Etikett: David Wingo-tisdag

Publicerat

SISTA DAVID WINGO-TISDAGEN: ALL THE REAL GIRLS

Bodde han i en annan del av världen skulle Paul (Paul Schneider) lite fint kunna kallas en ”Ladies man”. Nu bor han dock i en lilleputtindustristad och har man lätt att få tjejer men inte så många tjejer att välja på har han snart gått lagret runt och ses inte riktigt som den schysstaste av snubbar.

När hans bästa kompis Tip (Shea Whigham) får klart för sig att Paul dejtar systern Noel (Zooey Deschanel) blir det lite jidder. Tip vill inte gärna det men Paul gillar Noel och Noel verkar gilla Paul men Tip sitter mest på flak-kanten och väntar på att Paul ska bete sig som en andra klassens gigolo – precis som vanligt.

Det här är ännu en film som är skriven och regisserad av David Gordon Green och är det något han är duktig på så är det att gestalta den lilla staden och dess invånare ur ett glåmigt – men sant – filter. Den här historien är inte unik på något sätt och människorna skulle lika gärna kunna heta Anton från Finspång, Zandra från Sveg eller Kim från Bollebygd. En liten film om ordinära händelser alltså.

Patricia Clarkson spelar Pauls mamma och scenerna med henne sticker verkligen ut. Hon är SÅ bra! David Wingos musik är detsamma, denna gång har han kryddat det gitarrbaserade scoret med lantisfiol och hela konkarången. Skönt att han skippade banjon dock, det hade kanske gett byhålestämningen en lite annan aura.

Det här var den sista filmen i David Wingo-temat. Vill du läsa mer om filmer som begåvats med hans komponerade musik kan du klicka här. Nästa veckotema börjar inte förrän andra veckan i januari, så nu blir det en liten paus. Å andra sidan blir hela december ett enda stort tema…

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: UNDERTOW

Kristen Stewart imponerade rätt stort på mig i Woody Allens senaste film Café Society. Frågan är, ser jag på henne i ett annat ljus nu när jag sett att hon faktiskt KAN agera OCH stänga munnen?

Svaret är: nej.

I Undertow är hon visserligen bara fjorton år gammal och man ska inte mobba barn men hon är verkligen ingen höjdare här. Det är dock Jamie Bell som har huvudrollen som den unge Chris Munn och det är också han som i filmens början briljerar i filmens bästa och starkaste scen – tillsammans med en SPIK!

Det här är en skitig white-trash-film som handlar om en ensamstående pappa som flyttar till en grisfarm tillsammans med sina två söner när hustrun dött. Med namn som Dermot Mulroney, Josh Lucas och nämnda Bell och Stewart så kan man förledas att tro att filmen är bättre än den är men den är verkligen inge vidare. David Wingos musik är däremot jättefin. Supermysig faktiskt. Kanske det bästa med hela filmen. Och spiken då, man får inte glömma spiken.

Du kan läsa om fler David Wingo-filmer här om du vill.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: SNOW ANGELS

Nu är han tillbaka, killen med dom ledsna ögonen från filmen Gentlemen Broncos som jag skrev om härom veckan. Michael Angarano heter han och här spelar han Arthur Parkinson, en ung kille som jobbar extra på en liten restaurang där även Annie (Kate Beckinsale) jobbar. Annie brukade vara barnvakt åt Arthur när han var liten och är gift med Glenn (Sam Rockwell) men dom är separerade just nu och tillsammans har dom en liten dotter.

Den här lilla filmen kretsar kring Artur, Annie och Glenn och utspelar sig i en typisk amerikansk småstad med skitig snö och ”vanligt fölk”. Som en melankolisk matta över hela berättelsen ligger David Wingos fina fina score och här får hans musik verkligen komma till sin rätt.

Såna här på ytan anspråkslösa små filmer kan verkligen tilltala mig ibland och den här spelade på alla mina strängar.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MANGLEHORN

A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.

AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.

På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: ALEX OF VENICE

Alex (Mary Elizabeth Winstead) jobbar och hennes man George (Chris Messina) är ”hemmapappa” med sonen Dakota (Skylar Gaertner). Jag skrev hemmapappa inom citationstecken eftersom det kanske inte är riktigt hela sanningen. Dakota är nämligen tio och George drömmer om ett liv som konstnär, därför är han inte helt nöjd med tillvaron som städare/kock/ föräldramötesdeltagare/alltiallo till svärfar Roger (Don Johnson) som också bor med dom i huset.

Roger var med i en TV-serie för länge sedan (kanske möjligtvis en liten blinkning till Miami Vice?) och drömmer om att få en roll på en teaterscen. Men han är vimsig och glömsk och har svårt att komma ihåg sina lines men han lyckas i alla fall få en liten roll som gammal butler, en roll han är mycket stolt över.

Hemma får George nog. Han behöver en time out. Han behöver vara ifred och tänka. Kvar blir resten av familjen som ska försöka få vardagen att fungera utan det där navet dom tagit för givet.

Alex of Venice är en såndär fin liten film som liksom knackar en på axeln och säger ”hejhej, här är jag och nu ska vi gå sida vid sida i nittio minuter sen får du klara dig utan mig” och man tittar upp och ler lite till filmen bredvid en och säger ”hej, vad mysigt, nu är vi tillsammans en stund och det räcker jättebra för du gör mig glad i magen under tiden”.

Chris Messina regisserade, David Wingo komponerade ett jättefint score som förhöjer stämningen hela filmen igenom och Mary Elizabeth Winstead är sjukt jävla bra!

Fler David Wingo-filmer finns här.

 

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: GENTLEMEN BRONCOS

Hihihi! Det här var riktigt roligt!

Gentlemen Broncos är en såndär film om nördar gjord på nördars vis, lite på samma sätt som Napoleon Dynamite. Inte så konstigt att filmerna är lika, det är nämligen samma manusförfattare, Jerusha Hess och Jared Hess och det är den sistnämnde har även regisserat filmerna. Jag tycker dock att dagens film var betydligt roligare än Napoleon Dynamite.

Här får vi följa tonårskillen Benjamin Purvis (Michael Angarano med dom mest ledsna ögonen jag sett sen Rocky Balboa gjorde sin entré på vita duken) som lever för att skriva och läsa science fiction och hans mamma Judith (härliga Jennifer Coolidge som gav MILF:en ett ansikte i och med sin roll som Stifler´s mamma i American Pie) som försöker få ekonomin att gå ihop. Hon lyckas i alla fall skrapa ihop så pass mycket att Benjamin kan få åka på en tvådagarskurs i sci-fi-fantasy-skrivande – The Cletus Fest – med självaste hotshotförfattaren (tror han själv i alla fall) Dr. Ronald Chevalier (Jemaine Clement) som föreläsare.

Chevalier lider dock av skrivkramp och när förlaget jagar på honom att leverera nästa manuskript ser han sin chans att hitta en lösning. Han snor helt enkelt Benjamins inlämnade novell, ändrar bara lite namn här och där och VIPS kan han fortsätta sitta på en pidestal och sparka nedåt.

Alla filmens huvudkaraktärer är KANONBRA, skrivna med kärlek, det är riktiga människor av kött och blod. Det filmen förlorar på är att den är utblandad med en ”låtsasfilm” som är Benjamins novell sett ur hans ögon. Sam Rockwell är tokskäggig sci-fi-knasbollshjälte i hans drömmar och dessa scener skulle säkert funka jättebra som en egen kortfilm eller i ännu kortare sekvenser istoppade i filmen men jag tycker det blir för mycket som det är nu. Filmen blir onödigt spretig. Men som helhet hade jag kul, Jennifer Coolidge lyckas ALLTID göra nåt intressant av dom rollfigurer hon spelar  och så även här och Michael Angarano får fem plus för sin insats.

Musikmässigt var det bara ”Wind of change” med Scorpions och en Ozzy-låt som fastnade, det känns som att det kanske inte riktigt var David Wingos typ av film det här.

 

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: OUR BRAND IS CRISIS

Sandra Bullock is back! Fortfarande snubblande och kräkandes i papperskorgar men här är hon ”Calamity Jane”, en slug politisk strateg som ska hjälpa en av Bolivias presidentkandidater att vinna valet. För flera år sedan var hon själv politiker men allehanda fadäser gjorde att hon tvingades dra sig tillbaka och nu lallar hon mest runt bland temuggar och keramikskålar.

En av dom som såg till att hon hamnade i skiten – förutom att hon lyckades sköta det rätt bra själv också – var Pat Candy (Billy Bob Thornton), även han en politiker och även han en som inte la två strån i kors för att hålla henne från den riktiga smutsen. Denne Pat Candy befinner sig även han i Bolivia och han är kontrakterad för att hjälpa en annan av kandidaterna med kampanjen. Krig alltså, mellan Candy och Jane i alla fall OCH mellan två bolivianska män som gör nästan vad som helst för att nå maktens finrum.

Det här är regissören David Gordon Green nyaste film och förutom att han står bakom min riktiga lågvattenhatfilm Pineapple Express (1/5) så har han även regisserat Prince Avalanche (1/5) och den FANTASTISKA Joe (5/5). Ja, han har förstås regisserat fler filmer än så, en hel del av dessa kommer dyka upp i detta tema. Varför då kanske du undrar? Jo, för David Gordon Green och David Wingo är barndomskamrater och har följts åt genom åren. När den ene David står bakom kameran fixar den andre David musikbiffen. Så att säga.

Under några av filmens scener märker jag hur hjärnan liksom stänger av och det är mest öronen som är fokuserade. Betyder det att musiken är bra? Klart det gör! För att vara David Wingo håller sig musiken väldigt mycket i bakgrunden (haha, nähääää?) men den är stabil, fin och passar filmen. Här kan du lyssna på hela skivan och filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MIDNIGHT SPECIAL

Min mamma har den mest konstiga egenhet när det gäller kommentarer på min och sina barnbarns Instagram. Hon skriver ”Lycka”. Bara det. Lycka. Bilden kan föreställa nästan vad som helst men kommentaren är allt som oftast densamma. Lycka.

Troligtvis känner hon lycka när hon ser bilden och även om det är smått snurrigt att en bild på en frukostskål med fil och jordgubbar kan göra någon mer än den som äter euforisk så kan jag liksom inte dissa det helt. Lycka för henne kanske inte är lycka för mig eller dig men likväl, det är ett ord man inte bör klanka ner på i onödan.

Det första som slår mig när Jeff Nichols nya film Midnight Special drar igång är nämligen precis detta ord. Jag skulle vilja pausa filmen, lägga upp en bild föreställande Michael Shannon och en liten pojke med blå simglasögon på Instagram och kommentera bilden med ett enda ord. Lycka.

Den här filmen får mig nämligen att känna just det. Lycka över att det finns regissörer och manusförfattare som Jeff Nichols som i film efter film visar en extrem hög kvalité, ett mod och som bjuder oss filmtittare på helt unika filmiska stämningar men som ändå har hans namn som en vattenstämpel över alltihop. Lägg därtill David Wingos fullständigt f ö r t r o l l a n d e score, musik som ger mig ståpäls precis överallt och exakt hela tiden.

Michael Shannon kan vara en av dom mest elektriska skådespelarna som finns just nu och speciellt när han agerar i denna typ av filmer (ta 99 Homes till exempel). När han spelar pappa, en far med ett ok på sina axlar. Ögonen alltså, den där no-mercy-blicken, livsfarlig är han! Den lille pojken, själva huvudrollen, spelas av Jaeden Lieberher, killen som hade en stor roll mot Bill Murray i den ljuvliga filmen St. Vincent.

Att jag inte ger filmen ett högre betyg än jag gör beror på sista kvarten. Jag tror jag behöver en omtitt för att hamna ”rätt” där, eller så är betyget helt korrekt. Och du! Har du inte koll på Jeff Nichols – LYLLO DIG! Du har tre jättebra filmer till att beskåda: Shotgun stories, Take Shelter och Mud. Michael Shannon är med i alla dessa fyra filmerna OCH han är med i Jeff Nichols nästa film som kommer lite senare i år: Loving.

För att lyssna på filmmusiken som alltså är komponerad av David Wingo och anledningen till att han blivit ett tema här på bloggen (alltså för att han är så JÄVLA BRA PÅ SITT JOBB!) – klicka här!

.

I avsnitt 43 av Snacka om film pratar både jag och Steffo oss varma om den här filmen. OCH vi passar på att fundera på det här tokiga med att filmer som Midnight Special sällan går upp på bio.

Publicerat

NYTT TEMA PÅ TISDAGAR: DAVID WINGO

Det här är David Wingo. Vet du vem han är?

Jag ska erkänna att jag inte hade någon aning om vem han var förrän jag såg filmen Midnight Special och fastnade för filmens score på ett närmast osunt vis. Jag kunde helt enkelt inte sluta lyssna. Jag passade på att läsa på lite mer om kompositören och något kristallklart uppenbarade sig: jag har tyckt om musiken i ALLA filmer där han haft ett finger (eller två, eller hela näven) med i spelet OCH flera av dessa filmer är dessutom mina favoritfilmer-genom-alla-tider.

Han har komponerad musiken till alla Jeff Nichols filmer (Mud, Shotgun stories, Take Shelter, den kommande Loving – och Midnight Special såklart), han samarbetar ofta med regissören David Gordon Green och vilken film har HAN gjort? Jo, JOE! Favvisfilmen med har-aldrig-varit-bättre-än-här-Nicolas Cage. Och David Wingo gjorde musiken till Joe OCH han gjorde även musiken till Henry Hobsons skapelse, favvisfilmen med har-aldrig-varit-bättre-än-här-Arnold-Schwarzenegger: Maggie! Det är klart som korvspad att jag ser en röd tråd här. En redigt röd tråd!

David Gordon Greens Prince Avalanche har jag också sett men där charmades jag så pass lite av själva filmen att musiken kom alltför mycket i bakgrunden. Kanske skulle det bli skillnad vid en omtitt nu när jag vet vad jag ska lyssna efter men jag tänker inte chansa.

Men nu och ett antal tisdagar framöver kommer jag skriva om fler filmer där David Wingo ligger bakom det musikaliska och vad passar bättre än att starta temat med just Midnight Special? Kan vi enas om ett litet hurra nu? Det kan vi va? Hurra!!

1. Midnight Special (2016, regi: Jeff Nichols)
2. Our brand is crisis (2015, regi: David Gordon Green)
3. Gentlemen Broncos (2009, regi: Jared Hess)
4. Alex of Venice ( 2015, regi: Chris Messina)
5. Manglehorn (2014, regi: David Gordon Green)
6. Snow angels (2007, regi: David Gordon Green)
7. Undertow (2004, regi: David Gordon Green)
8. All the real girls (2003, regi: David Gordon Green)