Etikett: David Gordon Green

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HALLOWEEN (2018)

Jag undrar om jag polletten ramlade ner precis just nu. Jag tror banne mig att jag kommit på svaret på frågan varför Halloween från 1978 aldrig kommit upp i toppbetyg hos mig. Jag har sett den på fel sätt. Jag har sett den hemma, båda gångerna i vuxen ålder såg jag den ensam. När jag var liten såg jag den visserligen på VHS men hemma hos en kompis. Bara vi två. Jag har aldrig sett original-Halloween på bio och DET min vän och bekant, DET är det stora felet.

När jag bokade biljett till 17.40-visningen av nya Halloween på Filmstaden Sergel dagen efter premiären var det endast två bokade biljetter i hela salongen. Jag kände mig lugn, tänkte att det här kommer nog fan gå vägen TROTS värstingbiograf och TROTS lördagsvisning. Jag satte mig i den tomma salongen en halvtimme innan filmen började, drack mitt kaffe och insöp atmosfären. Den här filmen har jag verkligen sett fram emot ända sedan jag såg Jame Lee Curtis droppa på Instagram att hon skulle vara med. Det var länge sedan nu.

Jag satt och pillade lite med mobilen och lyckades fippla upp SF-appen (numera Filmstaden). Det var dumt. Jag fick nämligen för mig att kolla upp hur många biljetter som var sålda till denna visning och chockades svårt när jag såg att det endast fanns 21 ströplatser kvar i hela stora salongen. Fi fan. Andas i påse. Det här var inte, verkligen INTE, bra nyheter.

*klipp till 19.30*

Hela salongen applåderar. Jag med. Herreminjävlar vilken visning! Folk skrek, visslade, äcklades, gick skytteltrafik för att gå på muggen/köpa mer godis, hoppade till, skrattade, skrek svordomar, alltså folk var så jävla RÄDDA att det gick att ta på stämningen i salongen. Det gick att skära i den med en förskärare. Som en förskärare genom halsen. På en människa. Och kniven går genom halsen så människan hänger mot väggen så blodet droppar ner på golvet. SÅ maffigt var det. Stämningen.

Jag satt med vidöppna torra ögon redan innen filmen började, kunde knappt blunda när mamma efter mamma knatade in i salongen med små söner strax efter som bar på sittkuddar. WHAT THE FUCK, liksom?! Hur tänker man där? Okej, rent lagligt är det ju och även om kiddot gillar skräckfilm så finns det ju skräckfilmer och så finns det….SKRÄCKFILMER. Och säga vad man vill om Halloween 2018 – det ÄR en SKRÄCKFILM!

55 år har gått sedan Mike Myers dödade sina första offer – som sexåring. 40 år sedan han försökte ta Laurie Strode av daga i Haddonfield. Han är inlåst for life och ska flyttas till ett annat helveteshål än det fängelse han nu sitter i. En podcastduo besöker fängelset för att försöka få Myers att prata, vilket han inte gjort på alla dessa år. Det är inte som att han inte KAN prata, han vill bara inte. Mannen i podcastduon tar upp en medhavd attiralj ur väskan för att försöka lirka ur Myers ett ord eller två. Masken. Den vita masken.

Så börjar filmen och introducerar därmed också fängelseläkaren Dr Sartain (Haluk Bilginer). När Sartain pratar påminner han om en blandning av Hannibal Lecter i Anthony Hopkins skepnad och Daniel Day-Lewis som oljemannen Daniel Plainview i There will be blood. Han använder frasen ”you seeeeeee” frekvent och jag kan inte låta bli att se Daniel D-L framför mig fräsandes ”I´m an oil man you seeeeeee” samtidigt som han äter lite lever, fava beans och sippar på en Chianti*.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har byggt sig ett fort och beter sig som en annan knäppgök. Hon har uppfostrat dottern Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak) i nån form av grundrädsla över vad som ska ske när Mike Myers återvänder. Inte om utan när. För det är klart att hon är beredd på strid, klar för hämnd och hon tänker inte banga för att döda. Uppfostrat och uppfostrat förresten, hon var i sån psykisk obalans att hon ansågs vara en ”helknäpp foliehatt” och dottern blev omplacerad. Michael Myers har verkligen sabbat HELA hennes vuxna liv.

Halloween 2018 har precis ALLT en bra skräckfilm ska ha och smart nog återanvänder filmen allt som gjort den allra första filmen till den klassiker den är. Introt, typsnittet, pumpan, musiken som John Carpenter komponerade. Den här gången är hans son med som kompositör, Cody Carpenter, samt Daniel A. Davies men det som är nytt i den här filmen är egentligen bara varianter på det som redan gjorts. Bra tänkt tycker jag och om inte annat kom den tanken i bevis när jag mitt under filmen hörde en väldigt ung röst som sa högt: ”MAMMA, TILL OCH MED MUSIKEN ÄR ÄCKLIG!” Och ja, den ÄR ju det. Bästa sortens skräckfilmsmusik!

Den gamle John Carpenter är med som producent och en del andra som var inblandade i första filmen men regissören David Gordon Green är ny. Inte ny som regissör men ny som skräckfilmsregissör måste man ändå säga att han är och till min stora glädje är han precis lika bra på att regissera skräckfilm som han är på indiefilmer eller…Joe.

Det finns faktiskt ingenting att klaga på med den här filmen annat än en del val som vissa av karaktärerna gör (men hey, det är ju skräck, klart man flyr in i skogen om man har möjlighet, istället för på den upplysta vägen…..Grrrrrr!). Betygsmässigt är den uppe och nosar på fullpoängaren, jag är fan både golvad och kär – OCH livrädd för den där vidrige fan med vita masken! Och om den fanns en Oscar för Bästa Barnskådespelare skulle Jibrail Nantambu vara given. Vilken begåvning! Snacka om att kunna leverera repliker med flow. Fem plus till honom. Lätt!

.

Uppdatering några dagar efter att denna recension är skriven:

Jag kan inte sluta tänka på filmen. Jag vill inget annat än att se om den. Jag vill hellre se om den än dricka varm choklad med vispgrädde. Jag vill hellre se om den än gå en långpromenad och sparka i löv. I Central Park.
Jag kan inte göra annat än såhär. Jag älskar den här filmen. Den är bland som allra bästa skräckfilmer jag sett i mitt liv, trots att jag inte köper sista minuterna i filmen så är den så fulländad som det bara är möjligt. Jag rättar således mig själv. Jag jackar upp den. Halloween. I love you!

.

Uppdatering en vecka efter att jag såg den första gången:

Uppjackningen av betyget var helt korrekt. VILKEN. JÄVLA. KÄFTSMÄLL. TILL. FILM. DET. HÄR. ÄR. Nu när jag har sett om den kan jag säga att vid omtitten kunde jag se saker jag missade första gången och den var precis lika otäck den här gången (konstigt nog). Scenen i bilen (med Myers i baksätet) var ÄNNU värre nu och den suggestiva stämningen i filmens öppningsscen tog sig in i kroppen på ett annat sätt (nu när jag visste vad som komma skulle). Det jag verkligen uppskattar i den här filmen (jämfört med originalet) är tempot, att Michael Myers är driftigare, snabbare, får ”mer” gjort. På det sättet känns filmen betydligt modernare än originalet och passar mitt action-not-words-lynne betydligt bättre. Och FI FAN alltså, vilka välgjorda effekter filmen visar upp. I sammanhanget är dom väldigt, väldigt….bra.

 

Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. Och kan du inte få nog av skräckfilmer? Då kan du titta in på den här bloggen VARJE DAG HELA NÄSTA VECKA för nu vankas den tiden på året då det är dags för SKRÄCKFILMSVECKA i samarbete med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia. Måndag till söndag nästa vecka blir det alltså skräckfilmsrecensioner och jag passar på att ha ett minitema denna vecka med skräckfilmer som alla har en röd tråd: KVINNOR.

(*Kollar man upp vad Chianti passar till – enligt Wikipedia – får man detta svar ”Chianti anses passa till rätter på kalv och kyckling, örtkryddiga pastarätter och rätter baserade på lever och bondbönor.” Nån har sett När lammen tystnar lite FÖR många gånger)

.

Får du (liksom jag) inte nog av den här filmen kan du lyssna på Steffo och mig när vi diskuterar filmen i avsnitt 162 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

STRONGER

Redan i förra årets jättefina Boston Maraton-bomd-attentatsfilm Patriots Day fick man se en skymt av Jeff Bauman, mannen som Jack Gyllenhaal spelar i Stronger. Jeff Bauman som stod vid målet och hejade på sin löpande flickvän och BANG sa det, BANG och benen sprängdes bort.

Stronger är berättelsen om Jeff, bara Jeff och filmen är baserad på verklighetens Jeff och hans memoarer med den passande titeln Stronger. Det som är skönt med den här historien är att den är berättad utifrån Jeffs egna ord och att alla mindre smickrande sidor av honom som visas i filmen således får antas vara okejade av honom själv. Hade hans flickvän skrivit manus kanske hon hade strukit dom värsta bitarna (eller kryddat när hon hade chansen?) men så är alltså inte fallet. Jeff Bauman beskrivs alltså inte som något helgon. Han är en vanlig snubbe med fel och brister – både före och efter han blir handikappad.

Filmens stora plus är Jack Gyllenhaal i huvudrollen. Han håller hela filmen på sina axlar och utan honom – helt ärligt – ingen film. Att jag verkar ha nån fascination för alla filmer där folk saknar ben är en annan femma. Jag blir liksom imponerad att det allt sedan Liutenant Dans dagar går att göra detta så verkligt rent effektmässigt. Den allra starkaste scenen i den här filmen har visserligen fokus på benen men det är inte dessa man ser skarpast i bild. Jack Gyllenhaals ansikte, ögon, är i väldig närbild när bandagen ska bytas på hans båda blodiga stumpar på sjukhuset och det skär genom märgen att se honom lida så.

Regissören David Gordon Green har gjort en bra film, en sevärd film men det är inte en film som på nåt sätt stannar kvar hos mig. Det saknas något och jag kan inte riktigt beskriva vad. Kanske är den bara för ytlig trots allt det hemska och svåra?

Publicerat

SISTA DAVID WINGO-TISDAGEN: ALL THE REAL GIRLS

Bodde han i en annan del av världen skulle Paul (Paul Schneider) lite fint kunna kallas en ”Ladies man”. Nu bor han dock i en lilleputtindustristad och har man lätt att få tjejer men inte så många tjejer att välja på har han snart gått lagret runt och ses inte riktigt som den schysstaste av snubbar.

När hans bästa kompis Tip (Shea Whigham) får klart för sig att Paul dejtar systern Noel (Zooey Deschanel) blir det lite jidder. Tip vill inte gärna det men Paul gillar Noel och Noel verkar gilla Paul men Tip sitter mest på flak-kanten och väntar på att Paul ska bete sig som en andra klassens gigolo – precis som vanligt.

Det här är ännu en film som är skriven och regisserad av David Gordon Green och är det något han är duktig på så är det att gestalta den lilla staden och dess invånare ur ett glåmigt – men sant – filter. Den här historien är inte unik på något sätt och människorna skulle lika gärna kunna heta Anton från Finspång, Zandra från Sveg eller Kim från Bollebygd. En liten film om ordinära händelser alltså.

Patricia Clarkson spelar Pauls mamma och scenerna med henne sticker verkligen ut. Hon är SÅ bra! David Wingos musik är detsamma, denna gång har han kryddat det gitarrbaserade scoret med lantisfiol och hela konkarången. Skönt att han skippade banjon dock, det hade kanske gett byhålestämningen en lite annan aura.

Det här var den sista filmen i David Wingo-temat. Vill du läsa mer om filmer som begåvats med hans komponerade musik kan du klicka här. Nästa veckotema börjar inte förrän andra veckan i januari, så nu blir det en liten paus. Å andra sidan blir hela december ett enda stort tema…

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: UNDERTOW

Kristen Stewart imponerade rätt stort på mig i Woody Allens senaste film Café Society. Frågan är, ser jag på henne i ett annat ljus nu när jag sett att hon faktiskt KAN agera OCH stänga munnen?

Svaret är: nej.

I Undertow är hon visserligen bara fjorton år gammal och man ska inte mobba barn men hon är verkligen ingen höjdare här. Det är dock Jamie Bell som har huvudrollen som den unge Chris Munn och det är också han som i filmens början briljerar i filmens bästa och starkaste scen – tillsammans med en SPIK!

Det här är en skitig white-trash-film som handlar om en ensamstående pappa som flyttar till en grisfarm tillsammans med sina två söner när hustrun dött. Med namn som Dermot Mulroney, Josh Lucas och nämnda Bell och Stewart så kan man förledas att tro att filmen är bättre än den är men den är verkligen inge vidare. David Wingos musik är däremot jättefin. Supermysig faktiskt. Kanske det bästa med hela filmen. Och spiken då, man får inte glömma spiken.

Du kan läsa om fler David Wingo-filmer här om du vill.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: SNOW ANGELS

Nu är han tillbaka, killen med dom ledsna ögonen från filmen Gentlemen Broncos som jag skrev om härom veckan. Michael Angarano heter han och här spelar han Arthur Parkinson, en ung kille som jobbar extra på en liten restaurang där även Annie (Kate Beckinsale) jobbar. Annie brukade vara barnvakt åt Arthur när han var liten och är gift med Glenn (Sam Rockwell) men dom är separerade just nu och tillsammans har dom en liten dotter.

Den här lilla filmen kretsar kring Artur, Annie och Glenn och utspelar sig i en typisk amerikansk småstad med skitig snö och ”vanligt fölk”. Som en melankolisk matta över hela berättelsen ligger David Wingos fina fina score och här får hans musik verkligen komma till sin rätt.

Såna här på ytan anspråkslösa små filmer kan verkligen tilltala mig ibland och den här spelade på alla mina strängar.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MANGLEHORN

A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.

AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.

På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.

Publicerat

JOE

En liten film om kärlek. En liten film om konsten att döda. Det är titlar på två filmer som kom 1988, båda skrivna och regisserade av Krysztof Kieslowski. Att minnen från dessa filmer poppar upp i mitt huvud just nu kanske verkar konstigt men jag ska försöka förklara varför.

Jag har precis sett klart Joe och i halsen känns det som om jag vore nötallergiker och svalt en mandel. Det är tjockt, liksom svullet och jag har svårt att andas. Ögonen är alldeles blanka och stora och jag vill både stanna i den här känslan och rymma från den långt långt in i skogen. Jag är sorgsen, glad, nedstämd och upprymd samtidigt, kanske är det jag känner ett uns av….lycka? Att hitta såna här filmer när filmtittande är ens stora hobby är i alla fall det närmaste fritidssysselsättningseufori jag kan komma.

Joe spelas av Nicolas Cage, en skäggig, nedtonad, ordinär, empatisk och sympatisk Nicolas Cage, långt ifrån dom senaste årens överspelande Kick-ass-och-undermåliga-thrillers-rollerna vi är vana att se honom i. Gary spelas av Tye Sheridan, den unge pojken från Mud som var precis lika fantastisk där som han är här. Föga överraskande i mina ögon då rollerna är väldigt lika varandra.

Joe som film är överlag lik Mud. Båda utspelar sig i amerikanska södern, handlingen kretsar i viss mån kring en dysfunktionell familj (med en pappa som i detta fall är alkoholist) och det dyker upp en utomstående vuxen man som blir en slags fadersfigur för den vilsna ensamma tonåringen. Det finns fler beröringspunkter, en ormscen till exempel, samt en scen där Joe och Gary befinner sig i en vit båt men det är nog bara (vi) filmnördar som lägger märke till sånt.

Det är väldigt lätt att tycka om den här filmen, mandeln i halsen är ett bevis på det. Jag betvivlar inte ett dugg att alla känslor Tye Sheridan visar är sanna, jag tror inte hans pappa är ”riktig” skådis, jag tror regissören David Gordon Green hittade honom på en parkbänk nånstans med en flaska starksprit i pappåse och Nicolas Cage prestation berör mig ända in i hjärtat, ända in till att bli en ny bakgrundsbild på datorn faktiskt.

Jag har precis sett en liten film om kärlek, en liten film om konsten att döda och en liten film om styrkan i något så basalt som en….kram. And I love it!

[Joe har en given plats på min topplista med filmer från 2013 så här är den uppdaterade listan.]

 

Publicerat

Fredagsfemman # 88

5. Yäääääy för streamingtjänster som funkar

Få saker gör mig så irriterad som streamingstjänster som inte funkar. Filmer som buffrar, program som ska laddas ner som inte funkar, krångligt med betalning, svårt att söka, dåligt utbud. Men streamingtjänster som FUNKAR gör mig lycklig ända in i benmärgen! Jag har ännu inte hoppat på Netflix, det känns som att jag är sist ut i norra hemisfären men jag har just nu fastnat för Viaplay. När det funkar så bra som Viaplay gör betalar jag med glädje månadsavgiften. Tänk den första som kommer på en Spotify fast med filmer och med samma gigantiska utbud. Spotify kostar 99 kr/mån. Jag betalar det gladeligen. ”Filmspotify” skulle kunna kosta bra mycket mer och jag skulle gärna betala det med.

.

.

4. Jag längtar så väldans mycket efter det här

Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta är en av mitt livs största läsupplevelser. Jag hade även boken på ljudband och jag lyssnade säkerligen på den hundratals timmar som barn. 1977 kom Olle Hellboms filmatisering av boken, jättespännande då såklart, hur skulle dom göra Katla? Men nu är buzzet i full gång inför remaken, filmen som enligt uppgift kommer att bli den dyraste i Norden genom tiderna. Tomas Alfredsson regisserar, Hoyte van Hoytema står bakom kameran och John Ajvide Lindqvist skriver manus. Mer än så vet jag inte. Jag vet bara att jag längtar. Och väntar. Och hoppas. Det kommer bli bra det där.

.

.

3. Nå?

Har du sett Hotell än?

.

.

.

.

2. Marvel´s Agents of S.H.I.E.L.D

Nu har två avsnitt av TV-serien Agents of S.H.I.E.L.D visats på Kanal5. Sablarns vad det är bra – tyvärr. Jag säger tyvärr enbart av EN orsak: reklamkanalshelvete. Jag AVSKYR reklampauser lika mycket som jag ÄLSKAR Marvel och jag står inte ut med reklam var tionde minut. Så hur bra Agents of S.H.I.E.L D än är så säger jag byebye för nu. Det finns ingen anledning att reta upp sig på saker jag kan undvika. Hej då Kanal5. Hej S.H.I.E.L.D på DVD-box när det nu blir.

.

.

1. Variety spådde rätt

För drygt tolv år sedan, i januari 2001, listade tidningen Variety tio regissörer värda att hålla ögonen på. David Gordon Green, Alejandro Gonzalez Inarritu, Christine Lahti, Daniel Minahan, Christopher Nolan, Dominik Moll, Jay Chandrasekhar, Andrew Dominik, Baltasar Kormakur och Lukas Moodysson. Dom två sistnämnda har regisserat filmer som har premiär idag: Moodyssons Vi är bäst! och Kormakurs 2 Guns (sen finns det ju ett par av dom andra på listan som det gått rätt så bra för också). En av dom aktuella regissörerna kommer jag grotta ner mig i imorgon. Då blir det en Tre om en med filmer av……..? He-he. My lips are sealed så länge. Och apropå lips are sealed så skulle det ha varit en annan etta på den här listan den här veckan men det får jag ta en annan gång. Kanske senare idag, kanske imorgon, kanske nån annan dag. Jag får nämligen inte säga nåt…än.

Publicerat

PRINCE AVALANCHE

Två idioter på vita duken. En idiot i salongen.

Jag kände mig som en riktig jubelidiot när jag satt på Grand och bevittnade pressvisningen av Prince Avalanche. Jag trodde jag hade koll på filmen. Jag hade för mig att det var en komedi men jag vet inte om jag någonsin kliat mig i ögonen lika ofta under ett biobesök. Jag kände mig bara så hemskt osäker på vad det var jag såg.

Alvin (Paul Rudd) och Lance (Emile Hirsch) är vägarbetare långt hemifrån. Det är 1988 och Alvin pluggar kassettbandstyska. Lance vill mest ”doppa veken”. Dom sover i tält i skogen i veckorna. Alvin ser väldigt mycket ut som en tysk på charterresa med vadhöga strumpor, loafers, shorts och grov mustasch. Lance är mest bara valpig och bror till Alvins flickvän. Ibland möter dom en lastbilschaufför som pussar en docka som ligger i vindrutan och bjuder på sprit. Ibland ser Alvin en dam som letar minnen från sitt nedbrunna hus. Ibland leker Alvin och Lance, ibland pratar dom. Lance tror att abort heter labort.

Det här är american independant när det är som allra mest ocharmigt, banalt och fullskitet med genrefördomar. Tajta t-shirts, knepiga män med ansiktsbehåring, klinketiklonkmusik och/eller ledsen-kille-med-gitarr fast i detta fall instrumentalt. Närbilder på myror i klunga. En självskriven onaniscen. Prat om djupa saker som kärlek och barn men väldigt lite verkstad. Utflippning i slow motion.

Prince Avalanche är baserad på den isländska filmen Á annan veg. Den vill jag inte se.