Etikett: David Slade

Publicerat

BLACK MIRROR: BANDERSNATCH

Men hallå, hallå Netflix, alltså, det här var ju ascoolt! En interaktiv FILM! Jag menar, hur många gånger har man inte suttit framför en film och tänkt att man skulle vilja bestämma åt vilket håll berättelsen skulle gå? Många gånger skulle jag säga och nu är det alltså verklighet med en film som endast går att se på datorn, Ipad eller mobilen. Man måste liksom kunna trycka samtidigt, välja det ena eller det andra genom att trycka på skärmen.

Det är 1984 och den unge programmeraren Stefan Butler (Fionn Whitehead) har en idé om ett datorspel baserad på en roman, Bandersnatch, som hans mamma brukade läsa. Mamman är död nu och Stefan bor ensam med sin pappa och han hisspitchar sin idé för ett stort spelföretag som nappar direkt och ger honom chansen att utveckla förslaget.

I Bandersnatch, boken alltså, tar sig historien dit och dit beroende på olika val som bokens huvudperson gör (nähä, no shit?!) och Stefan gör detsamma med spelet. Och spelet gör detsamma med filmen. Den filmen jag skriver om nu alltså. Vridet va? Coolt ju! Och nyskapande om inte annat!

Regissören David Slade har lyckats göra Charlie Brookers manus till ett hjärnskrynkligt spännande drama och jag hade riktigt roliga (i betydelsen underhållande, inte i betydelsen komiska) nittio minuter framför skärmen. Det här öppnade lådor i hjärnan som gärna skulle få stå på vid gavel oftare.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE

Varning för EN spoiler i texten!

När jag ser Eclipse är det för mig OBEGRIPLIGT hur filmen har kunnat släppas från klippbordet. Eller från manusstadiet. Det känns som en självklarhet att boken är eoner bättre och mer läsvärd än detta härke till filmproduktion men ändå, här sitter jag och där sitter barnen och vi tittar på TV:n men ingen av oss ser speciellt engagerad ut.

Jag förstår att många ser Robert Pattinson som en snygging men själv förstår jag det inte alls. Det finns ingenting hunkigt i en lungsiktig anemisk ung man med röda ögon och kindben så vassa att det går att hyvla ost mot dom. Taylor Lautners Jacob är den suraste, argaste och bittraste karaktär jag någonsin skådat på film och det börjar bli rätt tjatigt efter tre filmer nu. Javisst, grabben är olyckligt kär men KOM IGEN, karaktärsutveckling, nån som kan stava till det ordet?

Och Bella. Bella. Jag tycker Kristen Stewart är totalt RUTTEN som skådespelare men med ett i det närmaste obefintligt manus att jobba med är hon bortom detta. Jag kan däremot förstå att alla som läst boken och lärt känna Bella på ett säkerligen lite mer ingående vis tycker om henne även här, men det krävs inläst visdom för att nå dit.

Vad filmen handlar om? Borde jag skriva det? Kan jag väl, om jag bara visste. När filmen är slut känns det nämligen som att jag sett en två-och-en-halv-timme (inklusive reklamavbrott) lång trailer inför bröllopet som kommer i nästa film (där var den, spoilern!). Eclipse känns inte som en film som kan stå på egna ben alls. Har man inte sett filmerna innan är denna helt meningslös och kommer man inte se filmerna efteråt är Eclipse bortkastad totalt. En mellanfilm helt enkelt, i ordets allra sämsta betydelse.

Sofia fortsätter skriva om Twilight med fokus på böckerna. Här är veckans text.