Etikett: Dax Shepard

Publicerat

Fredagsfemman #317

5. På spåret-final ikväll!

Det här TV-programmet fortsätter vara bland det mest underhållande som finns. Det skulle aldrig falla mig in att missa ett avsnitt och det skulle heller aldrig falla mig in att ”bara” sitta och titta. Nejdå, jag sitter i soffan och tävlar både med och mot. Jag älskar att hjärnan inte får sogga ihop bara för att det är fredagskväll. SÅ jävla svårt ibland, nästan löjligt svårt och sen vissa veckor hamnar man helt rätt och bara tjongar in poäng! Men att VINNA På Spåret, det är kaxigt på riktigt och båda lagen som är med ikväll är verkligen värda att vara där.

.

.

.

4. #couplegoals

Här kommer ett tips på ett äkta filmpar att följa på Instagram! Båda är väldigt roliga på varsitt håll och båda bjussar en hel del på sig själva OCH på deras relation. Kristen Bell heter kristinanniebell och Dac Shepard heter daxshepard. Följ och mys. #couplegoals

.

.

.

3. Jag längtar efter Tårtgeneralen!

Robert Gustafsson hoppade av huvudrollen i Tårtgeneralen då han inte tyckte att manuset höll. Men han tyckte att ”Fuldans” var en tillräckligt bra låt för att delta i Melodifestivalen? Nåja. Nu handlar det inte om Robert eller Rolandz på plats 3, det handlar om att jag är sjukt jävla pepp på Tårtgeneralen. Jag får liksom bra vajbs här. Filmen har biopremiär över hela landet på onsdag och jag vill se den. Jag vill se den NU!

.

.

.

2. Senaste nytt med Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahl är en såndär intelligent komiker och kanske är det den allra bästa sorten? Jag tycker i alla fall att vetenskaplig och nyhetsfokuserad humor är något alldeles extra då den till skillnad mot underbältethumor är aningens mer klurig, för att inte säga svår. Inte svår att förstå eller svår att skratta åt, det jag menar är att det kräver mer av själva komikern. Den här helgen intar i alla fall Jesper Rönndahl Rival och jag kommer vara där. Det ska bli SKÖJ!

.

.

.

1. Oscarsgalan!

Natten till måndag smäller det, då är det dags för 2018-års upplaga av Oscarsgalan, den 90:e i ordningen! För egen del blir det en helnatt med poddande, goda vänner, mat, snacks och mys för jag tycker fortfarande att detta är galornas gala och rena rama julafton. På söndag kommer ett specialinlägg här på bloggen där jag går igenom alla kategorierna. Förutom det hänvisar jag till podcasten Snacka om film för att höra mer om galan. Avsnitt 130 handlar om gissningar, avsnitt 131 (som kommer på torsdag) handlar om hur det blev. Bland annat.

Publicerat

THE JUDGE

Jag tänker mig att jag sitter i ett litet tält eller möjligtvis i en igloo, en uppvärmd sådan.

Jag sitter i en fåtölj, en såndär gammal insutten härlig pjäs med hög rygg, en sån man kan gömma sig i, lägga upp armarna på varsitt rejält armstöd och sen luta huvudet bakåt och bara blunda. Det är som att befinna sig i en kokong, ett skydd mot världen, den som är där ute och inte alltid är så enkel att handskas med.

Ibland när jag läser en riktigt bra bok kan det kännas som att jag sitter i den där fåtöljen i det där tältet även om sanningen är att jag sitter dubbelvikt över en tallrik fil vid köksbordet för att jag inte kan sluta läsa. När jag ser en film som fullständigt får mig att mentalt tappa hakan hamnar jag också där. I bubblan liksom. Som om jag tittar på filmen genom ett stort svart plaströr och ingenting utifrån kan ta sig in, vare sig ljud, ljus eller mina egna fladdriga funderingar.

Det är sällan jag upplever att en film har ett sådant välskrivet manus som jag känner nu. Det är imponerande hur många historier, relationer och trådar som går att trycka in på 140 minuter film när det görs med sån finess som här. Persongalleriet är magnifikt och skådespelarprestationerna gör mig alldeles….trött på att det fattas så många superlativ i det svenska språket. Det går inte att förklara, det blir bara floskler och floskler blir i detta fall så väldigt…fjuttigt.

Tack Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D´Onofrio, Billy Bob Thornton och Jeremy Strong för upplevelsen, för att jag ännu en gång i mitt liv får uppleva den euforiska känslan av att sitta i den nedsuttna gamla fåtöljen i den alldeles lagom varma igloon, se människor framför mig som jag inte känner, helt andra städer, andra liv men ändå känner jag på nåt sätt igen mig. Blir lite klokare. Förstår.

Jag är lite gråtig nu. Både skakad och rörd. Glad också. Och häpen. Film alltså, jag blir så jävla lycklig.

Publicerat

HIT & RUN

Charlie Bronson (Dax Shepard) heter egentligen Yul Perkins. Han vittnade mot sin bästa polare Alex (Bradley Cooper) och blev tvungen att byta både namn och bostadsort när han fick vittnesskydd.

När hans flickvän Annie (Kristen Bell) får ett jobb i Los Angeles som hon inte kan tackar nej till kan han inte göra annat än att följa med – trots att han vet att han kommer nära brottsplatsen igen OCH dom han satte dit. Samtidigt har Annies ex letat upp henne på Facebook, en allt annat än trevlig snubbe och han är också ute efter hämnd. Blir det en katt-å-råtta-lek? Japp. Det kan man säga.

På många sätt är detta en film som gjorts tusen miljoner gånger förut men det finns en charm i filmen som är svår att förklara. Det känns som att skådespelarna VET att filmen kan bli svag men att dom har gett sig fan på att göra den bättre än den borde vara.

Alla skådespelarna gör sitt bästa, det är inget fel på hur den är filmad, på tempo eller musik. Nu känner jag mig som någon som ska göra slut – det är inte du….det är jag – men i det här fallet kan det nog vara jag som helt enkelt inte fastnade för filmen. Jag skrattade några gånger, det finns en del dråpliga scener men utöver det försvann filmen tämligen snabbt från mitt medvetande. Det var dock lättare än jag trodde att vänja mig vid synen av Bradley Cooper i dreads.