Etikett: David Cronenberg

Publicerat

Stephen King-tisdag: THE DEAD ZONE (1983)

Första gången jag såg The Dead Zone var en nyårsafton, det måste ha varit nångång i slutet på 80-talet. Det var på den tiden när jag satt med TV-tidningen och en överstrykningspenna för att försöka få ihop nån form av titt-schema över jul- och nyårshelgen så att ingen film av värde skulle missas. Till min hjälp hade jag såklart ett tomt 240-videoband (eller två) för helgernas filmutbud på TV var ofta mer än tillräckligt för att hålla mig sysselsatt resten av jullovet.

Stephen Kings bok med den svenska titeln Död zon hade jag läst 3-4 gånger innan jag såg filmen så den hade jag koll på och regissören David Cronenberg kände jag till eftersom jag sett både Rabid och Videodrome ett antal gånger. Jag var dock inte riktigt beredd på min egen reaktion av kombinationen King, Cronenberg och Walken.

The Dead Zone spelades nämligen in på VHS och jag vet inte huuur många gånger jag såg filmen men många var det. Scenen med saxen tog många tittningar innan jag kunde se med öppna ögon. Den var otäck även i boken men sådär grafiskt som det blev på film, usch alltså, det var otäckt på riktigt.

Det var många år sedan jag såg filmen men när jag såg om den för detta tema var det som att sätta sig i en tidsmaskin och bli 14-15-16 år igen. Jag mindes varenda scen, nästan hela dialogen och känslan i filmen gnager sig fortfarande in under huden på mig. Stämningen, dom murriga färgerna, den ödesmättade musiken, utan jämförelser i övrigt filmerna emellan så påminner The Dead Zone en hel del om The Shining.

Johnny (Christopher Walken) är lycklig med sin flickvän Sarah (Brooke Adams) och dom pratar om att gifta sig. Men som så ofta både på film och i verkligheten händer det något som gör att planer måste ändras och i detta fall är det Johnny som råkar ut för en svår bilolycka och hamnar på sjukhus. När han vaknar upp förvånas han över att han inte har några bandage runt såren men detta kan förklaras tämligen enkelt: han har legat i koma i fem år. Sarah har gått vidare, gift sig med en annan man och fått ett barn och Johnny ska försöka ta tag i sitt liv.

Det Johnny har och kan (efter olyckan) är en förmåga att via hudkontakt se elände som kommer hända andra människor. Ett handslag kan ge upphov till dom värsta av syner och det kan vara både en gåva och förbannelse beroende på hur man ser det. Frågan är vad man gör med sån information?

Det här var en fin omtitt och det blev som en liten resa nedför min filmiska memory lane där jag var både förare och passagerare samtidigt. Vilken härlig start både på temat och sommaren, det HÄR ska bli roligt att sätta tänderna i!

 

 

.

Nästa tisdag kommer ännu en Stephen King-baserad film att göra entré på bloggen!

Publicerat

MAPS TO THE STARS

Det är lätt att tro att hollywoodlivet är glassigt deluxe. Det är ännu lättare att känna att hollywoodmänniskorna inte bara är framgångsrika, vackra, smala, rika och begåvade utan även på nåt sätt extra lyckliga. Med Maps to the stars tar regissören David Cronenberg med oss ända in i livmodern på det som kallas Hollywood och visar baksidan, den finniga röven av den popularitet som så många verkar sträva efter.

Havana Segand (Julianne Moore) är skådespelerska, neurotisk och bekräftelsetörstande. Jerome Fontana (Robert Pattinson) är en limousinechaufför som drömmer om ett liv som manusförfattare. Dr Stafford och Christina (John Cusack och Olivia Williams) är gifta och dom pushar den barnskådespelande sonen Benjie (Evan Bird) på ett sätt som får curlingföräldrar att verka helt hippie-slappa. Dottern Agatha (Mia Wasikowska) bor inte hemma. Orsaken till detta kan vara en spoiler så jag undviker att skriva mer om det.

Maps to the stars är en mänskigt grisig film. Det är långt ifrån det bästa David Cronenberg gjort men det är hästlängder, eoner, bättre än Cosmopolis. Visst finns det en hel del att klaga på med filmen (en viss eld-scen till exempel, skämskuddevarning på den), manuset är inte helgjutet på nåt sätt men det är en film som inte släpper från skallen. Direkt efter att jag såg den gillade jag den, nu gillar jag den ännu mer. Och Julianne Moore är sjukt bra – och ganska äcklig.

Maps to the stars visas på Stockholms filmfestival 8, 13 och 15 november. Se hemsidan för tider och biljetter. Officiellt premiärdatum verkar vara 6 februari 2015 men det har ändrats förr och kan säkerligen ändras igen.

 

Själv såg jag filmen på Malmö Filmdagar i augusti. Jag minns att det var lite blandade reaktioner från publiken. När det dyker upp recensioner från mina filmspanarvänner länkar jag till dessa här.

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

BACK TO THE 80´S: VIDEODROME (1983)

 

 

.

Det var nåt så skönt skumt över David Cronenbergs filmer då när det begav sig. Jag var inte speciellt gammal när jag hyrde Videodrome i den lokala videobutiken och jag sögs in i filmen på ett sätt som jag av naturliga skäl inte gör nu. Då hade jag inte sett nåt liknande och kanske har jag fortfarande inte sett något liknande men jag har sett mer, jag har sett fler filmer och tycker inte den här filmen är fullt lika annorlunda som förr men suggestiv, det är den.

Videodrome handlar om hallucinationer, om att titta på video och se hemskheter som faktiskt inte är ”bara på film” utan alldeles äkta. Det är folk som ställer upp på snuff-inspelningar och filmerna säljs till en TV-kanal som behöver fler tittare men när David Cronenberg är hjärnan bakom historien så finns det fler lager, det finns ett mörker, det finns en del klafsiga effekter (eller EN i alla fall, innehållande en mage och en pistol), det finns James Woods som är helt perfekt i rollen som kabel-TV-killen Max Renn och Debbie Harry som Nicki, en roll som hade kunnat få vara liiite större.

Videodrome är en svårförklarad film i text men tämligen enkla 87 minuter att titta sig igenom. Den har en skön 80-talskänsla och som så många filmer från 80-talet tar den sig an tankar (och baktankar) vad gäller modern teknik på ett intressant sätt.

Helt klart sevärd fortfarande.

Det här är dagens andra film från 1983 och den elfte filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18.00 kommer sista filmen från 1983.

Publicerat

Fredagsfemman # 100 – Hundra veckor, hundra listor. Det var lätt att hitta fem fel.

5. Filmer att se fram emot….eller inte

När jag skrev ihop Fredagsfemman # 47, den sista under 2012, skrev jag om filmer att se fram emot. Almodóvars nya (Kära passagerare), Soderbergs nya (Side Effects) och Dark Skies. Jag har sett många bra filmer under 2013 men ingen jag såg fram emot då känns särskilt viktiga nu. Idéer på pappret kan ibland vara bättre än förverkligade sådana.

.

.

.

4. Man ska aldrig såga någon osedd

I Fredagsfemman # 10 sågade jag Rihanna utan att ens ha sett Battleship. Det var dumt. Hon visade sig vara den/det enda sevärda i Battleship.

.

.

.

.

3. Cronenberg-Pattison-crashen

I Fredagsfemman # 8 var jag tokpepp på David Cronenbergs Cosmopolis med Robert Pattinson i huvudrollen och när jag skrev Fredagsfemman # 31 var det dags för premiär. Jag ville så gärna se det Cronenberg såg i den där bleka hålögda snubben, jag ville så gärna att filmen skulle bli mer än bra. Det blev den inte. Det blev verkligen inte bra.

.

.

.

2. Friends Arena-invigningen a la Colin Nutley

Okej, visst var jag en aning skeptisk  till invigningen av Friends Arena både när jag skrev Fredagsfemman # 28 och # 38 men att den skulle bli så erbermeligt dålig hade nog ingen kunnat förutspå. När det innan sändning varnades i högtalarna att publik på parkett skulle dra in fötterna för det kommer åkas segway på golvet så såg jag framför mig horder av segways, sådär som Danny Boyle hade gjort om det var OS-invigning i London. Nu pratar vi alltså  MÄNGDER av segways framförda i snygga formationer. Men i Friends Arena kom det in tre. 3! Och jag kommer för alltid minnas mannen på raden bakom mig som sa ”Det här är en invigning som borde passa SD. Men det är inte vad Sverige vill ha”.

.

.

.

1. Den totala Jaden Smith-felbedömningen

I Fredagsfemman # 70 skrev jag mig varm om Jaden Smith, hans pappa och kanske lite om filmen After Earth. Det var som en high kick med plastben rätt i mitt eget fejs och en lagom kul right back at´ya-känsla efter att ha sett filmen. Jag hade otroligt fel den gången. Pinsamt mycket fel. Oj oj oj så fel det var. Jättefel. Skäms på mig.

Publicerat

COSMOPOLIS

Tänk dig att en trasig bitter man står med en stor pistol riktad mot huvudet på en yngre svinrik storstadsyuppie. Han måste döda rikisen, han bara måste för hans fotsvamp har talat till honom. ”Jag har assymetrisk prostata” säger rikisen. ”Jag med” säger den bittra jäveln.

Tänk dig den scenen. Sug på den. Sug på den suggestiva bismaken av talande fotsvamp och snälla gör det en liten stund till. Det kommer en förklaring till varför, jag lovar.

Jag läste recensionen av David Cronenbergs nyaste skapelse Cosmopolis i Svenska Dagbladet i fredags. Det gav mig absolut ingenting. En massa uppstaplade ord till synes utan röd tråd som utmynnande i en fullpoängare från Jan Söderqvist är knappast ett rättesnöre för mig och texten inte något som gjorde till eller ifrån för mina förväntningar på filmen, dock slog det mig att texten var förvånadsvärt spretig.

Nu såhär ett par timmar efter att jag lämnat biosalongen kan jag bara säga Jääääy, Jan! Snyggt jobbat. Spretigt, my ass, den där recensionen är lika glasklar som en monteringsanvisning för bokhyllan Billy. Jag tar tillbaka allt jag tänkt för det är ingen lätt match att beskriva en film som Cosmopolis.

Det lättaste är kanske att återge dom spontana utrop jag hörde inne på biografen:

Nä nu skiter jag i det här! (en 25-åring tjej sekunden innan hon lämnade salongen efter dryga 50 minuter)

Ja fy fan! (hennes kompis som gick samtidigt)

Pieeeeeeewwwwwww. (Den där lättnadens suck jag hörde från dom två medelålders kvinnorna som gick drygt tio minuter efter dom två första).

Det här är den sämsta film jag sett i h-e-l-a mitt liv. Den absolut och utan tvekan sämsta. Ever. (Mitt manliga sällskap när filmen var slut)

Det här var faaaan ingen film ens. (Min dotter när filmen var slut och som sett fram emot detta som en utsvulten geting på ett barnkalas i juli då Robert Pattinson är sååååå snygg)

Jag vill helt enkelt aldrig mer se en film med Robert Pattinson. (Sagt av mig OCH mitt sällskap och dottern blev inte ens förbannad åt detta uttalande)

Cosmopolis är en såndär film som är så dålig att jag inte ens ids bli arg. Det är en film som leker svår, som inte kan säga en enda normal uppbyggd mening som inte behövs analyseras en fyra-fem varv och när jag analyserat klart har jag enbart förstått att undermeningen, den smarta, den komplicerade, är lika djup som en plaskpool på en radhusgräsmatta.

Om nu Don DeLillos bok med samma namn (som jag inte läst) är skriven med så styltig dialog som den är i filmen då förstår jag inte David Cronenberg alls. Det måste vara en del av den konstnärliga friheten att se till att skådespelarna pratar så det är funktionellt för filmen. Här blir det så kallt och så hackigt att vi i publiken skrattar åt Robert Pattinsons fullkomligt personlighetsdöda Eric Packer (Pattinson), det blir så fånigt att trots att Pattison nästan visar snorren så drar dottern fram mobilen och börjar instagramma – fast hon mycket väl vet min inställning till överträdelse av biografhyfs – men hon skiter i det för filmen ”är så dålig så man dööööör”. Jag håller med henne men jag dör inte, jag suckar, skrattar, skruvar på mig och vill bara att filmjäveln ska ta slut.

En pajkastningsscen får mig att gurgelfnissa så jag hade ramlat omkull om jag stått upp och när Packer med huvudet fullt av bakverk beger sig till frisören för att klippa sig (och vi har följt åkturen till den där förbannade frisören i över en timme – låter spännande va?) och väl kommer fram så börjar den gamla genuina barberaren att klippa honom med halva skallen full av kladdigt mjölgrädde. Trovärdigt? Ja, verkligen och det säger jag med min mest bitterironiska röst.

Bitter var det ja. Den bittra mannen med fotsvampen i recensionens början, har du sugit klart på den tanken än? Bra. Låt det vara så. Den scenen finns nämligen i filmen, plagierat rätt av i min text och andemeningen i detta är skummare än varenda kladdig skalbagge eller ultrablodigt effektsökeri som var så vanligt i Cronenbergs tidigare filmer.

Jag har sett många filmer av David Cronenberg i mina dagar och jag trodde att han med Cosmopolis skulle hitta tillbaka till det fantastiska han skapade med sina ”vanliga” filmer A history of violence och Eastern Promises (och som försvann som en avlöning med Freud, Jung och Kiera-hajen i A dangerous method förra året) men jag hade så jävla fel som en människa kan ha. Trailern är en riktig lögnhals, den är Pinocchio i teaserformat och jag känner mig sjukt barnsligt snuvad på konfekten.

Jag vet att det kommer vara svårt att undvika men jag skulle klara mig alldeles utmärkt om jag slapp se Robert Pattinson agera under resten av mitt liv.

Publicerat

Fredagsfemman # 31

5. Johan Therorins samlade verk ska bli film

Jag håller på att ta mig igenom Johan Theorins böcker (har avverkat Sankta Psyko och halva Skumtimmen och dom andra två ligger och väntar i min pockethög) och jag är inte helt övertygad om författarens storhet. Kanske faller jag lite mer pladask åt filmatiseringarna nu när Daniel Alfredsson ska regissera Skumtimmen med Lena Endre i huvudrollen.

 

4. Jane Campion

Den här begåvade regissören var med på listan redan när det var #19 men nu är hon faktiskt mer aktuell än någonsin – i alla fall på min blogg. Hela nästa vecka förvandlas Fiffis filmtajm till en slags Jane Campion-camp och det har varit med stor glädje och entusiasm jag har tagit mig an hennes filmer. ALLA hennes filmer.

 

3. Cosmopolis

Idag har David Cronenbergs nya film Cosmopolis premiär, en film jag sett fram emot SÅ länge. Jag vet i nuläget inte hur det ska gå till men jag hoppas få tid att se den i helgen. Kanske går den som arla-morgonstundsbio imorgon bitti eller som nattbio natten mot typ måndag?

 

 

2. Filmspanarträff imorgon

Tiden går fort när man har roligt och nu har det gått en månad sedan sist. Tyvärr kan jag inte vara med på träffen imorgon så jag har en vikarierande samordnare denna gång: Henke från Fripps filmrevyer. Så har du en filmblogg och vill hänga på, mejla honom så berättar han hur det går till (frippsfilmrevyer@gmail.com)

 

1. Semester.

Jag kan inte fatta det. Det är dags.

Snart. Väldigt snart.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 23 – Semesterförkovning

5. James Lipton

Såhär i ledighetstider kan det hända att det finns tid att göra sånt som man normalt inte hinner med, titta på youtubeklipp till exempel. Det är inte en fritidssysselsättning som ligger högt i kurs hos mig normalt sett men likväl, det finns mycket skoj att titta på där. Inside Actors Studio till exempel. Den högtravande intervjuaren James Lipton samtalar med alla dom stora filmstjärnorna och regissörerna som vi älskar och det är ofta väldigt intressant. Du kan ju alltid börja här och sen klicka dig fram.

 

4. Läsupplevelser av den högre skolan

Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist har skrivit en kriminaltrilogi som är bland det bästa jag läst på mycket mycket länge. Jag har precis läst ut den sista boken och har panik, jag vill läsa mer men hur hittar jag nåt som är lika bra som detta? Min fällbara mysstol och jag längtar efter fler läsupplevelser.

 

3. Nostalgifrossa

Med lite tur kommer familjen fiska många många timmar under semestern. Min lilla samling av David Cronenberg-filmer på VHS behöver nämligen dammas av, spolas tillbaka och ses på nytt – och jag avskyr att fiska.

 

 

2. Sommarens konsertupplevelse

Dalhalla utanför Rättvik är en av mina favoritplatser i Sverige. Ikväll är jag där, inlindad i filt, förhoppningsvis utan regnkläder, jag slåss med mygg och beskådar Simple Minds. Härligt mysigt ska det bli och jag håller tummen att jag får höra min enda riktiga favoritlåt med bandet: I travel.

 

1. Mitt paradis

Det som inte kan göras på denna strand har inget existensberättigande under mina nuvarande semesterveckor.

Publicerat

Fredagsfemman # 8

5. Robert Pattison

Vem hade kunnat tro att den här Twilighthunken någonsin skulle kunna kravla sig upp på min fredagslista? Min dotter hade nog kunnat sätta en månadspeng eller två på att det aldrig skulle ske men det är inte bara trissvinster som plötsligt händer. Ibland hamnar knepigt folk i ovanliga situationer och jag ser på dom med lite andra ögon. När David Cronenberg uppenbarligen ser ”det” i unge herr Pattinson, vem är då jag att inte ge honom en chans igen? Jag gjorde ju det med Remember me, en film som naglade sig fast nånstans bland hjärtklaffar, vener och artärer och nu tänker jag definitivt gå på bio och se honom med öppet sinne. Det dröjer en stund innan Cronenbergs Cosmopolis har premiär men trailern bådar mer än gott. Här är den.

 

4. James Cameron

Hur coolt är det inte att bege sig alldeles ensam ner till botten av Marianergraven – och twittra? James Cameron har fått mig att fundera på nåt som jag förkastat som blahabaha under en längre tid och nej, det handlar inte om fridykning, ej heller om ubåtskonstruerande, det handlar om att det där twitterkontot som faktiskt verkar komma närmare och närmare. Jag lär börja twittra när alla andra lägger av.

 

3. Lovefilm

Nu när jag har veckor som i stort sett stavas J-O-B-B i skallen dygnet runt och minimalt med tid för biobesök så är Lovefilm-filmerna som dyker ner i brevlådan som små rara presenter mina riktiga guldkorn. Jag är så grymt imponerad av detta företag, deras filmbibliotek och klockrena service och det skriver jag inte enbart för att jag är sponsrad. Jag är på riktigt betuttad i dom. Det är nästan lite vårkänslor över det hela och vårkänslor är ju alltid härliga – om man inte är pollenallergisk eller singel och spetälsk.

 

2. Audrey Hepburn

Efter att tre kvällar i rad ha sett samma film (jag har för en gångs skull inte sett om den på grund av att jag somnat mitt i alltihop utan för att jag VILL) känner jag en sorg över att  Audrey Hepburn är död. Vilken supersöt kvinna och vilken gudabenådad skådespelerska hon var! I filmen som jag nyss sett (som kommer som Veckans klassiker framöver, jag lovar) finns det flera scener där hon är så närvarande att jag trycker på pausknappen bara för att le som en nymatad guldfisk en liten stund. Jag tycker om Audrey. Hon är fin. Jättefin.

 

 

1. Filmspanarträff

Så har en månad gått och imorgon är dags för oss glada filmnördar att ses igen och diskutera film öga mot öga, tand för tand. Höga betyg i bloggen ska försvaras, låga likaså och däremellan pratas det om allt filmiskt mellan himmel och jord. Har du en filmblogg och vill hänga på? Skicka ett mejl så berättar jag när och var vi ses.

Publicerat

SPIDER

På biografen Victoria på Götgatan i Stockholm finns det en salong som är så liiiiten så liiiiiten. Är det mindre än tio personer i publiken kunde man lika gärna ha väntat in filmen på DVD och dragit in TV:n i städskrubben hemma.

Jag och en kompis såg Spider på denna salong dagarna efter premiären och vi var själva, helt själva. Två personer och en psyksjuk Ralph Fiennes, det är klart att det är en bioupplevelse jag minns och det ganska väl.

Spider (Ralph Fiennes) är ingen frisk man. Han är heller ingen man som jag tror luktar gott eller som behärskar konstformen tango. Han har bott på nåt institut för behandling av sin schizofreni i många år men är nu utskriven och väldigt långt ifrån kurerad. Via tillbakablickar får vi reda på hur uppväxten varit och hans relation med sin mamma, den relation som för många verkar vara den svåraste, djupaste och mest komplicerade av dom alla.

David Cronenberg är en regissör med många strängar på sin lyra. Till skillnad mot tex Woody Allen så vet man aldrig riktigt vad man får när man ser en Cronenberg-film. Det kan bli precis vad som helst. Det kan vara både högt och lågt, toppenbra eller jättekonstigt eller en kombination av hela tjofaderittan men det jag alltid vet är att det är något annorlunda jag kommer att få se.

Spider hamnar i facket ”udda och ganska beige” men det är långt ifrån en ointressant film. Lite långsam, lite illaluktande på det där ammoniak-viset och om jag ska fantisera ihop ett ljud som jag får i huvudet när jag tänker på filmen så är det smacket som blir när man håller munnen stängd, tar tag i ena kinden och drar utåt. Ett litet anspråkslöst klafs-smack sådär.

Att säga något annat än att Ralph Fiennes är svinbra på att spela psyksjuk vore rent idiotiskt för han ÄR bra här. Dessutom är han inte i närheten av att ta av sig kläderna, nej här gör han tvärtom, här är det fyra lager ljusbruna skjortor plus en kavaj som gäller.

Till förtexterna bjuder Cronenberg oss på något som vid första anblicken är flagnade putsväggar. Det är det inte, det är Rorschachtest i sin allra mest utvecklade form. Jag ser bland annat en trollslända med mangaögon och hängtuttar och en man som röker cigariller genom näsan.

Eller så är det bara flagnande putsväggar.

Inte vet jag.

Men jag ser ju vad jag ser.

 

Publicerat

BARNEYS MÅNGA LIV

Barney Panovsky (Paul Giamatti) lever ett liv som i mångt och mycket liknar mitt eget, eller ditt eller grannens. Det händer grejer och det händer grejer hela tiden. Ett liv är sådant, det är en berg-å-dalbana. Det startas relationer som sedemera oftast avslutas. Det börjas på jobb, det utvecklas idéer, det är resor och upptäkter och barn och vänner och ovänner och glada dagar och tråkiga dagar. På så sätt är Barneys liv inte unikt på något sätt, det unika är att hans liv kan beskådas på film och att han är misstänkt för ett mord han aldrig blivit dömd för. Hur innehållsrika våra egna liv än är så är det inte många av oss som hamnar i den situationen och det är åtminstone jag väldigt glad för.

Vi får lära känna en gammal Barney när han bitter och eländig telefontrakasserar ex-fruns nya man. Att han fortfarande har känslor för sitt ex Miriam (Rosamund Pike) är klart som korvspad och jag får en liten hint om att hon är hans livs stora kärlek. Samtidigt har en poliskommissarie gett ut en bok baserad på Barney och det ouppklarade mordet på hans vän Boogie (Scott Speedman). Barney tänker tillbaka och där är filmen. Vips är han ung, vips är vi i Rom och vips är han i stånd att gifta sig då han gjort en mentalt tveksam men vacker kvinna på smällen.

Paul Giamatti är en skådespelare som är allt annat än jämn men nåt han är bra på är att gestalta ordinära män som har känslorna utanpå kroppen (se bara hans Miles i Sideways) och hans Barney är en ren uppvisning i manlig mänsklighet. Dustin Hoffman spelar hans excentriske pappa Izzy – och som han gör det! – och Dustins son Jake Hoffman spelar Barneys vuxne son.

Minnie Driver är fru nummer två och visst, hon agerar okej det gör hon, men hon har en underkäke som påminner om en viss Kiera Knightley och jag undrar vem med en sådan käke som gjort mig så ont i min barndom att denna kroppsdel sitter som en kräkreflex i min ryggrad. Rosamund Pike däremot, vilken perfekt kvinna! Hon spelar Miriam med integritet och värme och hon utstrålar lojalitet och kärlek inte bara till sin man och sin omgivning utan även till sig själv, alltså hon är SÅ HIMLA FIN!

Det här är en film jag verkligen rekommenderar och speciellt om du har en tom eftermiddag och det är pissåskitväder ute och mysbyxorna hägrar och ingenting annat finns på agendan. Den tar 134 minuter av ditt liv men du får många liv tillbaka.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

A DANGEROUS METHOD

 

 

 

 

 

 

 

Efterlängtade filmer är ofta svåra att se med helt objektiva ögon. David Cronenberg är en mästerlig regissör i mina ögon och allt han gör är intressant – om än inte alltid världsomvälvande – men när han väljer att göra en film om en galen kvinna och två av världens mest kända psykologer så inser även jag att det kan bli himmel, det kan bli helvete och det kan bli precis vad som helst däremellan.

Det blev mycket däremellan och vad det beror på ska jag försöka bena ut.

Viggo Mortensen som Sigmund Freud tar mycket plats på filmaffischer och trailers och det är fullt förståeligt då han har lyckats transformera sig själv till att bli väldigt lik denna skäggiga sexfixerade gubbe. Däremot är han med i bild procentuellt väldigt lite i filmen och det tycker jag är synd. Att han för en gångs skull är med i en dialogdriven film är bara ett stort plus även om han själv var lite orolig för just den biten.

Michael Fassbender som Carl Jung är även han porträttlik och eftersom han i mitt tycke är den mest intressanta av filmens skådespelare förlitade jag mycket av mina förväntningar på just honom. Han levererar, som alltid, men Jung är en ganska förutsägbar person och i mina ögon rätt trist, speciellt som filmkaraktär. Jag fick liksom aldrig in nåt endaste Fassbender-WOW, sådär som han lyckades framkalla i både Fish tank och Eden lake.

Vincent Cassel gör ett skojfriskt porträtt av den allt annat än monogame Otto och sen är det Kiera Knightley som filmens verkliga huvudroll Sabina Spielrein. Kiera, Kiera…Kiiiieeeeeera. Suckåfysatan.

I en helt fullsatt och knäpptyst biosalong är det inte helt kosher att börja skratta hysteriskt när det är tunga svåra scener i filmen som på pappret är allt annat än roliga. Därför får jag idag leva med sönderbitna kinder. När Kiera Knightley med VÄRSTA överspelsmanér ska gestalta denna psykiskt sjuka kvinna och trycker fram hela sin redan innan överdoserade underkäke och liksom kippar efter andan med alla småtänderna fullt synliga så är det inte en utåtagerande sjuk kvinna jag ser, jag ser Piraya 3D fast utan 3D, jag ser en Tim Burtonsk version av ett kvinnligt skelett i motion-capture, jag ser en parodi på dokumentären jag såg tidigare i veckan.

Jag vet inte hur David Cronenberg resonerade när han gav rollen till Kiera Knightley men jag antar att han behövde ett känt ansikte (till) för att finansiera filmen. Det finns många kända ansikten som ser ut som Sabina Spielrein men bara EN som lyckas transformera alla scener hon är med i till något som hade platsat i När skinkorna tystnar 2 eller Hot Shots 3. Jag hoppas att David är mer nöjd med hennes insats än jag är, för i min värld finns inte fula ord i tillräcklig mängd att tillgå för att beskriva hur jävla USEL hon är. Hennes agerande lägger sordin på hela filmupplevelsen.

Filmen som sådan är annars helt okej. Jag gör inte vågen men jag kräks heller inte. Jag somnade inte men log inte heller på vägen hem.

Efter en till synes oääändlig väntan på att bli insläppt i salongen och en givande diskussion med en äldre dam och varför det bara serveras ”tråkig Mer” och ”ännu tråkigare Ramlösa” på biografen och inte färgglada drinkar blev vi insläppta, men bara en liten bit. Personalen höll dörrarna in till salongen stängda då dom förberedde en ”liten överraskning” som inte var en överraskning mer än ett par sekunder eftersom tjejen som vaktade min dörr sa vad det var: en intervju med Viggo Mortensen via Skype efter filmen. Tjohoo liksom, tänkte jag, men för fan släpp in mig nu innan jag får en panikångestattack och som på beställning öppnades dörrarna.

Väl inne i salongen var det inget tekniskt strul alls och den kvarten långa pratstunden med Viggo efter filmen var charmigt spontan. Han tyckte Zlatan var bra men gnällig. Jag håller med. (Filmklipp från intervjun kan ses här)

Det roligaste och det som värmde mitt hjärta mest denna kväll var det jag såg snett framför mig i salongen innan filmen började. En kille läser den eeeeeminenta filmbloggen Fiffis filmtajm i sin Iphone och jag vill bara ställa mig upp och ropa nåt klämkäckt kul sådär men jag lät bli. Jag vill gärna behålla mina läsare.

Publicerat

Veckans dokumentär: MITT NAMN VAR SABINA SPIELREIN

I väntan på fredagens stora biopremiär, David Cronenbergs A dangerous method, får jag för mig att jag ska utforska den kvinnliga delen av nämnda film: Sabina Spielrein, karaktären som Kiera Knightley spelar i filmen. Jung och Freud känner jag till men vem var denna Sabina egentligen?

Det var alldeles i början av 1900-talet och Sabina Spielrein visade tidigt i livet tecken på psykisk ohälsa. Hennes föräldrar såg till att hon fick plats på Burghölzlisjukhuset utanför Zürich där en av dåtidens största psykologer arbetade:  Carl Gustav Jung.

Hysteri var en utbredd psykisk diagnos runt sekelskiftet, särskilt bland kvinnor. Jung behandlade Sabina genom att utforska hennes dolda komplex och efter en analys kom han fram till att hennes utbrott och dåliga mående berodde på att hon sedan fyra års ålder upplevt sexuell upphetsning av att se sin bror bli slagen. Enligt tidens andra stora psykolog och tänkare, Sigmund Freud, var orsaken till sjukdomen undanträngda känslor från barndomen och då främst av sexuell karaktär vilket man kan säga att även Jung kom fram till i fallet Sabina Spielrein.

Sabina och Jung har inte bara en patient-läkare-relation utan även en kärleksdito samtidigt har Jung och Freud en avancerad brevväxling som handlar behandlar många olika ämnen varav Sabina är ett av dom.

Det här är en dokumentär som är filmad som en spelfilm. Det är svartvita bilder, det är skådespelare i rollerna som Sabina och Jung, det är åååå-vad-det-här-är-kulturellt-och-djupt-när-vattendroppar-visas-i-närbild och jag känner en viss….klåda…på kroppen. Det är den där att-vilja-men-inte-kunna-klådan som jag ofta får när jag ser filmer som ska låtsas vara högtravande och intellektuella men som bara är luftslott.

Jag hade både ljud och text inställda på svenska och fick således en svensk berättarröst till en början men ju längre filmen gick ju mer struntas det i både rösten och textningen, jag ser alltså stora delar av filmen på pratad tyska utan text. Det var visserligen ofrivilligt men det var ett problem som inte gick att lösa. Jag svor ett tag sen struntade jag i det, det kändes inte som att jag missade nåt väsentligt.

Jag litar på att luckorna fylls i och med att jag ser spelfilmen A dangerous method. Ett dåligt betyg för en dokumentär.

 

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

 

Publicerat

DUBBELGÅNGARE

Att 1988 är ett av mina solklara favoritår i filmhistorien är ingen nyhet, inte heller att David Cronenberg är en av mina favoritregissörer.

Cronenberg gjorde filmen Dubbelgångare (Dead ringers) just 1988 och det var en av dom första filmer av honom som jag såg. Kombinationen Cronenberg, Jeremy Irons (som jag just då fullkomligt avgudade) och genren gynekologskräckis var lika perfekt för mig DÅ som en läskburk Fanta Black Orange var 1983 eller som en neonblå cykel med röd-vit-prickig sadel är 2011.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag satte mig ner och såg om filmen. Det kan ju gå så illa när jag gör sånt. Det kan bli gallimattias av alltihop och jag tycker det vore hemskt tråkigt, speciellt i det här fallet. Dubbelgångare är nämligen en film som legat på min Topp-10-bästa-lista sen jag såg den första gången.

Enäggstvillingpojkarna Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons X 2) är rätt udda redan som barn och inte blir dom mindre udda som vuxna, om än aningens mer framgångsrika. Dom jobbar båda som gynekologer och har en förkärlek och en klar kreativ begåvning för att uppfinna nya gynekologiska instrument. Deras gemensamma gynekologmottagning är specialiserad på att försöka göra infertila kvinnor fertila.

Beverly och Elliot gör det mesta tillsammans vilket även inkluderar att dom delar kvinnor. Den ene är nämligen framåt, social och en kvinnokarl medans den andre är mer inåtvänd och…svår. En dag kommer en känd skådespelerska till kliniken, Claire (Genevieve Bujold). Hon vill inget hellre än att bli mamma men alla hennes försök har hittills gått i stöpet och hon tycker ändå hon provat allt från att strunta i preventivmedel till att leva ett extremt promiskuöst leverne. Det som framkommer vid undersökningen är att Claire är muterad, hon har tre livmödrar och kommer aldrig att kunna få ett biologiskt barn hur mycket hon än försöker.

Bröderna tycker (såklart) att hon är intressant på väldigt många sätt och det dröjer inte mer en en dejt för Elliot att få henne i säng. Han ”lämnar över” Claire till Beverly som på direkten faller för henne på ett sätt han aldrig förut gjort och han vill ha henne för sig själv, han vill ha ett privatliv, vilket är helt nytt för båda bröderna. Claire själv anar inte ens att det är två olika snubbar, så lika är dom.

Filmen är baserad på en sann historia och jag kan inte säga att jag är dödsugen på att ha en manlig gynekolog efter att ha sett den, inte den här gången heller. Däremot blev min omtittning en MYCKET BRA upplevelse. Allt var precis som ”förr”. Jag hamnade i Cronenberg-känslan direkt och  jag tycker fortfarande att Jeremy Irons röst är som plåster på skrapsår, alltså SATAN I GATAN vad han är bra! Hela filmen har en sån otäck underton och är filmad med en otrolig precision. Det fanns inte riktigt samma tekniska möjligheter att filma två personer som är gestaltade av samma skådis 1988 som det gör nu.

Jag måste helt enkelt ta fram hockeytutan och bröla en stund för det här är bra, det här är S Å J Ä V L A B R A att jag blir lite vattnig i ögonen och det beror inte på att jag är ledsen, nej inte alls. Det beror enbart på glädje. Genuin filmisk glädje.

[Här finns några fler exempel på vilket fantastiskt bra filmår 1988 var: Mississippi brinner, Det stora blå, Working girl, Farligt begär, Die hard och Rain man – och det finns fler. Många fler.]