Ända sedan jag såg Batman V Superman och Wonder Woman gjorde entré till Hans Zimmers mäktiga ”Is she with you?” har jag känt att DÄR är en hjältinna som kan ta upp kampen mot Marvels superhjältar på riktigt.
Gal Gadot är som klippt och skuren för rollen som Diana Prince, krigarprinsessan som är Hollywoods variant av Grynet i form av ”Ta ingen skit!”. Det här är nämligen en kvinna som INTE tar skit, som inte står och väntar på att nån man ska rädda henne, hon är en doer, en tuffis, en starkis, en coolis och samtidigt vacker så man smäller av. Inte en ”ordinary woman” på något sätt alltså men å andra sidan, vem har sagt att hon ska vara det? Hon är WONDER WOMAN och som sådan är hon helt perfekt.
Anledningen till att jag skrev det sista är att jag läst flera kvinnor som har problem med detta, att det stör att hon ÄR så vacker som hon är. Denna ständiga ”sexualisering av kvinnliga hjältar” (finns att läsa i AB), tweets om att hon står för en skev och omodern kroppsuppfattning, att det är ett tröttsamt skönhetsideal. Javisst. Det är ju ren BAJS att vara kvinna och inte se ut som Gal Gadot. Herregud, skoja inte, vem skulle inte villa byta? Smal men ändå jättestark, Perfekt ljusbrun hy. Bruna ögon att drunkna i. En söt plutig mun som ser läppstiftsmålad ut trots att hon är nyvaken. Den lilla näsan. Brösten som håller sig helt stilla när hon springer. Hon är helt makalös enastående supersnygg men kan en kvinna inte få vara det och SAMTIDIGT vara no-mercy-stenhård och en jävel på att slåss? Hon är en superfeminist så vad finns det att klaga på, ja, annat än att hon är Miss Universum-vacker då?
Jag måste ändå säga att jag läst mindre SKIT om filmen och dess huvudrollsinnehavare än jag trodde jag skulle få läsa. Jag trodde att det här tjatet efter en kvinnlig superhjälte efter alla år och tusen filmer med manliga diton skulle få en backlash och att filmen hur BRA den än var och hur BALL Wonder Woman än framställdes inte skulle vara bra nog. Det gör mig glad att jag hade fel. Jag älskar att filmen går hem i dom flesta läger, att betygen är (nästan) genomgående höga och att en bagatell som en superhjältefilm ändå beskrivs som ”viktig”.
För visst är den viktig. Den är superviktig. Tänk, hur ball Batman, Thor, Iron Man och dom andra än är, nu kan småtjejer få en RIKTIG idol att se upp till (ja, visserligen en idol med Barbie-former men det är en kvinna med balls icke att förglömma). För att tänka tvärtom en sekund, jämför sig killar med superhjältar på samma sätt? Ser killar Chris Hemsworths långa Thor-kropp och nakna bringa som ett problematiskt kroppsideal?
Filmen har väldigt många plus men också en handfull minus som jag ser det. Ett stort plus är givetvis Gal Gadot i huvudrollen vars knackiga engelska uttal har lösts på ett mycket kreativt sätt. ALLA kvinnorna pratar nämligen så därifrån hon kommer. Hela första halvtimmen som handlar om Dianas uppväxt bland amazonkvinnorna är en ren fröjd. Jag hade gärna befunnit mig där längre, en fantastisk start på filmen. Stämningen i filmen är ett plus och tempot förutom – som vanligt – under fightingscenerna som även i denna film är alldeles på tok för långa. Försöken till humoristiska scener ser jag som plus även om dom kanske inte alltid funkade lika bra på mig som på dom fyra spanjorer som satt på raden bakom och gapskrattade sig blå när Diana skulle köpa en ny outfit.
Filmens minus är förutom allt detta fightande Chris Pine. Han matchar inte Gal Gadot på en fläck tycker jag och deras platoniska-men-ändå-passionerade kärleksrelation tror jag inte på för fem öre. Och där tappar själva baktanken med historien mig, att allt Diana gör gör hon för kärleken. Fint tänkt såklart men nä, I don´t buy it. Det blev för mycket könlöst a la Barbie och Ken för mig där, jag hade behövt vrålhångel för att förstå känslorna.
Betygsmässigt hamnar Wonder Woman på en stark trea. Hade jag sett den under andra omständigheter, i 2D och utan att få knä-kramp efter en timme pga noll benplats (och 40 minuter reklam och trailers så att 140 minuter film blev 180) så tror jag den hade hamnat på en fyra. För BRA är den, filmen. Riktigt bra.
Jag och Steffo pratar med om den här filmen i avsnitt 92 av Snacka om film.