Etikett: David Oyelowo

Publicerat

Tre om en: CLOVERFIELD-ANTOLOGIN

CLOVERFIELD (2008)
Regi: Matt Reeves

Jag såg Cloverfield när den kom och jag tyckte den var både bra och dålig. Bra för att filmen är snyggt genomförd, dålig för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt med allt skakande. Men nu när The Cloverfield Paradox dök upp bestämde jag mig för att se om dom två första filmerna för att ha dom i färskt minne och därför kommer dessa filmer få uppdaterade recensioner. Såhär tyckte jag då.

Filmen börjar och den börjar med ett sammelsurium av ungdomar. Ungdomar som envisas med att upprepa varandras namn när dom pratar vilket gör att jag redan efter några minuter blir irriterad för jag har fan inte altzheimer, jag FATTAR vem som är vem och vem som har ett förhållande med vem och vem som är kär och vem som inte är det. Fast…dom är rätt lika varandra. Hmmm. Äsch. Ja, vad fan, upprepa då, det gör inget.

Sen ska det dokumentärfilmas. Det ska filmas med skakig handkamera så det känns som ”på riktigt” och jag förbannar den dagen Lars von Trier kom på dogma-prylen för det finns inget lika värdelöst som att titta på en hel spelfilm inspelad med skakig handkamera. Det är jobbigt. Jag skiter i hur spännande handlingen är, det är svinjobbigt för ögonen att aldrig någonsin kunna vila dom i en enda bild. Det är MTV-klippning goes Parkinson, för att göra ännu en sjukdomsjämförelse.

Men….men….aj! Jag ser mig själv utifrån. Jag biter på nagelbanden. PÅ NAGELBANDEN! Det är nåt jävla monster på gång nu. Åååå dom springer, fan, det är läskigt nu. Vad ÄR det för nåt som gömmer sig bland skyskraporna egentligen? Man får ju bara se en skugga, håll still den där jävla kameran, JAG VILL JU SE!!

Sen är det som att jag befinner mig i en tunnel. Omvärlden förflyttas till Tjottahejti. Det är jag, det är filmen, det är TV:n – det är det enda viktiga för nu är det på gränsen till katastrofrulle framför mig. Det är mörkt och intensivt och eftersom nagelbanden blöder så är det visst rätt spännande också. Och nu kommer monstret igen. Wihiiiii!!

Tänka sig, det där skakiga helvetet var inte så tokigt ändå. Helt klart sevärt faktiskt. Kanske jag gör om det en gång till och denna gång utan fördomsglasögon.

Och såhär tycker jag nu:
Jag tycker faktiskt EXAKT likadant! Jag tycker filmen är både bra och dålig, stark och svag och ögonen kan bara inte vänja sig vid att aldrig få vila. Vissa delar av filmen förtjänar en fyra, vissa delar en svag tvåa men sammantaget är det en habil film.

.

.

.

10 CLOVERFIELD LANE (2016)
Regi: Dan Trachtenberg

Förra gången jag såg 10 Cloverfield Lane var på bio och jag hade medvetet försökt hålla mig borta från ALL form av spoilers. Det gick bra ända tills jag kom till biografen och fick filmen pajjad av biografpersonalen.

”Det är en spännande thriller ni ska få se och det är en REJÄL twist på slutet!”

Jag ville strypa kärringen! TYST MÄ´REJ ville jag skrika! VAR BARA TYST! Fan alltså! Vet man om att det blir en twist på slutet tänker i alla fall inte jag på nåt annat än att försöka genomskåda denna. Hela tiden. Filmen igenom. APA!!

Nu har jag alltså sett om den och jag mindes i stort sett varenda scen. Skulle filmen funka då? Javisst! Absolut, det gjorde den!  Jag står för att John Goodman kanske aldrig har varit bättre, att Mary Elizabeth Winstead är precis härligt badass som i Fargo säsong 3 och att John Gallagher Jr ser fortfarade ut som Jason Sudeikis med sitt hipsterskägg.

Filmen vrider som som en daggmask under en gaständare och jag tycker den är härligt klaustrofobisk och spännande även denna gång. Samma betyg får den också. Riktigt bra film!

.

.

.

THE CLOVERFIELD PARADOX (2018)
Regi: Julius Onah

Jahopp. Så kom då filmen som kaaaaanske skulle ge oss Cloverfield-följare en hint om vad som verkligen var i görningen. Kanske skulle den sy ihop filmerna på ett riktigt klurigt sätt? Kunde man hoppas på det?

Ja, hoppas kan man alltid men jag vet inte om det här är en film som gör någon riktigt glad egentligen. Det är nämligen ett manus som är så fullt av hål att titeln kanske kom till sist av allt? Att skylla på en paradox är rätt smart, då kan ju allt slippa få sig en förklaring. Det finns nämligen inte någon logik alls i filmen och jag kan köpa det när logiken ändå stämmer i sitt eget universum men jag upplever inte att det gör det här. Att filmen känns påkostad och ”dyr” blir mest kejsarens nya kläder, jag känner mig mest…lurad.

Gugu Mbatha-Raw, Daniel Brühl, Chris O´Dowd, David Oyelowo, Ziyi Zhang, Aksel Hennie, John Ortiz och Elizabeth Debicki gör vad dom kan för att öka köttmängden på benen dom fått sig tilldelade och ingen skugga skall falla över någon av dom. Jag tycker bara att filmen känns väldigt mycket mindre annorlunda och personlig än de första två. Sen kanske filmerna egentligen inte hör ihop alls mer än ett ord i samtliga titlar och det må så vara, det är dock inte konstigt om vi som filmtittare försöker lägga ihop ett och annat.

Filmen är inte på nåt sätt genomusel, den går absolut att se en regnig dag och utan men för livet men mina förhoppningar om en fiffig pusselbit var kanske lite för hög?

Alla tre filmerna finns att se på Netflix!

Publicerat

A MOST VIOLENT YEAR

New York 1981 är en stenhård stad. Det är dom tolv genom tiderna mest dödliga månaderna i New Yorks historia.

Abel Morales (Oscar Isaacs) äger ett företag tillsammans med hustrun Anna (Jessica Chastain), ett företag som levererar olja till hushållen runt om i stan. Familjen har en önskan om att expandera och drömmer om att köpa mark. Dom har hittat ett område vid vattnet som dom vill köpa och har nu trettio dagar på sig att få fram pengarna. Men oljetankarna kapas, chaufförer misshandlas och skatteverket har satt firman under utredning. Helt enkelt, nån vill dom illa.

Abel har The American Dream framför ögonen, han vill vara The American Dream, han vill lyckas. Det filmen lyckas bra med är att visa alla delar av denna historia på ett sätt som gör att det känns i det närmaste dokumentärt. Men storyn är inte verklighetsförankrad så till vida att det är en biopic, det är helt enkelt ett originalmanus skrivet av J.C. Chandor som även regisserat filmen.

J.C. Chandor skrev och regisserade Margin Call (2011) och All is lost (2013), två filmer jag tyckte var bra. Jag tycker om även A most violent year och jag tycker om den för att den känns som en ”riktig” film, rekorderligt berättad och otroligt snygg, sådär som filmer från förr kunde vara, typ filmer av Alan J Pakula. Det finns inte så mycket att förtälja om historien, det vankas inga blodbad, seriemördare eller andra monster, den tickar liksom på och antingen gillar man det eller så gör man det inte.

Både Jessica Chastain och Oscar Isaacs är jättebra och jag undrar hur det kommer sig att dom båda glömdes bort i oscarsracet? Speciellt Jessica Chastain borde ha varit given för en nominering och om inte hon dög, hallå, kolla bara hennes naglar!

Publicerat

SELMA

Martin Luther King var en spännande man som gjorde mycket gott för världen. Han var pastor, ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och fick Nobels fredspris 1964. Filmen Selma handlar om honom och den handlar om medborgarrättsmarschen som gick från Selma till Montgomery i Alabama 1965. Behöver jag tillägga så mycket mer än så?

Ja. Jo. Liiite mer kanske?

Selma är en klassisk BOATS, en film baserad på en verklig – och i det här fallet viktig – historia men det är också en film som jag känner att jag ”bör” se men egentligen inte är så värstans sugen på. Jag erkänner utan omsvep att hade den inte varit en av dom Oscarsnominerade Bästa film-filmerna hade jag skippat den, trots att David Oyelowo är med.

Oyelowo spelar Martin Luther King och utan att vara nån superpåläst MLK-kännare tycker jag Oyelowo är alldeles otroligt lik sin rollfigur. Och bra. Framförallt bra. David Oyelowo är en väldigt trivsam skådespelare. Varm liksom. Han känns hygglig.

Sen är det rätt intressant att se britten Tom Wilkinson som president Lyndon B. Johnson och Dylan Baker, superpeddot från Happiness, som J. Edgar Hoover i mixen av kända skådespelare som spelar mindre kända verkliga människor och tvärtom, tämligen okända skådespelare som spelar väldigt kända människor. Ett exempel på det sistnämnda är Nigel Thatch som Malcolm X.

Det kliar i huvudet, det gör verkligen det. Jag blir konfys å det grövsta. Filmen är väldigt snygg, ger nästan ett dokumentärt intryck i färger och känsla, många av skådespelarna högpresterar och det går verkligen inte att säga att historien inte är intressant. Så jag säger det, filmen ÄR intressant, den är bara inte intressant på det sättet att jag håller mig allert och pigg i psyket. Vi snackar nämligen 128 minuter nu, självklart är det en lååång film, va fan den är OSCARSNOMINERAD för Bästa film, klart den är lång.

[Tar en paus här och räknar på medel-speltiden på årets nominerade filmer: 132 min, 119 min, 165 min, 99 min (*ritar kors i taket*), 114 min, 128 min, 123 min, 107 min = medel-speltid på 123,38 min. Det var The Grand Budapest Hotel som ”höll nere” siffrorna]

Back from the paus.

Det jag ville säga var att jag fann filmen sövande, ja det gjorde jag. Och kanske till och med lite tråkig, fy på mig. Men jag är glad att jag har sett den för nu är det gjort. Tadam.

 

Publicerat

JACK REACHER

Så ser jag då äntligen till att få ändan ur vagnen och skriver om den här filmen. Det var ett tag sedan jag såg den men ser att den fortfarande går på bio. Det förvånar mig lite men gör mig samtidigt glad för Jack Reacher gör sig nämligen på bio. Tom Cruise gör sig alltid på stor duk. Han är som hobbitarna på det viset och då tänker jag inte enbart på längden utan på det faktum att vissa filmer verkligen inte gör sig själva rättvisa på en datorskärm eller en gammal husvagns-TV med tveksam färgåtergivning. Sagan om ringen är en sån film. Mission: Impossible – Ghost Protocol en annan och Jack Reacher en tredje.

Egentligen är det väl ingen speciellt med den här filmen men den funkar jättebra på mig. Tom Cruise är jättebra som den mystiske Reacher, han som kan slåss och skjuta, försvinna spårlöst och tänka logiskt på en och samma gång. Rosamund Pike som advokaten Helen som ska försvara en prickskytt som dödat sex till synes oskyldiga människor.

Rosamund Pike är en modern variant av kvinnlig Hitchcockfilmstjärna tycker jag. Flera gånger när jag ser henne i närbild tänker jag att hon hade fungerat både i Vertigo, Fåglarna och Psycho, hon har liksom ALLT som en stor skådespelerska ska ha och det slår mig att jag alltid tänker så när jag ser henne på film. Sen glömmer  jag liksom bort mellan varven hur bra hon är. Dumt. Ju.

För alla som inte sett A good day to die hard är första halvan av filmen sannorlikt väldigt spännande men för mig som sett Bruce Willis & son tokröja i Moskva faller lite onödiga bitar på plats kanske lite för tidigt. Men det gör inget. Jag blev underhållen ändå.

Filmen har ett ganska hackigt tempo. Långa perioder pratas det inte, sen blir det hårdaction, lite slapstick, lite suggestiv spänning och lite hyperintelligent katt-och-råtta-lek-snack, ja, lite som vilken sydkoreansk film som helst alltså fast detta är en helylleamerikansk produkt. Jag vet inte om tanken var att det här skulle bli den första filmen i en serie om denne Reacher men jag tycker nog det räcker bra med en film. Den här är god nog att stå på egna ben och smart nog att vinka adjö när den har chansen.

Publicerat

THE PAPERBOY

Jag känner mig lite smutsig.

Jag har precis sett klart filmen som fick filmmänniskorna i Cannes att sätta canapéerna i halsen. Det här är filmen där Nicole Kidman kissar på Zac Efron som ligger medvetslös på stranden alldeles söndertrasad  av brännmaneter och det här är filmen där Nicole Kidman onanerar i fängelsets besöksrum framför en dödsdömd John Cusack med extremt otvättat hår.

John Cusack spelar slemtorsken Hillary Van Wetter, en man som sitter i fängelse för att ha mördat en polis och han har precis friat till sin white-trash-brevvänsfästmö Charlotte (Kidman). Charlotte försöker hitta någon som kan hjälpa henne att få Hillary frikänd och Miami Times-journalisten Ward Jansen (Matthew McConaughey) blir den som kollar igenom bevisen än en gång men hjälp av sin vän Yardley (David Oyelowo) och lillebror Jack (Zac Efron).

Det här är filmen där Matthew McConaughey agerar allt annat än den ordinära snygglo-hetero-macho-man med ständig glimt i ögat som han ofta spelar och det är det som gör filmen så intressant. Alla skådespelarna har fått nåt redigt blodigt broskigt kladdigt köttben att bita i och jag sitter mest och….och…..och…..häpnar.

Nicole Kidman har gått upp ett antal kilo för den här rollen och jag är väldigt förvånad att hon inte blev oscarsnominerad för sin insats. Kanske är det filmens ”fel” mer än att hon inte var bra nog, jag kan nämligen inte tänka mig att amerikanerna är assugna på att ge den här lortiga, halvsunkiga, underliga filmen mer uppmärksamhet än den redan fått. Även John Cusack har ”flobbat på sig” en aning och jag som inte gillar honom även när han är fräsch och snäll, jag har uppenbara problem med att se honom här. Inte så att han är dålig, nejdå, han är bara äcklig och otäck.

Det här är regissören Lee Daniels första film efter Precious och dessa två filmer har inte mycket gemensamt. Själv tycker jag att The Paperboy möjligtvis liknar Killer Joe i stil och utförande (om jag nu måste hitta nåt att jämföra den med) men inte ens det känns rätt. The Paperboy är helt enkelt en film som inte liknar nåt annat jag sett förut och jag gillar det. Jag gillar att se en utåtagerande Nicole Kidman i knallgul capribyxa, brunsmutsig i baken efter att ha suttit och gnussat på en gräsmatta en stund. Jag gillar inzoomningen av John Cusacks spermakladdiga fängelsebyxa. Jag gillar Macy Gray som filmens röda tråd och den enda i filmen som känns riktigt normal, familjen Wards husa Anita. Jag tycker om Zac Efron som försöker tygla sina hormoner när Charlotte är i närheten och jag tycker om alla underfundiga klipp till djur/inälvor/annat konstigt som ger filmen en stämning som är helt unik.

Men, som sagt, jag känner mig smutsig. Undrar om helkroppspeeling med flingsalt hjälper eller om det är aceton och svinto som gäller.

 

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.