Etikett: David Batra

Publicerat

Fredagsfemman # 112

5. Den första vadå?

I onsdags hade den andra Captain America-filmen premiär, den som i resten av världen heter Captain America: The Winter Soldier men som i Sverige fått titeln Captain America: The Return of the First Avenger. Är det bara jag eller finns det nån mer som tycker detta blir aningens för övertydligt? Jag får lite samma känsla som av radioprogrammet Klartext, nyheter på lätt svenska, som om nån bestämt sig för att det är nåt viktigt vi riskerar att inte förstå om originaltiteln behålls. Ett tips. Vi förstår.

.

.

.

4. Film av Fjärilseffekten?

Att Karin Alvtegens böcker inte redan blivit filmer fortsätter vara en gåta för mig. Nu har jag läst ut hennes nyaste bok Fjärilseffekten och detsamma gäller den. En otroligt välskriven berättelse. Och hennes morfars syster var Astrid Lindgren, bara en sån sak!

.

.

.

3. Svenskar i Indien

Jag som väldigt sällan, ja i princip aldrig, följer TV-serier på reklamkanaler har hamnat i nåt slags udda men ändå behagligt soffpotatisläge där jag hittar mig själv i soffan på tisdagkvällar SKRATTANDES åt en humorserie som inkluderar reklamavbrott. Jättebästisar med Johan Glans och David Batra är verkligen jättekul.

.

.

.

2. En amerikan i Sverige

Det värsta med punkt 2 är att jag intagit samma skrattande soffläge som i punkt 3 fast på fredagkvällarna OCH framför samma TV-kanal. Welcome to Sweden är en humorserie som känns väldigt amerikansk sett till känsla och tajming och den liknar ingen annan svensk serie (i alla fall ingen som jag kan komma på). Josephine Bornebusch träffade sin kille, Greg Poehler, i USA och nu har dom flyttat till Sverige. Det spelas på kulturkrockar såklart men det är knivskarpt gjort och framförallt är det härligt att se Claes Månsson som snäll pappa och Lena Olin som mycket bitsk morsa.

.

.

.

1. Klockrena roadtrips X 2

Okejokejokejokej, jag erkänner. Jag sitter bänkad framför TV:n även på torsdagkvällar när Christine Meltzer och Carina Berg bilar genom USA och på måndagkvällar när Filip & Fredrik gör detsamma i La Bamba. Dessa båda program är otroligt lika vid första anblicken men skiljer sig rätt mycket åt om man ids analysera en smula. Promillehalten är dessutom betydligt lägre hos tjejerna. Är det nåt bra jag missat på onsdagkvällarna?

Publicerat

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM

När man sitter på en förhandsvisning av Kvarteret Skatan reser till Laholm och har Johan Glans precis bakom sig är det lätt att känna ett visst…tryck.

Jag är ett riktigt fan till TV-serien och har skrattat mig tårögd många gånger till dom  finurliga sketcherna (jag menar, döpa en riskaka till Willi, hur kan man INTE skratta åt detta) men många är dom filmförsök som har gått käpprätt åt helvete när omtyckta seriepersonligheter förflyttas till vita duken (Reine och Mimmi i fjällen. Remember? Nån?)

Min oro visade sig vara fullständigt onödig. Det tar inte mer än ett par sekunder så skrattar jag första gången men inte sista.

Det är inte på något sätt högintellektuell humor, det skämtas friskt (och faktiskt ganska befriande) om cancer men allvarligare än så blir det inte. Det är naket, det är äckel-päckel-humor, fisar och spyor men precis som i TV-serien finns det en bas i historien som är sorglig, jobbig och rätt så….hemsk.

Den som står för det mesta av det sorgliga, jobbiga och hemska är David Batras Ulf, en kille som får Ove Sundberg att kännas som en mysfarbror, en stämningshöjare, en sån man vill hänga med på all ledig tid. Ulf är ett as, han har inga kvalitéer som hamnar på pluskontot, han symboliserar allt vidrigt som ryms i en människa men ändå skrattar jag åt honom. Inte med, åt. Jag har betydligt lättare att skratta åt Ulf än åt Ove Sundberg och jag undrar varför. Ove ger mig klåda, Ulf vill jag mest bara….slå.

Klara Zimmergren är ny i gänget och spelar Ulfs fru. Staaaackars mänska. Hon smälter bra in och är alldeles knastertorr i sin komik och jag älskar det. Att Johan Glans verkar ha fastnat i den där bortkommen-och-ryggradslös-icke-manlig-man-som-behöver-solskyddsfaktor-stjärnstopp är i och för sig trist för jag är helt säker på att han kan så mycket mer än så. Däremot är hans Magnus en klockren figur just här.

Vanna Rosenbergs Frida smälter bra in i sitt och Magnus ljusrosa tokmatchade hem, ett hem som andas hundraprocent henne. Om Magnus inte kan, inte får eller inte vill vara med och bestämma hemma förtäljer inte historien men jag kan gissa. Rachel Molins mansslukerska Jenny har slukat klart och bestämt sig för sin Rune och nu ska dom allihop till Laholm av alla ställen på jorden. Varför då? Ingen vet, ingen mer än Ulf.

Jag erkänner utan omsvep: jag tycker det här är askul! Jag fnissade mig igenom filmen, försökte hålla tillbaka ibland då resten av salongen var rätt tyst men det gick inte. Tårarna rann. Jag skrattade. Hoppas att du märkte det Johan. Jag ville se om filmen direkt efteråt och DET är ett jättebra betyg.

 

Publicerat

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans – allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.