Etikett: David Lowery

Publicerat

DEN SISTE GENTLEMANNEN

The old man & the gun blev på svenska Den siste gentlemannen och alldeles oavsett titel är det här Robert Redfords allra sista film som skådespelare, enligt honom själv. Jag kan inte låta bli att fundera på det när jag tittar på filmen. Hans SISTA film. Han har ju liksom alltid varit med. Alltid funnits. Men det är klart, med 82 år på jorden har han självklart rätt att pensionera sig och jag respekterar honom för att han lyckas göra det med en film i vilken han är riktigt riktigt bra.

Här spelar Robert Redford Forrest Tucker,  urtypen av en egentligen-Clint Eastwood-på-gamla-dagar-roll. Tucker är en gammal ”skojare” – modell extra allt. En rånare, en kriminell man som vid 70-års ålder rymt från San Quentin-fängelset och som träffar en kvinna, Jewel (Sissy Spacek), som han blir väldigt förtjust i. Så pass förtjust att han vill lösa alla hennes lån – som en överraskning – men det går inte riktigt som han planerat.

Filmen om Forrest Tucker är baserad på en sann händelse och en verklig man och det känns när man ser filmen tycker jag. Han känns ”på riktigt”. Regissören David Lowery med filmer som A Texas Love Story och A Ghost Story i bagaget är kanske inte riktigt en regissör ”i min bok” men med The Old Man & The Gun (på svenska: Den siste gentlemannen) har han gjort en film jag tycker om i kroppen. Den är mysig. Den känns sådär som en ”gammal” film kan göra (fast den inte ÄR gammal) och det är en komplimang som jag ser det.

Det ÄR värt att se Roberts Redfords sista skådespelarprestation på bio! Gört!

Publicerat

PETER OCH DRAKEN ELLIOTT

Pete/Peter (Oakes Fegley) är en liten kille på roadtrip med sina föräldrar. En helt vanlig biltur genom vackra skogsvägar alltså. Han sitter i baksätet, föräldrarna fram, allt är precis som vanligt förutom en liten grej: det händer en olycka. Båda föräldrarna dör där i skogen och Peter går ur bilen alldeles ledsen och vimsig. Längre och längre in i skogen går han och mitt i en glänta ser han den, den där stora varelsen. Draken.

Peter och draken Elliott är nästan samma saga som Djungelboken om man ser till att Mowgli tas om hand av djur och Peter växer upp med en drake som vårdnadshavare. Andra människor syns inte till, inte förrän Peter hamnar hos en familj med en mamma (Bryce Dallas Howard), en pappa (Wes Bentley), en syster (Oona Laurence) och en morfar (Robert Redford) som berättat skrönor om den där gröna draken i skogen så länge familjen kan minnas.

Jag tycker det här är en trevlig film, välgjord, mysig och väldigt snäll. En familjefilm i så motto att även vuxna kan se den och ha utbyte av den. Såna filmer kryllar det inte av.

Ps. Karl Urban är också med i rollistan. Jag väljer att ignorera det. Ds.

Publicerat

A GHOST STORY

2013 kom en film som hette Ain´t them body saints (eller på svenska A Texas love story). Rooney Mara och Casey Affleck spelade huvudrollerna och David Lowery skrev manus och regisserade. Ack och ve så tradigt det var. Poetiskt och ”fint” och indie och gummistövlar och jag höll på att gäspa käkarna ur led.

Fyra år senare är det dags igen. I A Ghost Story är det Rooney Mara och Casey Affleck som spelar huvudrollerna och David Lowery har vässat pennan och värmt upp registolen. Varför tittar jag ens på detta, kanske du med rätta undrar. Det är väl klart som korvspad att det här inte kommer falla mig på läppen? Samma tempofattiga dynga. Tomma scener, stillsam kamera, får långa tagningar och varken snack eller verkstad.

Jo. Jag tittade på den här filmen för att jag vet att jag ibland har fel. Det händer att mina fördomar och förväntningar spelar mig ett spratt och ingen kan vara gladare än jag när det visar sig att jag har fel och att en film som jag trodde var skräp faktiskt var riktigt bra. Nu blev inte The Ghost Story en WOHOOOOOOW-upplevelse för mig men en fin filmstund och en upplevelse jag faktiskt bär med mig fortfarande (trots att det var flera veckor sedan jag såg den).

Tror du att det är en skräckfilm så måste du nog radera den tanken, det här är en sorglig bitterljuv kärlekshistoria, no more no less. En tankeväckande sådan, i alla fall för mig. Den är långsam och tyst precis som Ain´t them body saints och det är inget snack om att det är samma skapare bakom båda filmerna MEN den här filmen nådde fram till mig på ett helt annat plan.

Ett stort plus med filmen är att Casey Affleck inte är med så mycket i bild. Det underlättar alltid och hjälper till att hålla en balanserad magsyrenivå.

Publicerat

A TEXAS LOVE STORY (AIN´T THEM BODIES SAINTS)

Non Stop Entertainment passade på att ha en pressvisning av den här filmen innan dagens första filmfestivalfilm och det tackar jag för. Jättetrevligt! Varken kö eller fullsatt och tre av filmfestivalens jurymedlemmar var på plats: Moa Gammel, Helena Danielsson och Lena Endre. Det var dessutom knäpptyst i salongen under hela visningen, något jag och många med mig hoppas kunna få uppleva oftare.

.

När filmen var slut skickade jag iväg mina första tankar i ett tweet. ”Varför envisas Hollywood med att ge Casey Affleck jobb? Det är lika obegripligt som om blinda skulle få bli hjärnkirurger.” Precis så kändes det. Vilken SOPA han är Casey Affleck. Hur många filmer ska han få förstöra med sitt fågellika utseende och obefintliga utstrålning? A Texas love story är nämligen en film som hade kunnat bli bra, eller i alla fall bättre, med en annan man i huvudrollen.

Ruth (Rooney Mara) och Bob (Casey Affleck) bor nånstans i den amerikanska södern. Dom är ett par, dom är kära och fattiga, lite på gränsen till white trash fast minus husvagn och när filmen börjar får vi reda på att Ruth är gravid.

Genom olika scener som hoppar framåt och bakåt i tiden får vi reda på vad som händer och har hänt dom båda. Det är poetiskt filmat och det är ett musikaliskt score filmen igenom som består av ljudet av klappande händer plus ljudet av händer som slår mot jeansbeklädda lår. Typ. Klinketiklonkmusik fast fysiskt mekaniskt alltså. Ganska tradigt i längden. En mix av irriterande och sövande.

Mud beskrevs innan visningen igår som ”Southern gothic” och A Texas love story är lite samma sak. Det är dramatiskt så det förslår, det är verkligt, det är mycket kill´em och shoot´em och grötig accent och lervälling och män med vapen och långa blå polisbilar, såna som ser ut på samma sätt i formen som hattarna poliserna har.

Den som imponerade mest på mig är polisen Patrick Wheeler spelad av Ben Foster. Det är ingen vildsint gissning att han kommer få en Oscarsnominering för Bästa manliga biroll. Han måste få det. Jag har sett honom i så många filmer utan att han gjort nåt direkt bestående intryck men här äger han hela showen, speciellt eftersom Casey Affleck INTE gör det. Rooney Mara då? Hur är hon? Rent skådespelarmässigt tycker jag att hon gör det hon ska. Att hon inte bränner till, att hon inte känns, att jag inte bryr mig det minsta om hennes öde är inte hennes fel, det är manuset.

Summa summarum: gillar du Casey Affleck mer än jag så finns det en chans att filmen går hem mer hos dig än hos mig. Förstår du däremot vad jag menar med min blinda-kirurger-liknelse och dessutom håller med så bör du kanske välja en annan film. Tvåan här under är nämligen inte särskilt stark.