FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmbloggFripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Fredagsfemman # 18

5. Duo-charmiga David & Gillian

Eftersom jag var så DUM att jag önskade mig lite regn förra fredagen och jag borde ha lärt mig på snart fyrtio är att lite är ett ord som svenska vädergudar inte förstår så har det regnatåregnatåregnat dagar i sträck den här veckan. Det har å andra sidan fått mig att plocka fram årets ”semesternödis” vilket är en DVD-box, gärna en serie, som familjen kan plöja om semestern regnar bort. Nu är det inte semesterdags riktigt än men va fan gör man i stunder av regnpanik och den enda nya ”familjefilmen” på marknaden redan är sedd (Stig-Helmer-tramset) av samtliga inblandade? Jo. Jag bjuder in barnen till Dana Scully och Fox Mulder och njuter av den första säsongen av X-files som faktiskt håller fortfarande även om den stinker 90-tal. Den funkade till och med på barnen även om sonen var bra skeptisk innan vi började titta.

 

4. Modiga Merida

Det dröjer ett tag innan Disney/Pixars nya film Brave har premiär (den heter Modig på svenska och premiärdatum är 31 augusti) men jag gillar prinsessan Merida redan nu. Trailern är skön, hon är gullig, halvgalen och har superfint hår och jag hoppas – och tror – att filmmakarna vågar ta ut svängarna en hel del för att ge unga tuffa tjejer som tar ansvar för sitt eget liv en ny ball förebild. Jag kan i och för sig tycka att det är synd att hon prompt måste vara prinsessa men jag ska försöka bortse från det.

 

3. Stentuffa Sigourney Weaver

Efter dom senaste veckornas Prometheussnack, efter att ha sett om Alien och njutit av Ripleys tuffhet OCH efter att ha sett om en annan gammal favorit (recension kommer på söndag) så måste jag säga att jag saknar Sigourney Weaver. Vilken skådespelare hon var  och ÄR. Upp med filmfrekvensen Sigourney, jag vill se mer av dig!

 

 

2. Filmnördiga Filmspanarna

Lite drygt en månad har gått sen vi sågs sist och nu är det dags igen. Filmspanarna is in da house och det ska bli väldans skoj att träffas igen imorgon. Har du en filmblogg men inte har fått en inbjudan från oss och du känner att du vill vara med, mejla mig vettja.

 

1. ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN!

Förlåt mig filmspanarvänner men idag börjar fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Det är så roligt, det ÄÄÄÄÄÄR så roligt att det liksom inte finns nån annan etta denna vecka. Jag har längtat efter detta sedan VM tog slut 2010 och även den som väntar på nåt gott behöver till slut inte vänta längre.

 

Things we lost in the fire

Precis som Elling fick mig att vilja se Mozart and the whale så fick Hämnden mig att bli nyfiken på Things we lost in the fire. Susanne Bier goes Hollywood, klarar hon det bättre än Petter Næss måntro? Förutsättningarna är inte direkt superlätta.  Hon ska alltså  försöka få Halle Berry att agera naturligt i ett medmänskligt drama. Jag säger LYCKA TILL med den ironiska rösten och trycker på play.

Vackra Audrey (Berry) är gift med snällisen Brian (David Duchovny). Han är en man rik på både pengar och känslor och är otroligt lojal och snäll mot sina närmaste. Den äldsta vännen han har heter Jerry Sunborne (vilket är ett otroligt opassande namn på någon som Benicio Del Toro ska spela) och livet har inte varit honom nådig. Han jobbade som advokat men snortade kokain ett par gånger får mycket och hamnade snabbt i det tunga drogträsket. Men Brian fanns där för honom, han fanns kvar och om Brian är begåvad med en stor samling nära vänner så har Jerry en och ja, precis, det är Brian.

På väg mot glasskiosken bevittnar Brian en misshandel, en man slår sin fru blodig och han kan inte blunda utan går emellan. Tragiskt nog blir det hans död. Mannen skjuter honom och familjens liv blir sig aldrig mer likt.

Både Elling och Hämnden är fullpoängarfilmer för mig både skådespelarmässigt och dramaturgiskt.  Things we lost in the fire har väldigt långt upp till Hämndens nivå även om den är långt ifrån genomdålig. Benicio Del Toro är som alltid bra och här är han mer än lovligt lik Torsten Flink i både rörelsemönster och tal. Att han och Halle Berry inte direkt ”klickar” är kanske inte någons fel, snarare känns castingen lite konstig. Det är inget större fel på Berrys agerande, hon visar hela sitt känsloregister och ser faktiskt ärlig ut både när hon sörjer sin man och i scenerna när han fortfarande lever.

Det är som sagt scenerna med Del Toro och Berry tillsammans som får mig att känna lukten av malpåse och gammal jord i näsan. Jag vet inte vem av dom som skulle ha bytts ut för att filmen skulle gå lite mer som på räls, kanske båda?

Alexis Llewellyn och Micah Berry (nej, han är inte släkt med Halle) är jättebra som barnen Harper och Dory, John Carroll Lynch är den svenniga birollens beiga mästare även här och Alison Lohman spelar den före detta knarkaren Kelly med trovärdighet. Det finns inte så många självklara ”fel” att trycka på, att jag inte blir det minsta berörd kan jag inte skylla någon annan på. Likväl är det sant.

 

Här finns filmen.