag fattar att jag kan ändra uppfattning och att det faktiskt är helt okej att göra det – åt båda håll.

Alonzo Harris (Denzel Washington) är inte den schysstaste av människor och inte den ärligaste av polismän. Jake Hoyt (Ethan Hawke) däremot, han är knappt torr bakom öronen (i alla fall i jämförelse med Alonzo) och för honom gör man antingen rätt eller fel, det finns ingen  gråzon. Skulle det framkomma att det finns en gråzon så är det ingenting han accepterar. Han vill bara göra rätt för sig, få sin lön, klättra på karriärstegen och komma hem till frun och lilla dottern på kvällen.Tom Berenger spelar Stan Gursky och jag tycker verkligen att han är med alldeles för lite. Filmen hade tjänat på lite mer Berengersk fägring. Dom flesta filmer gör det.

Training Day är ingen snäll film. Den är mörk och hemsk och som en slags dekadensfest i polismiljö. Jag blir arg som fan men inte så arg att jag bryter sönder ännu en DVD-skiva. Jag kan hantera mina känslor och jag kan tänka det är bara på film fast jag fattar rent logiskt att det inte alls bara är på film. Klart det finns korrumperade poliser precis som det finns dito banktjänstemän, cykelbud, badvakter eller ICA-handlare. Hur som helst måste jag erkänna att det här ÄR en välskriven film, en tät story och att jag hade ganska fel sist.

När jag såg filmen 2005

När jag såg filmen 2012

Publicerat

END OF WATCH

Poliskonstaplarna Taylor (Jake Gyllenhaal) och Zavala (Michael Peña) verkar till en början vara som poliser är mest (på film): korkade som Kling och Klang och skämtsamma som Schmidt och Jenko i 21 Jump Street.

Taylor har fått tag på en kamera och filmar sina arbetsdagar, det funkar bra på film, det är skoj att följa med i polisbilen, in i omklädningsrummet, att se vapnen på nära håll och sen höra den hårda polischefens genomgång men killarna har en tröttsam jargong och jag känner njaaaaa, vill jag verkligen se det här, fan jag orkar inte, jävla töntar. Men självklart tittar jag klart på filmen och det är jag glad för såhär efteråt. End of watch är nämligen ingen vanlig polisfilm. Den är ganska mycket mer än så.

Regissören och manusförfattaren David Ayer verkar ha specialiserat sig på South Central Los Angeles och LAPD när jag kollar upp vad han gjort förut. Harsh Times (med Christian Bale), Street Kings (med Keanu Reeves) och Training day (Denzel Washington och Ethan Hawke), tre filmer som befinner sig i en genre jag normalt sett inte går ner i brygga av direkt. Stenhårda poliser som utnyttjar sin makt för att själva överträda lagar och regler, det går tolv såna filmer på ett dussin. Men nu kommer ett men, End of watch är mer än så. End of watch är en polisfilm jag gärna klistrar både en och två guldstjärnor på. Den är smart på ett sätt som det tar en stund att genomskåda och det går flera timmar efter att filmen är slut som polletten trillar ner hos mig.

Kanske är End of watch den första amerikanska polisfilm som verkligen visar – för mig – några polismäns verkliga vardag. Den visar den mentala och yrkesmässiga bergådalbanan dom jobbar i, den visar det mänskliga, det galna, det fina, det hemska och den har packeterat det på ett vis jag inte kan värja mig emot. Musiken är perfekt, det är snyggt filmat, Gyllenhaal och Peña är toppencastade som kollegor och med Anna Kendrick på ett hörn så får filmen en ”normal” känsla som till exempel Training day saknar (där det bara dryyyyyper testosteron).

Kanske är jag bara på toppenhumör eller så är filmen faktiskt så bra som det känns i magen. Jag tror på en kombo.

Filmen har biopremiär idag.